söndag 29 maj 2011

Mors dag

Det är mors dag idag. Firar man mors dag då? Ens barn kan ju liksom inte riktigt fira en.. Jag fick ett fint sms av en vän igår, som ville bjuda oss på fika och fira morsdag... Fira för att vi är så fina mammor, hon och jag.. Det var en så himla fin gest, jag blev alldeles rörd när jag läste det. Så vackert när någon annan tänker så. Tänk att jag är mamma, fast det inte syns... Jag har inte mitt barn med mig, varken på höften, i vagnen eller som håller mig i handen. På måndag imorgon, är det fem månader sedan han föddes och togs ifrån oss. Tänk att man räknar alla dessa månader, man gör det omedvetet. Finaste lilla Emanuel. Älskade lilla Ängel. Mamma o pappa saknar dig.

Faktum är att det ibland kan synas att man verkligen är mamma, som när jag är hemma hos olika vänner som har spädbarn och bara plockar upp bebisarna.... Utan att fråga... Som i veckan när jag var hos en vän och hennes lilla bebbe och bara knäppte upp bältet från bilbarnstolen, lyfte ur honom,  tog av hans ytterkläder och torkade hans varma panna, snusade på honom och satt honom på höften. De föll så naturligt, så spontant utan att fråga och utan att tänka mig för. För barn är ju helt underbara. Och när allt kommer omkring, så kan jag verkligen tänka mig att adoptera om det skulle bli aktuellt. (Jag har så fina kompisar och det är ju ingen av dessa som tar illa upp om jag tar upp deras barn utan o fråga... Det är ju inga främlingar direkt..).

Det har gått fort fem månader. Det känns på något sätt som det var flera år sedan detta hände men samtidigt känns det som det var igår. Snacka om att hjärnan är bra på att "förtränga" på något sätt, fast man kommer ju alltid ihåg. Jag kommer ihåg allt och förlossningen känns ändå som om de vore igår.

Inatt drömde jag om flera barn, både flickor och pojkar. De låg på rad i vårt vardagsrum, och påminde om vår förstfödda son.. Alla var så små, och vi förstod inte varför alla dessa barn var placerade i vår hus. Vi var handfallna, för vi visste inte vad vi skulle göra. Skulle vi ta hand om alla dessa barnen? Sedan så vaknade jag. Knäpp dröm.

Så nu ska vi ta tag i denna mors-dag! Och snart hälsa på ett par vänner och deras glada grabb, som redan är ett och ett halvt år.. tiden går så grymt fort. Och ikväll ska vi hälsa på några andra vänner, som ska flytta söderut. Kommer bli så tråkigt att inte ha dom nära oss. Men vi får hålla kontakten och hälsa på när vi är neråt...

Och på tisdag i ottan drar vi...




fredag 27 maj 2011

Jag saknar fortfarande och undrar varje dag när smärtan går över. Men den kommer ju alltid finnas kvar, på ett eller annat sätt. Ibland drömmer jag mardrömmar men ibland drömmer jag fina eller mer vanliga drömmar.

På tisdag morgon reser vi till USA, till New York närmare bestämt. Ska bli jättekul. Jag har varit väldigt trött dom senaste dagarna. Det räcker med en cykeltur på 40 min, så vill jag typ gå o lägga mig.
Apropå något annat; Jag ska boka tid för att ta bort lite födelsemärken som kliar. Någon som sa att det är farligt om de kliar tydligen.

Nu somnar jag när som helst. Ha en bra helg!!

Kram Monica

Ps: jag och Agnes kollar på Ice Age!!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:...

tisdag 24 maj 2011

Idag var jag med en riktig charmör en stund under min 14timmars arbetsdag. Tog en paus i Roknäs med Underbara Olle!



- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 23 maj 2011

Tom

Jag kan känna mig tom ibland. Och jag kan känna mig misslyckad, maktlös och otillräcklig. När jag ser att hans kinder är våta av tårar och hans ögon visar smärta, då blir jag maktlös... Det finns inget jag kan göra.

Jag vill ge han ett barn, inte ett barn som ska ersätta utan ett syskon som kanske kan lindra smärtan och fylla tomrummet och dämpa längtan efter det som vi så gärna vill ha... En familj. Jag blev så ledsen igår när jag upptäckte att det inte blev något denna månaden heller. På måndag om en vecka, är det precis fem månader sedan Emanuel föddes. Troligtvis var jag kanske med om ett litet missfall förra månaden. En barnmorska trodde att det skulle kunna vara så. Och då var jag nog i vecka 7 eller 8. Och därför hade jag en så extrem blödning. Jag har varit på undersökning efter och då har allt sett bra ut, skönt tyckte jag.

Livet går vidare men det är som man ändå håller andan ibland. Och nu när jag fått ett besked kring blodet, så är det dags för en diskussion med läkarna om hur jag kan förebygga och motverka samt göra en hälsoplan.
Är nu på väg till Luleå, har varit på möhippa i Sthlm.


Ciao!



- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 18 maj 2011

Nytt besked

Fick ett nytt besked från Sjukhuset idag... Det hade inte fått svar på alla proverna och de har upptäckt en förändring i mitt blod. Och de har därmed bekräftat idag att jag har en ökad risk för blodproppar. Men det är ingen jättestor risk utan relativ liten tydligen, men ändå mer än någon annan. Jag ska därför ta ett samtal med läkarna för att se vad man/jag kan göra för detta.

Enligt information ökar risken ju äldre man blir, samt om man har ärftlighet för detta. Diabetes har vi inte i varken släkten eller jag. Men det har man det så ökar risken för proppar. Och nu är det viktigare än någonsin att jag inte stressar, och minskar lite i omfång och vikt. Och väldigt viktigt att jag planerar dagarna bättre.

Ja, tänk om man hade vetat....

Och jag vill ju inte få någon ny propp någon annanstans heller, typ i hjärtat(hjärtinfarkt) eller hjärnan(stroke).

Nu får det vara nog....


PS: Sorry om jag är dålig på att uppdatera bloggen, har så mycket att göra nu. DS

torsdag 12 maj 2011

Föda tidigare

Jag har haft en hemsk kräksjuka, men den är över nu.. Hoppas jag iallafall. Det kan ha varit något jag ätit, jag vet inte riktigt. Ingen annan är sjuk i min närhet direkt. Så jag var hemma igår och även idag. Vaknade idag kl 12, och har inte kräkts sedan igår. Men magen är i en väldig obalans. Så jag äter, men försiktigt. 


Jag läser en bok nu som heter " Jag går bara ut en stund"- Isobel Hadley-Kamptz, som handlar om en tjej som förlorade sitt barn i magen, vid 29års ålder samt också är med om missfall.  Fint språk och berörande, igenkännande för oss som har varit med om att förlora ett litet barn. Jag har bara läst halva boken, men än så länge är den bra. Och jag kan rekommendera den varmt. 

Jag hatar att vara sjuk, och speciellt när man är ensam. Och jag kan till och med gråta väldigt mycket när jag är sjuk, alla känslor bubblar upp på något sätt.
Jag såg på "en unge i minuten" igår, det tredje avsnittet när ett par föder alldeles för tidigt. Den lilla pojken föddes i vecka 27+5. Stark pojke, men självklart väldigt skör och infektionskänslig. Då brast allt för mig.. Och likadant när jag såg TV-serien Greys Anatomy, och Callies lilla barn som togs ut i vecka 24. Och operera på en liten bebis... Fy fasen. Jag tänkte dumt nog... Tänk om, jag hade fått föda tidigare.... Men självklart så vet man ju inte då heller. Jag vet en tjej som åkt in till förlossningen i vecka 36 för att hon inte kände något i magen, det var verkligen i sista minuten... Det blev akutsnitt och en livs levande bebis fick de med sig. Och grejen är att det som upptäcktes vid obduktion av moderkakan och undersökning av bebisen var väldigt likt vårt fall, MEN barnet överlevde. 


Han skulle ha varit fyra och en halv månad nu, han skulle le, skratta, gurgla... Nu ler han från himlen istället, han går vid min sida fastän jag inte ser honom, min älskade ängel. Jag saknar dig finaste Ängel, så det gör ont i hjärtat och själen. 





Dina barn tillhör dig inte
av Khalil Gibran



Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.



söndag 8 maj 2011

Därför...

Jag tappar lusten ibland. Jag tappar ibland lusten till saker jag tidigare älskat. Jag försöker prioritera saker som gör gott för min själ. Det är att sjunga och skriva, de saker sköljer själen lite. Därför sjunger jag i en gospelkör, det har jag gjort sedan tre månader tillbaka. Det är helt underbart och jag mår så bra av att sjunga. Och jag försöker motionera när jag har orken, vissa stunder vill jag bara strunta och ge upp men samtidigt vet jag att jag mår bra av att träna. Därför försöker jag motionera och träna varje vecka, för min egen skull.

Ibland behöver jag gråta och då gör jag det om jag måste, det är bäst för själen att göra det än att stänga inne känslorna och svälja gråten. Men ibland sväljer jag gråten ändå... För att jag inte orkar mer. Jag vill inte gråta, även om det gör så helvetes ont ibland, benen känns svaga, hjärtat slår snabbare, man håller andan för att kväva känslorna... Och så phustar man ut och tar ett nytt djupt andetag.. Och tar nya tag.

Jag drömde om en lillebror till Emanuel. Det brukar ju alltid vara den där ljusa lilla flickan i drömmarna. En lillebror, som hade fullt med ärr på bröstet. Han hade min gamla nalle som han bar på, och han hade flera nappar med sig. Han tultade omkring med bara blöja på sig, la sig på golvet framför vår säng, stoppade en napp i munnen och sluddrade något jag inte förstod och log med hela ansiktet, sen så vaknade jag... Svettig och varm. Förkrossad över att de bara var en dröm.

"Dina små fötter
fick inte göra några avtryck
i den här världen
men du var en rörelse så stor
att den fyllde hela min kropp
och mitt hjärta ropar efter dig
tills det slutar slå"

Freaky

Från att gå från sorgsen och ledsen, har det nästan förvandlats till någon slags ilska emellanåt. Jag blir arg när jag tänker på att vi skulle varit en familj med ett litet barn. Eller kanske mer irriterad ibland. För precis ett år sedan fick jag ett plus på graviditetstestet, vi var så lyckliga. Och när de tolv första veckorna var till ända berättade vi till alla, jobb, kompisar med flera.. Vi vill vara säkra på att allt skulle gå bra. Men just nu känns det som att det inte spelade någon roll. Och OM jag blir gravid igen, när ska man då berätta. Det spelar ju ingen roll, för det finns inga garantier. Och just nu känns det som exakt varenda kotte är gravida eller nyss fött friska fina underbara barn. Att vi reser och är ute på äventyr är nog ett sätt för oss att lindra smärtan. När vi sen kommer tillbaka till verkligheten då smyger sig smärtan på oss och det går som i en bergochdalbana. Jag förstår alla som får barn tätt inpå en sådan här händelse, och att många mår lite bättre av det. Det lindrar smärtan och helar själen lite grann, även om man alltid kommer få leva med denna sorgen och smärtan och att det inte finns någon som ersätter en annan människa. Under jörgens konferensdagar i london, var jag med på en middag och då satte det sig en tjej bredvid mig och vi pratade lite. Hon doktorerade precis som Jörgen, men de hade tagit längre tid än väntat. De hade varit föräldraledighetet och tjänstledighet med mera... Då tänkte jag, -"hmm, undra om hon kanske hade varit med om samma sak som oss, eller om de hade svårt och bli gravid och kanske adopterat... Eller nae, hon har nog säkert fått friska barn på direkten" ... Och jag fattade inte varför jag tänkte så konstigt om just hon. Och dagen efter, när Jörgen kom hem efter jobbet, så berättade han att den här tjejen också hade förlorat sitt första barn, efter flera års kämpande att få barn. Sedan hade de adopterat, och när de kom hem från adoptionsresan var hon gravid och födde sedan sitt andra barn.. Så idag har hon två levande barn. Så.. Var fasen hände i min skalle? Jag hade ju aldrig träffat henne innan. Lite freaky tyckte jag att det var.

Nu ska jag sussa strax. London var underbart!

torsdag 5 maj 2011

Synsk eller?

Ibland undrar jag om jag är synsk eller om mitt undermedvetna spelar mig ett spratt! Jag drömmer om saker som slår in. Jag hade innan jag blev gravid drömt att jag hade ett litet barn i mina armar som inte andades. Och jag har drömt att personer jag känner får barn (inget konstigt visserligen,)andra som separerar, som dör eller blir sjuka. Det har ju inte slagit in alla gånger men... Så nu väntar jag på ett par vi känner som ska adoptera att de får ta hem ett syskonpar. De sa drömmen, men lite mer invecklad såklart.

Jag har själv tänkt på adoption, men de är ingen lek och man vet aldrig hur det kommer bli. Och de jag känner som har adopeterat har kämpat i åratal för att få barn och lagt ner massor av energi, pengar och tid, men framförallt har relationer satts på prov och massor av känslor att hantera!

Jag har läst en bok nyss 40minus tror jag den heter, en toppenbok som speglar verkligheten om barnlöshet, relationer och sådant. Rekommenderas starkt!

Ikväll flyttar vi från Greenwich till en vän som bor i centrala London. Det kommer bli kul. Idag är det ingen sol, men någorlunda temperatur ändå. Nu är de kaffedax!


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 3 maj 2011



Efter helgen med Valborg- och Första majfirande har vi packat oss iväg till London. Jörgen har konferens med designforskarskolan och jag hängde med på resan! Så nu när dom har workshops o grejer då har jag fritid. Ska promenera till Themsen o ta båten till London city! Och så ska jag fota lite. Förutom fota, så ska jag strosa i lite butiker. Bland annat ska jag på varuhuset Selfridge! Och kanske gå på Victoria & Albert museum. Det är väldigt fint väder, så är det varmt blir det Hyde Park och en bok!

Förra året vi var i London såg vi fram emot att bli gravida och få barn. Lite senare var jag gravid och innan året tog slut föddes vår vackra son Emanuel. Nu är vi här igen och längtar mer än någonsin efter en levande dotter eller son.
Jag undrar hur detta året kommer sluta...

- Posted using BlogPress from my iPhone