Ett år är du nu...

Vår Ängel Emanuel, vår änglason fyller ett år nu. Hoppas du firar ordentligt med gammelmormor och gammelmoster och de andra små änglarna, Andor, Hayat, Rico, William, Stella, Elsa, Alice och alla andra små fina som vi alla saknar så.

Vi skickade upp två fina ballonger till dig! För vi älskar dig och vi vet att du finns med oss. Vår lilla Ängel- vår Emanuel!

Till "vår" Hiva

Vi lever i vår egen värld 
Där går vi långt och benen bär 
Allt vi behöver det finns där 
Vi lever i vår egen värld

Och jag känner mig så trygg hos dig 
Jag känner att du älskar mig 
För när du säger det så tror jag dig 
Jag känner mig så trygg hos dig

Och jag går med dig överallt 
I sommarsol och vinterkallt 
När tankarna tar över allt 
Jag går med dig överallt

Om hösten hittar hit igen 
Då håller vi ihop min vän 
Ja då lever vi för sommaren 
Om hösten hittar hit igen

Ja du behöver inte säga nått 
När tiden flytt och åren gått 
Om det blivit som dom förutspått 
Ja du behöver inte säga nått

Men om du längtar hem nån dag 
Och saknar nått precis som jag 
Då leder vägen dit den ska 
Om du längtar hem nån dag

Nej du behöver inte säga nått 
När tiden flytt och åren gått 
Om det blivit som dom förutspått 
Du behöver inte säga nått

....


Älskade Hiva!

Lycka

Vad är egentligen lycka? Även fast det värsta kan tänkas ha hänt, så har man ändå stunder där lyckan har visat sig några gånger. Idag är det den 28 december 2011, alltså nästan ett år sedan vi åkte hem till Luleå, för att få det värsta beskedet någonsin. "Barnets hjärta slår inte längre.... tyvärr" Orden som ekar i huvudet, som återkommer då och då.

Jag går inte runt och tänker på detta hela tiden, men eftersom det är näst intill ett år sedan nu. Om bara två dagar, så föddes vår Ängel, vår Emanuel, vår älskade förstfödda son... som vi höll gråtandes i våra armar. Vackert och smärtsamt.

Nu börjar en ny tidsera snart. Och vi har hoppet på vår sida. Lyckan finns där någonstans. En helande och läkande process, har redan startat. Vi har haft vårt sorgeår nu, och det var nog ändå bra. Och något som vi båda behövde.

Nu är vi redo, att möta framtiden. Och hoppet och längtan har nog aldrig varit större.

På fredag ska vi tända ett ljus, och om vi hittar de thailändska ballongerna i Skellefteå, ska vi skicka upp dessa till vår finaste ängel.
Sedan ska vi äta middag med fina vänner och gå på hockey... Livet går vidare och lyckan väntar på oss runt hörnet.

Belongs to you

Every winter will never be the same. Every winter belongs to you. Every winter is all about you and our love for you, our beautiful boy. 

And I will never forget. The time you were born and went away, I will remember every second with you. 

I want to dedicate a special Christmas song to you, my beautiful angel!

The lake is frozen over
The trees are white with snow
And all around 
Reminders of you a

re everywhere I go

It's late and morning's in no hurry
But sleep won't set me free

I lie awake and try to recall

How your body felt inside me

When silence gets too hard to handle

And the night too long

And this is how I see you

In the snow on Christmas morning

Love and happiness surround you

As I throw my arms up to the sky

I keep this moment by and by

Oh I miss you now, my son, Merry Christmas, 
Merry Christmas, my son

Sense of joy fills the air
And I daydream and I stare 

Up at the tree and I see 

Your star up there

(Winterland of Sarah Machlachan, with some changes) 

Snart Jul

Det är snart jul. Och det är med blandade känslor vi firar jul. Samma gäller nyårsafton. Förra nyårsaftonen, hade vi precis lämnat Emanuel i kylrummet på Sunderby Sjukhus. Tom i magen, tom i själen, utan vårt barn i famnen. I tonerna av kärleksvisan, och snöflingor som rasade ner från himlen. 


Jag vill aldrig mer lämna sjukhuset på det viset. Aldrig aldrig mer. Det var sista gången jag gjorde det. Så är det bara. 
Vi tror och hoppas starkt på en ljusare framtid, och vi tror att 2012 kommer bli vårt år. Inget kan bli värre.

2011 har verkligen varit ett tufft, intensivt.. kanske det jobbigaste året, en känslomässig berg och dalbana, som av någon sjuk jäkla anledning har lärt oss mest om livet. Jag är ledsen över att jag aldrig fick lära känna vår Emanuel, men ångrar inte de underbara 37 veckorna och tre dagarna med honom i magen. Jag är ändå glad  att jag födde vår son naturligt, även om han inte fick leva,  jag är glad att jag fick hålla honom nära mitt bröst och känna hans hud mot min... Att få kyssa hans mjuka rosiga kinder, hans slutna ögon och smeka hans mjuka ljusa hår, min lilla son. Du är viktig och älskad oavsett, du finns med oss  i våra hjärtan. Nu gråter jag, för att jag saknar ju dig även om det inte alls syns och märks.

Och jag och E´s pappa är så nära varandra... Sammanvävda, sammanslutna och sammanfogade för alltid.

Och efter årskiftet 2010-2011 så har de varit sjukdomar och dödsbesked bland vänner och bekanta, som fortsatte med det ena och de andra... Och slutet av detta året fick vi reda på att min mamma har Cancer. Jag kände då, att jag inte orkar med. Jag orkar inte.. Men man orkar ändå...

"Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va"

Kan någon hjälpa mig?

Jag satt häromdagen och läste min tidning, en dag som så många förut. Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt, som en efter en har ta'tt slut. Då såg jag en bild av en flicka, med en skadskjuten kråka i famn. Hon springer iväg genom skogen, så fort som hon bara nånsin kan. Hon springer med fladdrande lockar, hon springer på taniga ben. Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber att det inte skall vara försent. Och flickan är liten och hennes hår är så ljust, och hennes kind är så flämtande röd. Och kråkan är klumpig och kraxande svart, och om en stund är den alldeles död. Men flickan hon springer för livet, med en skadskjuten kråka i famn. Hon springer mot trygghet och värme, för det som är riktigt och sant. Hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben. För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt, att finns det liv, är det aldrig försent. Och jag började darra i vånda och nöd, jag skaka av rädsla och skräck. För jag visste ju alldeles tydligt och klart, att det var bilden av mig som jag sett. För mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn, som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig än, som tror det finns nå'n som har svar. Och jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben. Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet, att det redan är all'es för sent.

En liten kille och en lillebror...

Kom till världen igår. Axel har blivit storebror och våra vänner Therese och Daniel är stolta föräldrar! Äntligen kom han:)

Jag är så glad för deras skull. Hoppas kunna få hälsa på snart. Och just nu är vi och hälsar på min mamma som har cancer och cellgiftsbehandlas just nu. Det känns bra att få vara här och rå om. Hon fyller år imorgon men har redan fått sina presenter. Det var velourkläder, mp3spelare och annat smått.

Och snart är det jul och ledighet! Skönt!

När snön faller ner

"Hur länge, hur länge?
Sommaren har gömt, sommaren har gömt

Men jag har inte glömt,
Hur det är att älska dig...", min älskade Emanuelpojke, min änglason.

Jag hoppas du vet att jag älskar dig. Snart har det gått nästan ett år. Och jag vet att du finns hos oss, även om jag inte alltid ser dig. Nu har första snön lagt sig som ett tunt lager i vår stad, och vi hoppas att den består. Dagen när du föddes, snöade enormt mycket ute. Jag minns det som igår.

En dag i taget

Vi tar en dag i taget. Och det känns bra. Jag orkar inte oroa mig över nästa dag. Så vi försöker så. Och det blir bra så. 

Sorg på olika sätt

Idag saknar jag Emanuel. Vår Ängel.

Jag har sett en blond liten flicka i mina drömmar. Hon är glad och skriker högt i drömmen. Jag tycker om att se henne i drömmen. Hon gör mig glad. Men samtidigt ledsen. Jag saknar vår lilla pojke. Lilla lilla vännen. Jag gråter inte, det bara hugger lite i hjärtat. Att han skulle vara snart 11 månader och vara här med oss.

Jag är glad att jag inte drömmer hemska drömmar längre. Jag hatar mardrömmar. Precis innan jag fick veta om mammas tillstånd, kände jag att något var fel. Och  ibland så är det läskigt hur man kan känna saker och se saker.

Vår granne dog av en lång tids sjukdom. Vi har köpt blommor till hennes man, som lever kvar ensam med hunden. Han var inte hemma när vi var förbi, så vi ska dit snart igen. Så sorgligt och tungt, även fast hon hade varit sjuk de senaste två åren.

Cancer

Ordet cancer smakar illa munnen och låter hemskt i öronen. Min mamma har fått cancer och kommer börja cellgiftsbehandlas inom kort. Jag är så ledsen och förkrossad över detta. Jag hoppas, hoppas att hon orkar. Vi behöver henne kvar hos oss. Jag önskar att hon får uppleva fler barnbarn och alla hennes fem barns lycka! Att vi får skratta, sjunga och glädjas länge länge till. Min finaste älskade mor! Jag älskar dig!

Tillägnad min fina mamma

Sjuk

Mamma är sjuk... Och jag är ledsen. Varför bor jag så långt bort. Saknar mina kära.

Min lilla mamma...

Våra änglars helg

Tänder ljus på kyrkogården

Alla helgons dagar

Det är våra änglars dagar nu.. och alla andra vi minns. Imorgon åker vi till barnlunden och tänder ett par ljus för vår finaste Emanuel och ala andra små änglar som vilar där. Det känns så fint att göra det och jag mår bra i själen av att få göra det. Jag vet att han finns där svepandes omkring oss. Idag saknar jag. Jag saknar så där så det sticker i hjärtat. Tänk allt han hade kunnat göra nu vid 10 månaders ålder... Finaste.  

Då vill jag sjunga dessa ord till alla våra kära som vi minns. (denna ska vår kör sjunga på skyltsöndagen (första advent) både på museet och i smedjan)!

Ett sken ifrån ljuset

bakom fönstrets välvda ram

har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Evighet

Jag vill alltid stanna här
För här är jag fri
Du är den värld jag lever i
Ingenting kan stoppa mig
Det blåser en vind i hjärtat som brinner
Och kärlek vinner

Finaste ängeln som finns

Det är vår ängel. Lilla Ängel Emanuel. Han var hos oss inatt igen. Jag kände han svepa omkring oss, det luktade hud och sedan luktade det färskt blod... Och jag log och min själ var lugn.
Jag hade svårt inatt, men inatt hoppas jag kunna få somna;)



- Posted using BlogPress from my iPhone

Det kommer annat emellan och det är bra...

Varför säger man att man går i väntans tider? Det är något man förväntar och väntar sig... Men det blir inte alltid så. Och allt fler som jag nu träffat har varit med om detta, och det känns som att det sprider sig som en löpeld... Vad är det som är fel? Om inte det har hänt, så är det många som fått hjärtsjuka barn eller faktiskt också en del små barn som fått cancer.  Åh vad jag tycker det är hemskt att se små barn lida. Det gör ont i mammahjärtat då. Men man kan ju inte hålla på och tänka negativt, men när man en gång varit med om att se sitt barn död så är det inte allt lika givet längre, livet alltså. 

Blir vi gravida igen, då kommer vi bli fantastiskt glada och försöka njuta av att vara här och nu och vara glada över just det. Men det kommer vara en tid full av blandade känslor. Då får vi ta det då. 

På tisdag börjar jag nytt jobb. Känns konstigt men jättespännande. Och imorgon ska jag göra en till tatuering runt fotleden, med följande text;

In aeternum in corde meo...

Har ju ett smycke från spädbarnsfonden med den texten, och eftersom jag älskar fotlänkar (smycken), så kan jag ju lika gärna tatuera in det. Så har jag alltid med mig det. 

Igår var vi och såg Melissa Horn med ett par vänner som var upp och hälsade på. Älskar Melissa, hon är underbar. Skaffade mig vinylskivan som hon signerade till mig=) Så bjuder jag på en fantastisk låt, som är min favorit just nu. Ibland känner jag så här, men jag kommer alltid sakna, och aldrig glömma...  

Kärlek

Älskar

Jag älskar min man. Han är värdens bästa och den jag älskar mest i hela världen. Han gör mitt liv komplett. Utan honom känner jag mig inte hel. Han är min bästa vän, min livskamrat.

Just nu håller vi på och renoverar i tvättstugan. Det kommer bli så fint, tänk hur kul det kommer bli och tvätta, vika och stryka tvätt ;-) Hatar nämligen att stryka o vika tvätt... Urk va tråkigt det är=( Vi var i Haparanda i fredags som en dagsutflykt. Handlade på IKEA och var på en bilfirma och köpte nya däck. Mycket billigare blev det, tjänade ett par tusen på att köpa och byta dom där.

I torsdags började jag känna av en finne på kinden, (brukar sällan ha finnar), och nu är det som värsta stoppljuset på kinden. Förut fick jag alltid finnar några dagar innan mens. Men efter graviditeten har inte det riktigt hört till de vanliga. Jag har haft någon finne någon månad efter graviditeten, men under våren och sommaren, har jag inte haft en enda. Jag har ju ätit gulkroppshormon juni-september och då har det inte heller dykt upp någon finne.  Och nu får man värsta bamsingen. Plus att man ska byta jobb nästa vecka. Kanske det är en blandning av hormoner och stress, eftersom jag nu inte äter gulkroppshormon. Är det någon därute som har ätit gulkroppshormon, och har känt någon förändring i kroppen både under och efter behandlingen? Känt på något sätt skönt att inte äta det nu, så får vi se hur kroppen har blivit efter detta. Förhoppningsvis är jag mer regelbunden nu, och kan lära känna min kropp lättare. Om ca 9-10 dagar, är jag remitterad till labbet för att lämna blodproverna som ska skickas iväg till andra orter i Sverige. Sedan blir det att vänta 6-7 veckor för att få svar på allt =) Oj vilket konstigt inlägg detta blev.. men men.

Tur att jag har världens bästa man och fina människor som finns runt omkring mig, hade varit tungt annars.

Ha en trevlig söndag eftermiddag och kväll!

vackert

För nio år sedan, sedan igen för sju år sedan. Så var det här en sång som jag gick ofta och sjöng på av olika anledningar. Nu ploppade upp på spotify! Vackert, smärtsamt, kärleksfullt, sorgligt och flera minnen och bilder...

Så är vi här igen
Du lurar mig med ord
Lågan andas än
men vi har väntat länge nog
Långt bort
ett vingslag mot dag
Långt bort
det hjärta som slog

Du frågar mig
om jag kan minnas vägen hem
Och jag kan se på dig
att du inte vet till vem
Vart ska du med din vilsenhet
och vart ska jag om du tvekar igen

Kom när vinden vänt
och blåser ut från land
Kom med ljuset tänt
och utan lögn i din hand
Jag lovar inga stjärnor i natt
Allt jag lovar är en annan strand

Mot okända hav
vill du följa med
Mot okända hav
genom regn och storm
Mot okända hav
Var inte rädd
Jag bara ger dig en del
av allt du gav

höstdag

Har haft en riktig härlig och skön helg. Har haft en träningsdag på IKSU i Umeå med 14 kollegor från mitt gym, och vi tränade från morgon till kväll med allt från danspass, bodyattack, cykel, indoor walking och annat. Grymt skoj! Idag är man stel och har lite träningsvärk. Så ingen träning idag, utan jag har istället  haft en skön söndag med en MaryKay klass och fyllt på med lite produkter som tagit slut och fått lite sminktips med mera. Jag använder MK och tycker de funkar bra för mig. Behövde dock en mer fuktgivande och avsvalkande ögon som eftersom jag ibland får lite svullna ögon pga allergi, så nu har jag införskaffat en ögongel och fyllt med andra produkter.
På senare delen av eftermiddagen åkte jag hem till en vän som jag inte hunnit umgåtts med på ett tag. Så det var jättekul att ses igen. Så vi pratade på om allt mellan himmel och jord, jag fick lite pussar av hennes lille pojk, som fyller två år i januari. Det känns helt galet, att han fyller två. Jag kom ju ihåg när vi träffade honom första gången, sju dagar gammal. Jag kom ihåg när jag träffade min vän på parkeringen, hon hade på sig en sommarfin klänning, solen sken och det var slutet av maj eller början av juni. Hennes ansikte lyste och ögonen gnistrade. Då hade hon lillkillen i magen och när det var som kallast under vintern och snön låg täckt över hela vårt landskap, då kom han till världen. Efterlängtad och älskad från från första stund.

Tiden går så sjukt fort. Jag får panik över att tiden rasar förbi. Det går lite för galet fort och jag hinner inte med. Jag hinner ju fan inte ens blinka. Har fått frågan ofta bland vissa om vi inte tycker det är jobbigt att vara med folk och vänner som har barn. Men det tycker vi absolut inte, vi tycker ju om våra vänner och deras barn minst lika mycket. Jag älskar ju barn.  Men om det är något jag ibland, men bara ibland kan tycka är jobbigt, är vänner och bekanta som är höggravida. Jag är ju självklart så himla glad för deras skull, det är ju underbart att vara gravid. Tycker jag iallafall. Jag hade ju en så himla bra graviditet om man jämför med många andra. Mådde lite illa en kortkort period, och hade lite grejer som låg i kläm i ryggen, men de fixade ju en sjukgymnast på ett kick, utöver det var ju allt så bra. Och Emanuel sparkade och rörde på sig tidigt i magen, så jag kände i tidigt stadiet sparkarna. Eftersom jag var ganska tränad och det var något som barnmorskan påpekade ofta att det var bra att jag var så vältränad och att jag också höll mig i lagom form under graviditeten, så tog man ju för givet att allt stod rätt till och att det skulle gå bra!

Äsch jag förstår inte varför jag skrivet om det här igen. Det måste ju bli tradigt och jobbigt och läsa detta. Men å andra sidan är det ju en blogg, som är dagbok för mig där jag skriver om hur jag känner och tänker.

Nu är det söndag och snart blir det film och popcorn. Hoppas ni har det bra i höstmörkret.

Tänk om...

Det finns mycket tankar, mycket känslor. Ibland undrar jag om det är verkligen är sant allt som har hänt i livet. Tänk att vi har fått uppleva både liv, död och vår son. Tänk om vi hade vetat det vi vet idag, då hade kanske vi haft en unik liten kille hos oss. Tankarna dyker upp ibland. Men samtidigt så saknade han det centrala systemet för de vita blodkropparna, inget immunförsvar, så han hade kanske inte alls hade orkat kämpa. Han mår nog bra där uppe bland molnen, min kille.

The beating of my own heart was the only sound i heard. I can see your red lips and your curly hair in front of me. I miss you, most of all, my little darling, when Autumn leaves start to fall.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tårar igen

Tårarna kom idag. I massor. Som att jag har samlat tårar i flera månader och nu brast det.

Jag och Jörgen besökte sjukhuset idag. Det var ett bra besök och jag har en bra läkare, tog prover, ultraljud med mera. Och nu har jag fått ytterligare remisser för en massa konstiga prover som ska iväg till forsknings labb i Umeå. De ska tas om 2-3 veckor. Så fler svar får jag kanske i december. Tills dess får vi leva ovetandes och vara som vanligt.

Efter sjukhusbesöket kändes det först bra. Men sedan kom allt över mig eller oss. Jag kände mig liten, skör, ovetandes, rädd och allt. Sjukt jobbigt. Sedan fick jag ångest över en del annat också.

Vi lade oss i soffan i rummet bredvid den tomma vaggan från sekelskiftet som nu är fylld med nallar och gossedjur. Jag kramade om en nalle jag fick av min pappa när jag var i 10 års åldern och Jörgen kramade om mig hårt hårt. Det är så mycket just nu. Allt som händer livet. Och livet är så skört!
Tårarna bara fortsatte och fortsatte, blötte ner både nalle och tröja. All energi bara drogs ut. Men på något magiskt sätt så plockade jag upp energi och på kvällen kunde jag alert leda Indoor Walking!





- Posted using BlogPress from my iPhone

So afraid

Är lite rädd. Rädd för imorgon ska vi till sjukhuset. Och jag ska få ta flera prover och tester, svara på frågor hit och dit, göra ultraljud, utredningen har tagit fart och förhoppningsvis får man lite svar. Vill inte, tycker det är lite jobbigt. Sjukhus är jobbiga... Men det kommer gå bra. Hoppas jag.

För egentligen ska jag vara glad, för det händer lite kul grejer nu. Jag ska byta jobb bland annat. Mycket är likt det jobb jag har, fast lite mer internationella kontakter, lite mer affärsutveckling, mer inriktad mot IT-branschen och men fortfarande en del projekt. Min titel på anställningsavtalet var kommunikation och marknadsansvarig, men inbegriper mycket mer än bara namnet. Jag kommer arbeta med affärsutveckling för små och medelstora bolag inom IT, leda projekt och även ha hand om marknadsföringen och kommunikationen utåt från företaget. Jag tar över en kompis jobb faktiskt. Jag trivs jättebra på mitt nuvarande jobb, men kände mig ändå redo för nya uppdrag, lite nya människor och nya miljöer. Och nu fick jag en ny och rolig möjlighet, så jag tog den =) så det är det roliga som händer i mitt liv. Och att jag har påbörjat en tjejklassiker. Att jag har gått tillbaka och leder gruppträning på gymet som jag tidigare har varit på. Det känns också himla bra, där är alla väldigt glada och man blir superpeppad av att leda pass och träna. Så jag leder under denna tiden pass i Indoor Walking, Spinning och BodyPump. Annars så är jag också ledare i lite annat också.

Jag och min man gör saker tillsammans och försöker bara leva i nuet. Och min man är verkligen världens bästa, han är så himla bra på att få mig att förstå vad som är viktigt här och nu. Och det är vi, det är OSS. Jag hade aldrig klarat allt, om inte han hade funnits vid min sida. Eller så hade jag klarat det, men det hade varit sjukt jobbigt!

Igår innan jag somnade, fastnade han på bild. En bild framför mig. Hans varma lealösa kropp, hans röda läppar och hans stora ögonlock, i min famn,  vid mitt bröst... Där du inte längre fick stanna. 

Glöm inte att kolla på Sanning och Konsekvens på TV3 ikväll, som bland annat handlar om när kvinnor förlorar barn sent i graviditeten.

Carpe Diem

Ibland

Ibland gör det så ont. Så ont så att ögonen svider, att jag får kramp i magen och hjärtat hoppar över ett slag. Det finns inga ord att säga längre... Och tårarna är alldeles för salta och torkar snabbt in på kinderna. Jag ser på dig och du ser på mig... Du säger att jag är den finaste i världen. Och jag säger att du är kärlek, och att jag inte kan tänka mig ett liv utan dig.

Jag tar fram hårlocken, hårlocken som tillhörde vårt älskade liv. Vårt finaste underverk, vår son som kämpade men inte längre orkade. Jag smeker din hårlock, och kan inte förstå att det har gått över 9 månader sedan du lämnade oss. Lika länge som du fanns hos oss, i min mage, lika långt tid har gått nu.
Ofattbart. Tiden går för fort. Och jag vill på något sätt bara stanna tiden för ett ögonblick.

Nu är vi här, på väg i livet, någonstans. Och kärleken är starkare än någonsin. Ingen kan älska som vi.

I was made for loving you

Jag har följt en del olika bloggar de senaste året, de är några änglamammor, några om ofrivillig barnlöshet, några mammor med handikappade barn, singeltjejer över 30, några som förlorat sin partner i svår sjukdom, några som själv är sjuka...  Och alla skriver vi för att vi behöver skriva av oss men också kanske för att få gehör av någon annan som har varit eller är i samma situation. Det behöver vi. Vi behöver bekräftelse, få svar, få ett bollplank, få stöd och support av andra. Det är viktigt för oss. Vi är bara människor. 


Just nu har jag varit lite dålig på blogga, det kommer och går. Ibland har jag stort behov av att skriva och ibland inte. Det går upp och ner liksom. Idag vill jag skriva för att jag är glad, jag är så himla glad av en jättekul anledning. Det har inget med barn att göra faktiskt, som kanske många skulle tro... Att jag skulle skriva.. JAAA ÄNTLIGEN GRAVID IGEN!! MEN NEJ, det handlar om något helt annat. Men jag kommer att berätta snart=) För mig är det så fantastiskt kul! Det ger mig energi!


Och på något sätt så är det ett nytt kapitel i mitt liv! En utveckling. Och jag hoppas att det kommer gå bra.
Slutet av nästa vecka så ska vi till min läkare, och jag tycker fortfarande de är jobbigt och tufft. Men de är något som måste göras. Och ja, det är så att jag har flera anledningar till att besöka sjukhuset och läkare. Det är diagnoser, utredningar, grejer och journaler som skrivs... Bla bla, men det måste jag, för att jag och Jörgen ska kunna leva i nuet. 


Att fokusera på livet, testa på mindfulness för ett ögonblick! Och lev här och nu! Fånga dagen för fasen. VAD vill du göra just nu under de förutsättningarna du har nu? Byta jobb, göra en tjejklassiker, starta eget, bli aerobicsinstruktör, söka till Robinson, till Idol, gå en danskurs eller skriva en bok? Gör det! Vad hindrar dig! 


Min bästa vän, min älskade livspartner, ger mig kraft och energi. Vi har självklart drömmar, fast vi lever mycket här och nu. Min man har visat mig hur viktigt det är att inte fokusera för hårt på framtiden, utan mer på livet just NU! För om vi inte LEVER nu, VEM säger att vi lever IMORGON? 

Tonight I wanna give it all to you

In the darkness

Theres so much I wanna do

And tonight I wanna lay it at your feet

cause girl, I was made for you

And girl, you were made for me

I was made for lovin you baby

You were made for lovin me

And I cant get enough of you baby

Can you get enough of me

Tonight I wanna see it in your eyes

Feel the magic

Theres something that drives me wild

And tonight were gonna make it all come true

cause girl, you were made for me
And girl I was made for you

Imorgon springer jag Lidingö tjejlopp!!! 1/4 av tjejklassikern.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Sad but true

Hysteriskt glad, Fruktansvärt Ledsen... Frustration, irritation, uppgivenhet, kamp, styrka, svaghet, häftig, stressad, energisk, glad, ilska, inspiration, förståelse, rädsla, sorg, ler igen, tårar, lycka, kärlek, hat, besvikelse, utmaningar, uppmaningar, hopp, förnekelser, tro, bekräftelse, framtid, vilja, försvinna....

Idag är jag svag, och idag har jag en anledning till det. Men jag orkar inte skriva om det, alltså vad anledningen är. Det spelar ändå ingen roll, för det är som det är... Allt kanske ändå har en betydelse, även fast jag har svårt att ta in det. Och nu handlar det inte om saknaden, eller att lilla Emanuel inte finns... Utan något annat som egentligen borde ha sin egen blogg. Som jag egentligen inte orkar skriva om, fast jag har ändå ett behov av  att skriva ändå... Jag vill, men ändå inte... Jag vill, jag behöver få ut det, men bara på mina villkor. Inte att någon annan ska tvinga sig på mig. För då blir jag tokig.  Om två veckor är det läkarbesök, jag är rädd... För att jag inte kommer orka....

I'm your dream, make you real
I'm your eyes when you must steal
I'm your pain when you can't feel
Sad but true

I'm your dream, mind astray
I'm your eyes while you're away
I'm your pain while you repay
You know it's sad but true

Högt över molnen

Idag har jag tagit halvdag och kompade ut vid lunch! Skönt! Behövde det. Har varit mycket kvällsjobb/övertid och imorgon blir det oxå lång dag, så nu ligger jag i soffan och tar det lugnt. Så skönt. Jag ska ändå leda Indoor Walking vid halv fem, så då blir det mycket tempo o svett;)

Idag ringde vår kurator från sjukhuset, som vi inte hört av sen februari. Hon ville meddela att de nu bildats en samtalsgrupp, eftersom de nu finns ett antal i samma situation. Hon förstod ifall vi tyckte de kändes sent, men samtidigt kan jag tycka att de är viktigt att få byta erfarenheter och för mig känns det bra att vara tillhands och även stötta andra som är nyligen drabbade.
Nu ska jag vila lite.

Ciao!


Ps; de här gåvorna fick jag när jag kom innanför dörren.



- Posted using BlogPress from my iPhone

A brand new day

Det kanske blir så att jag börjar på ett nytt kapitel i min enorma bok. Jag är redo att vända blad, så nu kör vi strax, ska bara vässa penna och hämta ett gäng papper. Det kan ju inte aldrig bli värre, det kan ju nästan bara bli bättre. 

Jag har bara en enormt bra dag, och framtiden ser ljus ut. Och jag är så glad!! 

Typ så här glad=) 

(hittade en gammal bild på mig, när jag var lite mörkare med längre hår, oj)

Stuck in reverse

I torsdags så var jag och en kollega på ett projektmöte på annan ort. Och där träffade jag en man som jag hade haft kontakt med i arbetet för nästan två år sedan. Jag hjälpte han och några andra att starta upp en verksamhet. Han kramade om mig och vi började småprata, och då säger han, - "Men ja just det, du har ju hunnit bli mamma också, visst? När man är gravid sprids ryktet fort. Men att jag också var tvungen att begrava min son, det ryktet sprider sig inte alls lika väl. För nu har det ju gått ett bra tag. Det är ju hunnit vara (vinter), vår och sommar. Och nu är det höst.

Så ja, jag berättade. Att jag blev mamma, men fick inte behålla min son. Att hans hjärta slutade slå och han förlorade livet. Och han blev helt paff och sorgsen i blicken, han visste inte vad han skulle säga. Och dum som jag är, försöker jag pladdra på ändå och säger; - Men livet måste gå vidare ändå. 
Det var ju för att jag själv insåg hur konstig situationen blev.

Jag tar nu min sista kur Primolut, men jag är mer och mer skeptiskt till varför jag äter det. Ja, jag äter ju det för att balansera hormonerna och för att menstrationscykeln ska vara mer regelbunden enligt läkaren. Men förhoppningsvis leder det till något bra.  Och jag blir också fundersam och ibland lite irriterad när vissa tycker att jag skyndar för snabbt och att jag oroar mig i onödan, men herregud du har ju blivit gravid relativt snabbt, du har ju fått ett barn, du är ju ung och det klart att du ska få bli mamma till massa levande barn! 
Nae, vet du, vår son är död, och jag är inte 25 tyvärr, jag är snart 32. Den mest fertila perioden för en kvinna är mellan 20-25, efter det, så går det sakta sakta nedåt att bli gravid på naturligt sätt... Och ja, hade jag vetat det jag vet idag om;  att jag själv har en missbildning i blodgenerna och att jag under en graviditet skulle ha behövt ta sprutor varje dag eller varje vecka. Att graviditeten inte skulle bli som en lek... 
För det var så det kändes under de 9 månaderna jag väntade på att Liten skulle komma till oss, det kändes som en lek. Och alla bekanta som var gravida, klagade över foglossningar och illamåendet. Nae, livet kändes så skönt, trots att jag mådde illa under ett visst antal veckor, men annars kändes allt toppen, Liten slog volter, sparkade och puttade i magen. Jag träffade andra blivande mammor och tränade gravidgympa, promenerade och mådde så bra. Jag hade ingen aning om detta, förrän flera månader efter förlossningen.

Min syster skrev till mig när vi förlorade Liten; 

Jag vill vara hos dig, krama, trösta och ta hand om dig, säga att allt kommer bli..men jag kan ju inte det, jag kan inte säga att allt blir bra nu. Liten kommer inte tillbaks...

Och så är det ju, Liten kommer inte tillbaka och vi har insett det. Men han finns hos oss på något magiskt sätt ändå. Och han är bandet som knyter mig och Jörgen närmare och starkare till varandra. Det finns ingen annan som Emanuels pappa, min älskade man Jörgen. 

Och vi längtar tills den dagen vi kommer få uppleva vårt andra barn, ett syskon, en son eller dotter som kommer växa upp hos oss. 

I wanted to run...

Timmarna bara gick, fast det kändes som att allt stod stilla. Jag ville springa, så fort jag bara kunde. Långt in i de djupaste och mörkaste skogarna och gömma mig med dig. Jag hade klätt dig varmt, och med mormors stickade mössa och virat in dig i en varm pläd, snön ringlade sakta vackert ner från den stjärnklara himlen utanför fönstret. Du fanns ju där hos mig och jag hade ju längtat så. Jag smekte dina rosiga kinder och kysste din heta panna, viskade -"Vi kommer alltid vara tillsammans." Hela dagen var vi med dig. Jag ville aldrig släppa taget, jag ville ha kvar dig i min famn för evigt.
Fly från verkligheten och in i vår egna lilla värld med dig.

8 månader och 7 dagar senare, står vi här idag och saknar. Saknar vår son. Det kan ingen ta ifrån oss.

Vi tar inget för givet längre. Eller det har jag nästan aldrig gjort heller.....



- Posted using BlogPress from
my iPhone

På min skuldra vilar han

Så, äntligen fick jag upp en bild på tatueringen. (Kommer också tatuera in en textlänk runt fotleden inom en någon månad).

Jag har valt att bara tatuera in handavtrycket, utan massa text, namn och datum fast lite större än naturlig storlek, det blir ungefär den storleken på hand som han kanske skulle haft om han hade funnits här hos oss nu. Det blir lite på mitt sätt då. Det ser ut som om att jag & lilla Emanuel gick loss på färg och bläck under en eftermiddag, händerna fulla med färg kladdar han på mammas rygg.

Jag har en ängels hand på min skuldra

det är min son, min alldeles egen ängel på min kropp

han betyder för mig sann kärlek, tro och hopp

Han följer mig vart än jag går, vakar över mig och finns med överallt.

Han följer mig på livets stig, på min skuldra vilar han sin hand och lutar sitt huvud på min axel. Han blåser lätt och viskar i mitt öra med en ljus och vacker stämma, - Mamma, jag finns här varje dag och natt. Och vakar över dig och pappa. Gråt inte mer, snälla mamma.

...

Björn i skogen

Igår hade vi sista träffen och middag med vår samtalgrupp. Vi åt gott och pratade sedan om känslor och hur sommaren hade varit osv. Och jag bröt ju självklart ihop, började gråta. Och det är jobbigt som fan att bryta ihop framför andra. Att gråta framför andra är inte alls kul.

Jag har varit lite från och till i bloggandet. Men det brukar ju bli så. Jag tycker ju om att skriva, men ibland är man bara tom på ord. Ibland vill man kanske hellre prata. Prata med sina nära och kära, om känslor och allt.

Och så skriver jag en affärsplan, har kanske en affärsidé som jag vill förverkliga någon gång. Kanske nästa år. Allt beror på vad som händer i ens liv. Jag orkar inte se för långt fram i framtiden. Det räcker att se fram bara några veckor/månader, eller ibland bara för dagen.

Ikväll ska jag och min älskade man gå på bio, det var så himla längesen vi var på bio ihop bara han och jag. Vi ska se den svenska filmen "Jag saknar dig". Tvillingarna i filmen, är systrar till en gammal kombo/rumskompis jag hade första året jag flyttade upp till Luleå. Det är tydligen mycket tårar i filmen, så jag ska dra med mig ett gäng näsdukar. 

Helgen blir ganska lugn, och skönt det. Förutom att jag ska träna rätt mycket. Om en timme blir det friskvård, då ska jag köra mitt IW-pass med en kompis. Sen blir det lite styrka på det. Och imorgon ska vi springa en mil igen, men inget lopp bara en vanlig runda, på Ormbergets milspår. Det jobbiga är att nu är det någon idiot som har sett en björn i skogen där, ganska när Sinksundet (nära där jag bor). Och vi hade ju björnspillning på gården för två år sedan. Det var lite småcoolt. Men det är inte lika coolt och möta en björn. Jag vill aldrig möta en björn. HJÄLP! Fasen va jag ska gapa och stoja när vi springer imorgon. =)

Ciao så länge mina vänner. Ha en skön helg!

Så länge bjuder jag på en snygg bild från New York!

Alla vet inte...

.... Man tror att alla vet. Å man slutar prata om sådant som hör till det förgångna. Man börjar leva och allt känns ändå helt ok. Så kommer någon som inte alls vet och tror att jag har Liten på snart åtta månader - hemma hos pappa medans jag tränar.. Passet kör igång och man tar i som aldrig förr och man svettas bort tårarna som tränger på. Tatueringen på skuldran visar att han finns hos oss men inte på samma sätt som för andra föräldrar.

Idag ska vi hälsa på honom och de andra änglarna. Vi ska säga ett hej till honom och bestämma platsen för hans vila i jorden. Så han äntligen får ro...

Älskade barn, älskade lilla son, Finaste Ängel och älskade Emanuel.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tiden

Jag önskar att man kunde göra så att dygnet kunde få fler timmar. Så att man kunde hinna mer saker. Just nu har jag svårt att hinna allt jag ska göra på dagarna. Och så blir det att man lägger sig alldeles för sent.  Det är mitt ordinarie jobb, mitt andra jobb, min träning, huset, business, vänner, inbokade träffar, möten, middagar med mera. Och så vill man hinna göra massa kul saker. Men men. Ikväll ska jag träffa två tjejkompisar som jag inte hunnit umgås med på himla länge och vi ska ut o käka o ha trevligt. Det blir jättekul. Sen blir det full rulle hela helgen.

Jag har försökt lägga barntankarna på hyllan ett tag. Men det är inte så himla lätt alltid. Igår kom det ett brev från kyrkogården, en påminnelse om grav/urnsättning. Vi vet ju om det och tänker på det ofta. Men vi ska försöka åka förbi BÅDA två inom de närmaste dagarna och verkligen bestämma oss. Så då blev vi påminda igen. Vår änglason, som vi saknar så innerligt. Hans urna ligger där under kapellet och väntar på att få bli begraven. Jag skulle nästan vilja ta urnan med mig hem. Fast det går ju inte...

Lilla fina Emanuel, du fattas oss så.

Cravings

Idag har jag haft cravings på sushi! Så jag sitter i parken o smaskar sushi. Så gott! Satt och funderade på min del 2 av tatuering. Hade en tid i torsdags som jag avbokade, eftersom jag inte visste vad jag skulle göra. Men jag har bestämt mig att inte göra en stor namntatuering eftersom när vi får fler barn, så känns det konstigt att ha hela underarmen klottrad med bara lilla E's namn. Det räcker med handen på skuldran. Snart kommer bild;) Tror dock att jag ska lägga in någon av mina två motton på smalbenet. Jag har nämligen kvar min deposition på tatueringstudion. Idag är en okej dag. Lunchpaus nu, och soligt ute;)
Och efter jobbet ska jag träffa Maria. Vill ju träffas innan bebisen kommer, men vill ju självklart träffas även när de kommit hem med bebisen!!

svunnen tid

En hel arbetsvecka och den har varit väldigt upp och ner. Alltså lite trögstartad så att säga. Och så har jag och mina hormoner varit i obalans tror jag, allt från gråt, skratt och irritationer. Härom dagen ville jag bara skrika och typ slå folk som jag var irriterad på, fast jag gjorde ju inte det. Det borde väl vara PMS? eller? jag har aldrig varit med om sådana här humörsvängningar, blev rädd för mig själv faktiskt. Läste någonstans om kvinnor med svår PMS, som till och med hade gjort brott under de jobbigaste besvären. Helt sjukt! Tur att jag har en man som kan ta hand om mig och säga till om det blir för mycket;-)


En vän frågade mig, hur jag orkade och vara så himla glad och trevlig mot alla som vi träffade som var gravida och gick runt och klappade på sina magar. Och nae, det förstår inte jag heller. Jag är gläds ju självklart med vänner och bekanta för deras lycka, men sedan när jag väl är själv kan jag ju vara grymt ledsen och besviken över att lilla E inte fick behålla livet och vi inte fick vara föräldrar och ta hand om honom.

När jag var barn så sa jag jämt att jag ville ha tre eller fyra barn, sedan när jag blev tonåring då vill jag inte ha några barn. När jag var 19, hade jag fast jobb efter studenten i en stor matbutik och bodde tillsammans med en stadig kille som jobbade som kock. Vi bodde i en stor etta, och planerade att flytta till en trea i centrala Göteborg. Han var min första pojkvän, han var den där långa stora starka killen som skulle ta hand om mig och skydda mig. Han fanns hos mig och räddade mig ur en då fruktansvärd hemsk situation några veckor efter min 18årsdag. Jag skolkade nästan varje dag, drack Java o rökte cigg på caféerna i Vasastan, var på bio på dagarna, sov hos honom varje natt, festade på helgerna och dansade jazzdans på torsdagarna... Och jag klarade varje tenta galant ändå. Ja, jag tog studenten med fullständiga betyg, tjock och glad och hela livet framför mig. Det hände saker, saker som inte fick hända, vi gled isär fast vi försökte lappa ihop det, men det var ingen idé. Jag flyttade ut och vi gjorde slut! Vi träffade andra och men träffades varje vecka ändå. Vi levde livet, jobbade och festade om vartannat. En morgon högg det som knivar i magen, jag låg i fosterställningen i badrummet och krampade. Blodet slutade aldrig komma. Ingen visste någonting. Ingen, förutom en sköterska och jag. Jag var tillbaka i den stora ettan, låg i "våran" säng och kände mig tom.
Det var ju inte meningen, vi var inte längre tillsammans och vi hade dessutom börja träffa andra och vi hade slarvat med skydd. Då bestämde jag mig att aldrig sluta äta p-piller. Jag ville inte ha barn. Barn var jobbiga och skrikiga, bestämde jag mig för. Livet gick vidare och jag bytte arbetsplatser, började träna, började plugga, funderade på vad jag vill bli för något! Blev tillsammans med en av mina bästa killkompisar, tyvärr krossade jag hans fina, hela hjärta och lämnade honom. Hemsk var jag. Jag lämnade honom för en annan... En annan som då hade tagit mig med storm, med passionerade heta hemlighetsfulla träffar, romantiska resor till Italiens alla vackra ställen och det som från början fanns i hemlighet blev så naket klart. En relation full med heta känslor, kontroll, avundsjuka, passion och faktiskt kärlek förvandlades till rädsla, oro och smärta. Jag lämnade den relationen innan jag själv förstod det. Jag flydde, långt bort och letade efter hem. Och hem fanns precis under mina fötter och framför näsan på mig. I den vackraste naturen, vid en stilla sjö i midnattsolen fann jag livet, med det varmaste hjärtat, de fantastiska ögonen, underbara leendet och den vackraste själen fångade han mig och fick mig, som ett öppnat paket, en kvarglömd julklapp utan papper och snören. Han säger att jag är den bästa paketen och att det inte finns någon så fantastisk och underbar som jag. Han säger utan dig är jag trasig..

Tidigt en morgon spände den stora magen och värkte lite grann, men det var ju inte länge kvar, magen hade sjönkt och det var mindre än tre veckor kvar. Ja, jag hade slutat med p-piller för nästan ett år sedan. Jag svalde mitt sista piller fyra dagar efter min 30års dag! För livet förändrades och vi hade förändrats. Vi var nog redo trodde vi. Och nu var vi här, snart skulle vi bli föräldrar. Vi åkte hem till Luleå till barnmorskan för att kolla läget. Läget var inte alls som det skulle. Vi åkte in till sjukhuset, morgon efter, föddes han, vi fick vår son och känna, hålla hans varma fina kropp... han som vi hade väntat på så länge, som vi trodde att vi var redo för. Vi var ju redo! Vi hade längtat men ändå inte förstått innebörden.

Vi blev föräldrar. Jag blev mamma. Jag blev mamma till den vackraste pojken jag någonsin sett. Jag är mamma till en pojke som inte fick leva kvar. Min famn är tom men min kropp tror att jag har ett barn på 7 och en halv månader hos mig. Vår lycka, vårt liv tog en vändning och är för alltid förändrad. Vi letar i mörkret efter varandra, tröstar varandra och finns för varandra. Saknar vår son, vårt barn som vi inte fick eller få se växa upp. Längtar efter att få vara mamma och pappa! Och det blöder fortfarande, i hjärtat!

trött och tom

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Hoppet har återvänt

Hoppet har återvänt, jag har en underbar man som har visat mig på vägen tillbaka till livet. Tur att jag har honom. 

Och ni vet säkert att man kan ha dåliga dagar, även fast det inte är något särskilt som har hänt. Men jag är inte helt på topp riktigt ännu, och vet kanske inte riktigt när jag kommer känna att jag är någorlunda på topp igen. Men jag är inte helt nere just nu iallafall, det finns ett ljus i tunneln. Och min man har visat mig vars ljuset finns, så nu är det bara att följa den. Det finns hopp, och så länge jag andas, hoppas jag...

Men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem
Kvar i nått jag lämnat
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen
För länge sen

Åh jag drömde om en framtid som glömmer
Och jag drömmer om en framtid utan dig...

men mest av allt...

... saknar jag min son. Min älskade Ängel... Emanuel, mitt vackraste lilla barn. Jag förstår inte varför, även om jag önskar att jag kunde förstå.

Finns det inget plåster som döljer såret lite? Eller finns det en värktablett för att döva smärtan?
Eller en metod som raderar bort minnet, minnena, känslorna, tankarna, funderingarna på framtiden och allt som rör vår lilla E.


Förlåt men jag är så jäkla less!

Energin har sinat

Energin tas sakta ifrån mig. Den enda gången energin kommer tillbaka, det är när jag är ute och motionerar eller när jag är med de vänner som kan ge av den energin jag behöver. För jag har inte mycket energi kvar. Själen känns tom emellanåt. Och det är inte alls så att jag går runt och tänker på lilla E hela tiden, utan mest att jag tänker på livet, relationer och vad jag egentligen mår bra av. Om du skulle fråga idag, - vad mår du bäst av? Då skulle jag förmodligen svara, ingen aning, inget speciellt. Kanske resa, stränder, fjärran länder, musik... Jag vet inte riktigt.

Jag sätter mig själv på paus just nu. Andas lite. Skingrar tankar. Gråter lite om det behövs. Skrattar om jag känner för det.

träningsblogg

Jag har haft en supertrevlig helg med underbara vänner och bekanta! Det har varit kalas i staden, massa härlig musik och kändisar.

Jag har som varit lite frustrerad och tappat lusten emellanåt, lusten till livet. Men ska försöka fokusera på det positiva och se ljust på framtiden.. Eller ah, ljust och ljust. Men iallafall jag ska fokusera på det som är kul, roligt och som får mig att må bra just nu. Jag har startat en blogg som jag har som träningsdagbok mest för mig själv, pepp och motivation för min egen del. Men är ni nyfikna på det, kan ni gå in o kika på den.

www.mintraningslogg.blogg.se

kram kram

Orka

 Nae, fy fasiken vad jag ibland är irriterad på mig själv. Irriterad för att jag tänker, tänker på allt som jag inte borde tänka..

För det mesta känner jag att det inte finns någon mening att gå runt att tycka synd om mig själv, för det mår ju ingen bra av. Allra minst jag själv. Jag försöker tänka framåt och göra något bra. Exempelvis om jag ska fortsätta arbeta på affärsidéer och förverkliga en dröm om eget företag eller mitt mål om en tjejklassiker, halvklassiker eller liknande som jag många gånger pratat om. Eller att flytta utomlands och arbeta med min man, för ett halvår eller år. Eller är detta bara mer påtagligt på grund av att döden hälsade på vår familj, döden som förstörde vår idyll, vår vackra och lyckliga värld som vi byggt  upp själva och där vi en gång levde i. Ja, kanske det. Mår jag bra av det, så kanske det är något av dom sakerna jag ska göra.

Jag är redan i startgroparna med ett par drömmar och en av drömmarna går förhoppningsvis av stapeln i slutet av september.  För det gör så fruktansvärt ont i min själ, i mina ögon, i mitt hjärta och det  bränner till och med på huden. Jag vill hålla för öronen för att jag inte orkar höra mer, blunda för att jag inte vill se mer och snurra runt några varv för att förvilla bort allt och alla. Jag tar en paus. Jag tar en paus för att andas. Även fast min själ och mitt hjärta saknar, och mina tankar fastnat på vår lilla Emanuel,  vårt barn som vi förlorade som vi aldrig kommer få tillbaka och även fast jag önskar att jag hade ett litet syskon i magen redan nu, för att stoppa det sår som fortfarande blöder… Så är vi inte där, och jag vet absolut inget om framtiden. Det går inte att sia om den mer, eftersom framtiden är så oförutsägbar.

Jag är ingen som ger upp utan kamp, men ibland så kan man känna för att bara släppa allt och sluta kämpa.

Jag mår illa och gråter ibland för att jag saknar min bästa vän, som finns så långt ifrån mig och som jag träffar allt för sällan. Min finaste och bästa vän, en kvinna och den bästa mamman som jag beundrar så, har fått en grym sjukdom som aldrig kommer försvinna. Hon kommer få leva med den resten av sitt liv och hon har hela världen framför sig och helt underbar liten dotter. Jag blir ledsen över att jag inte finns närmare mina föräldrar som blir äldre och snart kanske inte finns här på jorden. Jag vill visa min kärlek, jag vill ta hand om dom, när dom mår dåligt och inte orkar. Jag saknar hela min familj, stundtals. Alla mina syskon har ju familjer att rå om. Och jag har ju min familj här. Jörgen och jag är en familj. Vi är gifta och har lovat varandra kärlek, att finnas för varandra i glädje och i sorg tills döden skiljer oss åt. Jörgen är en del av mig och jag är en del  av honom.

"...Aldrig ska jag sluta älska dig!" 

PS: Bilder kommer så småningom på tatueringen, funderar på att vänta tills efter andra tatueringen nästa torsdag. Men ikväll ska vi inte gråta, då ska vi skratta, sjunga och leva livet... puss!