Det är mors dag idag. Firar man mors dag då? Ens barn kan ju liksom inte riktigt fira en.. Jag fick ett fint sms av en vän igår, som ville bjuda oss på fika och fira morsdag... Fira för att vi är så fina mammor, hon och jag.. Det var en så himla fin gest, jag blev alldeles rörd när jag läste det. Så vackert när någon annan tänker så. Tänk att jag är mamma, fast det inte syns... Jag har inte mitt barn med mig, varken på höften, i vagnen eller som håller mig i handen. På måndag imorgon, är det fem månader sedan han föddes och togs ifrån oss. Tänk att man räknar alla dessa månader, man gör det omedvetet. Finaste lilla Emanuel. Älskade lilla Ängel. Mamma o pappa saknar dig.
Faktum är att det ibland kan synas att man verkligen är mamma, som när jag är hemma hos olika vänner som har spädbarn och bara plockar upp bebisarna.... Utan att fråga... Som i veckan när jag var hos en vän och hennes lilla bebbe och bara knäppte upp bältet från bilbarnstolen, lyfte ur honom, tog av hans ytterkläder och torkade hans varma panna, snusade på honom och satt honom på höften. De föll så naturligt, så spontant utan att fråga och utan att tänka mig för. För barn är ju helt underbara. Och när allt kommer omkring, så kan jag verkligen tänka mig att adoptera om det skulle bli aktuellt. (Jag har så fina kompisar och det är ju ingen av dessa som tar illa upp om jag tar upp deras barn utan o fråga... Det är ju inga främlingar direkt..).
Det har gått fort fem månader. Det känns på något sätt som det var flera år sedan detta hände men samtidigt känns det som det var igår. Snacka om att hjärnan är bra på att "förtränga" på något sätt, fast man kommer ju alltid ihåg. Jag kommer ihåg allt och förlossningen känns ändå som om de vore igår.
Inatt drömde jag om flera barn, både flickor och pojkar. De låg på rad i vårt vardagsrum, och påminde om vår förstfödda son.. Alla var så små, och vi förstod inte varför alla dessa barn var placerade i vår hus. Vi var handfallna, för vi visste inte vad vi skulle göra. Skulle vi ta hand om alla dessa barnen? Sedan så vaknade jag. Knäpp dröm.
Så nu ska vi ta tag i denna mors-dag! Och snart hälsa på ett par vänner och deras glada grabb, som redan är ett och ett halvt år.. tiden går så grymt fort. Och ikväll ska vi hälsa på några andra vänner, som ska flytta söderut. Kommer bli så tråkigt att inte ha dom nära oss. Men vi får hålla kontakten och hälsa på när vi är neråt...
Och på tisdag i ottan drar vi...
Faktum är att det ibland kan synas att man verkligen är mamma, som när jag är hemma hos olika vänner som har spädbarn och bara plockar upp bebisarna.... Utan att fråga... Som i veckan när jag var hos en vän och hennes lilla bebbe och bara knäppte upp bältet från bilbarnstolen, lyfte ur honom, tog av hans ytterkläder och torkade hans varma panna, snusade på honom och satt honom på höften. De föll så naturligt, så spontant utan att fråga och utan att tänka mig för. För barn är ju helt underbara. Och när allt kommer omkring, så kan jag verkligen tänka mig att adoptera om det skulle bli aktuellt. (Jag har så fina kompisar och det är ju ingen av dessa som tar illa upp om jag tar upp deras barn utan o fråga... Det är ju inga främlingar direkt..).
Det har gått fort fem månader. Det känns på något sätt som det var flera år sedan detta hände men samtidigt känns det som det var igår. Snacka om att hjärnan är bra på att "förtränga" på något sätt, fast man kommer ju alltid ihåg. Jag kommer ihåg allt och förlossningen känns ändå som om de vore igår.
Inatt drömde jag om flera barn, både flickor och pojkar. De låg på rad i vårt vardagsrum, och påminde om vår förstfödda son.. Alla var så små, och vi förstod inte varför alla dessa barn var placerade i vår hus. Vi var handfallna, för vi visste inte vad vi skulle göra. Skulle vi ta hand om alla dessa barnen? Sedan så vaknade jag. Knäpp dröm.
Så nu ska vi ta tag i denna mors-dag! Och snart hälsa på ett par vänner och deras glada grabb, som redan är ett och ett halvt år.. tiden går så grymt fort. Och ikväll ska vi hälsa på några andra vänner, som ska flytta söderut. Kommer bli så tråkigt att inte ha dom nära oss. Men vi får hålla kontakten och hälsa på när vi är neråt...
Och på tisdag i ottan drar vi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar