tisdag 30 augusti 2011

På min skuldra vilar han

Så, äntligen fick jag upp en bild på tatueringen. (Kommer också tatuera in en textlänk runt fotleden inom en någon månad).
Jag har valt att bara tatuera in handavtrycket, utan massa text, namn och datum fast lite större än naturlig storlek, det blir ungefär den storleken på hand som han kanske skulle haft om han hade funnits här hos oss nu. Det blir lite på mitt sätt då. Det ser ut som om att jag & lilla Emanuel gick loss på färg och bläck under en eftermiddag, händerna fulla med färg kladdar han på mammas rygg.

Jag har en ängels hand på min skuldra
det är min son, min alldeles egen ängel på min kropp
han betyder för mig sann kärlek, tro och hopp
Han följer mig vart än jag går, vakar över mig och finns med överallt.
Han följer mig på livets stig, på min skuldra vilar han sin hand och lutar sitt huvud på min axel. Han blåser lätt och viskar i mitt öra med en ljus och vacker stämma, - Mamma, jag finns här varje dag och natt. Och vakar över dig och pappa. Gråt inte mer, snälla mamma.
...

fredag 26 augusti 2011

Björn i skogen

Igår hade vi sista träffen och middag med vår samtalgrupp. Vi åt gott och pratade sedan om känslor och hur sommaren hade varit osv. Och jag bröt ju självklart ihop, började gråta. Och det är jobbigt som fan att bryta ihop framför andra. Att gråta framför andra är inte alls kul.

Jag har varit lite från och till i bloggandet. Men det brukar ju bli så. Jag tycker ju om att skriva, men ibland är man bara tom på ord. Ibland vill man kanske hellre prata. Prata med sina nära och kära, om känslor och allt.

Och så skriver jag en affärsplan, har kanske en affärsidé som jag vill förverkliga någon gång. Kanske nästa år. Allt beror på vad som händer i ens liv. Jag orkar inte se för långt fram i framtiden. Det räcker att se fram bara några veckor/månader, eller ibland bara för dagen.

Ikväll ska jag och min älskade man gå på bio, det var så himla längesen vi var på bio ihop bara han och jag. Vi ska se den svenska filmen "Jag saknar dig". Tvillingarna i filmen, är systrar till en gammal kombo/rumskompis jag hade första året jag flyttade upp till Luleå. Det är tydligen mycket tårar i filmen, så jag ska dra med mig ett gäng näsdukar. 

Helgen blir ganska lugn, och skönt det. Förutom att jag ska träna rätt mycket. Om en timme blir det friskvård, då ska jag köra mitt IW-pass med en kompis. Sen blir det lite styrka på det. Och imorgon ska vi springa en mil igen, men inget lopp bara en vanlig runda, på Ormbergets milspår. Det jobbiga är att nu är det någon idiot som har sett en björn i skogen där, ganska när Sinksundet (nära där jag bor). Och vi hade ju björnspillning på gården för två år sedan. Det var lite småcoolt. Men det är inte lika coolt och möta en björn. Jag vill aldrig möta en björn. HJÄLP! Fasen va jag ska gapa och stoja när vi springer imorgon. =)

Ciao så länge mina vänner. Ha en skön helg!


Så länge bjuder jag på en snygg bild från New York!


lördag 20 augusti 2011

Alla vet inte...


.... Man tror att alla vet. Å man slutar prata om sådant som hör till det förgångna. Man börjar leva och allt känns ändå helt ok. Så kommer någon som inte alls vet och tror att jag har Liten på snart åtta månader - hemma hos pappa medans jag tränar.. Passet kör igång och man tar i som aldrig förr och man svettas bort tårarna som tränger på. Tatueringen på skuldran visar att han finns hos oss men inte på samma sätt som för andra föräldrar.

Idag ska vi hälsa på honom och de andra änglarna. Vi ska säga ett hej till honom och bestämma platsen för hans vila i jorden. Så han äntligen får ro...

Älskade barn, älskade lilla son, Finaste Ängel och älskade Emanuel.


- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 19 augusti 2011

Tiden

Jag önskar att man kunde göra så att dygnet kunde få fler timmar. Så att man kunde hinna mer saker. Just nu har jag svårt att hinna allt jag ska göra på dagarna. Och så blir det att man lägger sig alldeles för sent.  Det är mitt ordinarie jobb, mitt andra jobb, min träning, huset, business, vänner, inbokade träffar, möten, middagar med mera. Och så vill man hinna göra massa kul saker. Men men. Ikväll ska jag träffa två tjejkompisar som jag inte hunnit umgås med på himla länge och vi ska ut o käka o ha trevligt. Det blir jättekul. Sen blir det full rulle hela helgen.

Jag har försökt lägga barntankarna på hyllan ett tag. Men det är inte så himla lätt alltid. Igår kom det ett brev från kyrkogården, en påminnelse om grav/urnsättning. Vi vet ju om det och tänker på det ofta. Men vi ska försöka åka förbi BÅDA två inom de närmaste dagarna och verkligen bestämma oss. Så då blev vi påminda igen. Vår änglason, som vi saknar så innerligt. Hans urna ligger där under kapellet och väntar på att få bli begraven. Jag skulle nästan vilja ta urnan med mig hem. Fast det går ju inte...

Lilla fina Emanuel, du fattas oss så.








måndag 15 augusti 2011

Cravings

Idag har jag haft cravings på sushi! Så jag sitter i parken o smaskar sushi. Så gott! Satt och funderade på min del 2 av tatuering. Hade en tid i torsdags som jag avbokade, eftersom jag inte visste vad jag skulle göra. Men jag har bestämt mig att inte göra en stor namntatuering eftersom när vi får fler barn, så känns det konstigt att ha hela underarmen klottrad med bara lilla E's namn. Det räcker med handen på skuldran. Snart kommer bild;) Tror dock att jag ska lägga in någon av mina två motton på smalbenet. Jag har nämligen kvar min deposition på tatueringstudion. Idag är en okej dag. Lunchpaus nu, och soligt ute;)
Och efter jobbet ska jag träffa Maria. Vill ju träffas innan bebisen kommer, men vill ju självklart träffas även när de kommit hem med bebisen!!



fredag 12 augusti 2011

svunnen tid

En hel arbetsvecka och den har varit väldigt upp och ner. Alltså lite trögstartad så att säga. Och så har jag och mina hormoner varit i obalans tror jag, allt från gråt, skratt och irritationer. Härom dagen ville jag bara skrika och typ slå folk som jag var irriterad på, fast jag gjorde ju inte det. Det borde väl vara PMS? eller? jag har aldrig varit med om sådana här humörsvängningar, blev rädd för mig själv faktiskt. Läste någonstans om kvinnor med svår PMS, som till och med hade gjort brott under de jobbigaste besvären. Helt sjukt! Tur att jag har en man som kan ta hand om mig och säga till om det blir för mycket;-)


En vän frågade mig, hur jag orkade och vara så himla glad och trevlig mot alla som vi träffade som var gravida och gick runt och klappade på sina magar. Och nae, det förstår inte jag heller. Jag är gläds ju självklart med vänner och bekanta för deras lycka, men sedan när jag väl är själv kan jag ju vara grymt ledsen och besviken över att lilla E inte fick behålla livet och vi inte fick vara föräldrar och ta hand om honom.

När jag var barn så sa jag jämt att jag ville ha tre eller fyra barn, sedan när jag blev tonåring då vill jag inte ha några barn. När jag var 19, hade jag fast jobb efter studenten i en stor matbutik och bodde tillsammans med en stadig kille som jobbade som kock. Vi bodde i en stor etta, och planerade att flytta till en trea i centrala Göteborg. Han var min första pojkvän, han var den där långa stora starka killen som skulle ta hand om mig och skydda mig. Han fanns hos mig och räddade mig ur en då fruktansvärd hemsk situation några veckor efter min 18årsdag. Jag skolkade nästan varje dag, drack Java o rökte cigg på caféerna i Vasastan, var på bio på dagarna, sov hos honom varje natt, festade på helgerna och dansade jazzdans på torsdagarna... Och jag klarade varje tenta galant ändå. Ja, jag tog studenten med fullständiga betyg, tjock och glad och hela livet framför mig. Det hände saker, saker som inte fick hända, vi gled isär fast vi försökte lappa ihop det, men det var ingen idé. Jag flyttade ut och vi gjorde slut! Vi träffade andra och men träffades varje vecka ändå. Vi levde livet, jobbade och festade om vartannat. En morgon högg det som knivar i magen, jag låg i fosterställningen i badrummet och krampade. Blodet slutade aldrig komma. Ingen visste någonting. Ingen, förutom en sköterska och jag. Jag var tillbaka i den stora ettan, låg i "våran" säng och kände mig tom.
Det var ju inte meningen, vi var inte längre tillsammans och vi hade dessutom börja träffa andra och vi hade slarvat med skydd. Då bestämde jag mig att aldrig sluta äta p-piller. Jag ville inte ha barn. Barn var jobbiga och skrikiga, bestämde jag mig för. Livet gick vidare och jag bytte arbetsplatser, började träna, började plugga, funderade på vad jag vill bli för något! Blev tillsammans med en av mina bästa killkompisar, tyvärr krossade jag hans fina, hela hjärta och lämnade honom. Hemsk var jag. Jag lämnade honom för en annan... En annan som då hade tagit mig med storm, med passionerade heta hemlighetsfulla träffar, romantiska resor till Italiens alla vackra ställen och det som från början fanns i hemlighet blev så naket klart. En relation full med heta känslor, kontroll, avundsjuka, passion och faktiskt kärlek förvandlades till rädsla, oro och smärta. Jag lämnade den relationen innan jag själv förstod det. Jag flydde, långt bort och letade efter hem. Och hem fanns precis under mina fötter och framför näsan på mig. I den vackraste naturen, vid en stilla sjö i midnattsolen fann jag livet, med det varmaste hjärtat, de fantastiska ögonen, underbara leendet och den vackraste själen fångade han mig och fick mig, som ett öppnat paket, en kvarglömd julklapp utan papper och snören. Han säger att jag är den bästa paketen och att det inte finns någon så fantastisk och underbar som jag. Han säger utan dig är jag trasig..

Tidigt en morgon spände den stora magen och värkte lite grann, men det var ju inte länge kvar, magen hade sjönkt och det var mindre än tre veckor kvar. Ja, jag hade slutat med p-piller för nästan ett år sedan. Jag svalde mitt sista piller fyra dagar efter min 30års dag! För livet förändrades och vi hade förändrats. Vi var nog redo trodde vi. Och nu var vi här, snart skulle vi bli föräldrar. Vi åkte hem till Luleå till barnmorskan för att kolla läget. Läget var inte alls som det skulle. Vi åkte in till sjukhuset, morgon efter, föddes han, vi fick vår son och känna, hålla hans varma fina kropp... han som vi hade väntat på så länge, som vi trodde att vi var redo för. Vi var ju redo! Vi hade längtat men ändå inte förstått innebörden.

Vi blev föräldrar. Jag blev mamma. Jag blev mamma till den vackraste pojken jag någonsin sett. Jag är mamma till en pojke som inte fick leva kvar. Min famn är tom men min kropp tror att jag har ett barn på 7 och en halv månader hos mig. Vår lycka, vårt liv tog en vändning och är för alltid förändrad. Vi letar i mörkret efter varandra, tröstar varandra och finns för varandra. Saknar vår son, vårt barn som vi inte fick eller få se växa upp. Längtar efter att få vara mamma och pappa! Och det blöder fortfarande, i hjärtat!





torsdag 11 augusti 2011

trött och tom


Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

onsdag 10 augusti 2011

Hoppet har återvänt

Hoppet har återvänt, jag har en underbar man som har visat mig på vägen tillbaka till livet. Tur att jag har honom. 
Och ni vet säkert att man kan ha dåliga dagar, även fast det inte är något särskilt som har hänt. Men jag är inte helt på topp riktigt ännu, och vet kanske inte riktigt när jag kommer känna att jag är någorlunda på topp igen. Men jag är inte helt nere just nu iallafall, det finns ett ljus i tunneln. Och min man har visat mig vars ljuset finns, så nu är det bara att följa den. Det finns hopp, och så länge jag andas, hoppas jag...

Men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem
Kvar i nått jag lämnat
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen
För länge sen

Åh jag drömde om en framtid som glömmer

Och jag drömmer om en framtid utan dig
...






tisdag 9 augusti 2011

men mest av allt...

... saknar jag min son. Min älskade Ängel... Emanuel, mitt vackraste lilla barn. Jag förstår inte varför, även om jag önskar att jag kunde förstå.

Finns det inget plåster som döljer såret lite? Eller finns det en värktablett för att döva smärtan?
Eller en metod som raderar bort minnet, minnena, känslorna, tankarna, funderingarna på framtiden och allt som rör vår lilla E.


Förlåt men jag är så jäkla less!

Energin har sinat

Energin tas sakta ifrån mig. Den enda gången energin kommer tillbaka, det är när jag är ute och motionerar eller när jag är med de vänner som kan ge av den energin jag behöver. För jag har inte mycket energi kvar. Själen känns tom emellanåt. Och det är inte alls så att jag går runt och tänker på lilla E hela tiden, utan mest att jag tänker på livet, relationer och vad jag egentligen mår bra av. Om du skulle fråga idag, - vad mår du bäst av? Då skulle jag förmodligen svara, ingen aning, inget speciellt. Kanske resa, stränder, fjärran länder, musik... Jag vet inte riktigt.

Jag sätter mig själv på paus just nu. Andas lite. Skingrar tankar. Gråter lite om det behövs. Skrattar om jag känner för det.

måndag 8 augusti 2011

träningsblogg

Jag har haft en supertrevlig helg med underbara vänner och bekanta! Det har varit kalas i staden, massa härlig musik och kändisar.

Jag har som varit lite frustrerad och tappat lusten emellanåt, lusten till livet. Men ska försöka fokusera på det positiva och se ljust på framtiden.. Eller ah, ljust och ljust. Men iallafall jag ska fokusera på det som är kul, roligt och som får mig att må bra just nu. Jag har startat en blogg som jag har som träningsdagbok mest för mig själv, pepp och motivation för min egen del. Men är ni nyfikna på det, kan ni gå in o kika på den.

www.mintraningslogg.blogg.se

kram kram


fredag 5 augusti 2011

Orka


 Nae, fy fasiken vad jag ibland är irriterad på mig själv. Irriterad för att jag tänker, tänker på allt som jag inte borde tänka..
För det mesta känner jag att det inte finns någon mening att gå runt att tycka synd om mig själv, för det mår ju ingen bra av. Allra minst jag själv. Jag försöker tänka framåt och göra något bra. Exempelvis om jag ska fortsätta arbeta på affärsidéer och förverkliga en dröm om eget företag eller mitt mål om en tjejklassiker, halvklassiker eller liknande som jag många gånger pratat om. Eller att flytta utomlands och arbeta med min man, för ett halvår eller år. Eller är detta bara mer påtagligt på grund av att döden hälsade på vår familj, döden som förstörde vår idyll, vår vackra och lyckliga värld som vi byggt  upp själva och där vi en gång levde i. Ja, kanske det. Mår jag bra av det, så kanske det är något av dom sakerna jag ska göra.

Jag är redan i startgroparna med ett par drömmar och en av drömmarna går förhoppningsvis av stapeln i slutet av september.  För det gör så fruktansvärt ont i min själ, i mina ögon, i mitt hjärta och det  bränner till och med på huden. Jag vill hålla för öronen för att jag inte orkar höra mer, blunda för att jag inte vill se mer och snurra runt några varv för att förvilla bort allt och alla. Jag tar en paus. Jag tar en paus för att andas. Även fast min själ och mitt hjärta saknar, och mina tankar fastnat på vår lilla Emanuel,  vårt barn som vi förlorade som vi aldrig kommer få tillbaka och även fast jag önskar att jag hade ett litet syskon i magen redan nu, för att stoppa det sår som fortfarande blöder… Så är vi inte där, och jag vet absolut inget om framtiden. Det går inte att sia om den mer, eftersom framtiden är så oförutsägbar.
Jag är ingen som ger upp utan kamp, men ibland så kan man känna för att bara släppa allt och sluta kämpa.
Jag mår illa och gråter ibland för att jag saknar min bästa vän, som finns så långt ifrån mig och som jag träffar allt för sällan. Min finaste och bästa vän, en kvinna och den bästa mamman som jag beundrar så, har fått en grym sjukdom som aldrig kommer försvinna. Hon kommer få leva med den resten av sitt liv och hon har hela världen framför sig och helt underbar liten dotter. Jag blir ledsen över att jag inte finns närmare mina föräldrar som blir äldre och snart kanske inte finns här på jorden. Jag vill visa min kärlek, jag vill ta hand om dom, när dom mår dåligt och inte orkar. Jag saknar hela min familj, stundtals. Alla mina syskon har ju familjer att rå om. Och jag har ju min familj här. Jörgen och jag är en familj. Vi är gifta och har lovat varandra kärlek, att finnas för varandra i glädje och i sorg tills döden skiljer oss åt. Jörgen är en del av mig och jag är en del  av honom.


"...Aldrig ska jag sluta älska dig!" 

PS: Bilder kommer så småningom på tatueringen, funderar på att vänta tills efter andra tatueringen nästa torsdag. Men ikväll ska vi inte gråta, då ska vi skratta, sjunga och leva livet... puss!

tisdag 2 augusti 2011

Blandade känslor

Jag har haft mycket blandade känslor den senaste tiden. Det är som att jag har kommit in i en halvmörk svacka. Jag kan inte lägga fingret på vad det exakt beror på, eftersom det är så mycket olika saker. Igår gick jag en långpromenad med min älskade man, det var himla mysigt och det kändes bra att min man mår bra av promenader. Jag sa till honom då att hjälp, vad man påverkas av varandra. Om han är ledsen blir jag ledsen, har han ont och mår dåligt känner jag mig också dålig. Jag vill försöka göra allt så bra hela tiden och att alla ska må bra.
Det är så att han har en ärftlig sjukdom som sitter i muskelfästen och kotpelare, korsbensleder med mera. Vet inte om jag vill sitta här och skriva om någon annans sjukdomor, men det är inget konstigt egentligen. Behandlingen är inte direkt känd men den är i vilket fall kontinuerlig och ännu viktigaste är att kombinera med fysisk aktivitet hela livet ut. Jag vill att andra ska må bra men har svårt att tillåta mig själv må dåligt någon gång.

Nu har det gått SJU månader och ett par dagar. Känns galet! Känns helt konstigt att vår lilla Emanuel egentligen skulle varit här och suttit i mitt knä, pladdrat men nån enstaka tand eller två. Han hade säkert varit riktigt go och knubbig, kanske suttit i någon sådan här lekstol, som alla i den åldern sprattlar omkring med och i den skulle han skrattat, gråtit och kladdat i=) Han hade kastat huvudet bakåt och skrattat sådär härligt och för att sedan i nästa andetag börjat gråta för att han inte fått tillräckligt med uppmärksamhet eller för hans tänder som växer ut gör ont.

Sju månader av tomhet och saknad har gått. Sju månader av en slags kamp där jag och Emanuels pappa också har hunnit resa långt bort för att andas lite och hitta tillbaka till livet. Det lilla livet som rann ur våra händer.  Sju månader av starka och jobbiga känslor, olika resor, en massa sorg, mycket gråt och flera tårar, men också härliga skratt med våra underbara vänner som vi rest med, en jäkla massa kärlek, fruktansvärd smärta, ilska och ibland till och med en gnutta hat. Hatkänslor till livet igen... VARFÖR det blev just vi som fick vara med om detta?! Varför blev vår son drabbad? Varför fick han inte vara frisk, pigg och leva här med oss. Jag tänker inte på det hela tiden såklart. Men det finns flera stunder som jag inte kan rå för att jag tänker på detta. Jag försöker tänka på ljusa stunder och lycka och kanske en framtid där vi får vara föräldrar till levande barn, småsyskon till vår fina Ängel, Emanuel. Men även det här ljusa och fina stunderna kan ibland göra ont i själen, när vi ser våra vänner förenas i kärlek och gifter sig. Prästens ord, prästens välsignelse, bön och sång. Det är e hårfin gräns mellan det där galet lyckliga, fina, vackra och kärleksfulla till det där oerhört smärtfulla... att förlora någon man håller kärast, att förlora sitt efterlängtade lilla barn som vi har väntat och burit på i 37 veckor och 2 dagar. Vårt fina lilla barn, som är en del av oss båda. Du är en vacker ängel, en fantastisk kombination av oss båda. Alldeles för vacker och unik för att finnas kvar på jorden, tyvärr.

Och tårarna kommer aldrig sluta att falla för din skull, älskade son. Imorgon ska jag föreviga ditt minne på min kropp.

"Där du sjunger, ska himlens alla änglar få lust till samma sång..." Och jag vet att ni sjunger tillsammans, jag kan höra er ibland.