lördag 30 april 2011

Vår ängel fyra månader....




Fyra månader bara? Känns på ett sätt som att det var igår men samtidigt som att det var flera år sedan. Så mycket som har hänt oss på kort tid, olycka, trauma, födsel, vårt första barn, död, sorg och smärta.


Jag tycker varje gång det blir den 30e varje månad, att det blir jobbigt. Alla tankar om han hade funnits hos oss, vad hade han då haft för sig och hur hade han utvecklats. Vem han hade varit mest lik. Jag tror ju att han hade varit en liten kopia av mig faktiskt. Ego som jag är;-) Emanuel hade samma hårfärg som jag hade när jag föddes, visserligen hade Jörgen också den hårfärgen och han är ju mörkhårig idag. Han hade nog haft några småsmå lockar i nacken, hans stora nyfikna ögon och stort leende på läpparna. Han hade säkerligen haft det tjorvigt med magen, precis som jag när jag var liten... Skitjobbigt att tänka på det, men jag kan inte bara sluta tänka tyvärr. Ibland skulle det vara skönt ifall man bara kunde stänga av, stänga av sina känslor och speciellt tankarna.


Vi saknar dig, älskade ängel!




onsdag 27 april 2011

Hormoner?


Jag ska försöka döva smärtan, men vet inte hur. Jo jag ska köpa en cykel i eftermiddag!

Under påsken firade vi en av Jörgens bästa vänner, trettioårskalas. Det var väldigt trevligt och vi sjöng och skrattade hela kvällen. Under småtimmarna i gryningen, kom vi in på ett djupt samtalsämne. Vi pratade om relationer, livet, känslor, döden och hemska saker som händer runt omkring oss. Vi kom ju självklart in på vår son och min mans vän berättade att han hade tagit vår sons död väldigt hårt. Hans känsla var ärlig. Hans rädsla för att själv skaffa barn. Tankarna for iväg på att det var ju han som skulle spelat fotboll med lillkillen, lärt honom trixa och nicka, lekt och sprungit på fotbollsplanen. Han skulle funnits där för vår son utifall något skulle hända oss… Han berättade själv hur han hade känt så för vårt barn… Och hur chockad han blev när Jörgens mamma ringde och berättade. För på morgonen hade ju han och Jörgen åkt skridskor, vi skojade om att föda barn på isrinken och livet lekte.. senare på dagen när vi kom hem rasade vår värld samman… Nu fick han istället finnas där för oss. Jag visade bild på lilleman och hans ögon blev tårfyllda. Livet är så orättvist och det finns inget man kan ta för givet. Det finns inga garantier någonstans och man kan inte gömma sig för något. Oavsett vad det handlar om. Fick nyligen veta att en bekants syster (28 år) fick en stroke och är numera blind för alltid. Finns inget att göra. Och det var ju ändå en ok utväg enligt läkarna, hon kunde nämligen dött.  Så sjuk värld.

Idag mår jag bättre. Kanske var lite hormonrusningar igår? Man kan säga att jag har en ganska bra dag idag, förutom att jag har mensen från helvetet. Sorry :-( om det finns några känsliga läsare, men det är typ liknande Niagarafallen eller vad man brukar säga, brösten värker och jag är trött i kroppen. Tror att kroppen har börjat komma tillbaka och hormonerna rusat igång. Skönt eller inte, jag vet inte. Men man vet att man lever åtminstone. Måste få fråga er kvinnliga läsare, om ni vill svara, när fick ni tillbaka mensen efter graviditeten med era änglabarn och även ni andra också såklart …? Och hade era menstruationscyklar rubbats efteråt? Det vore intressant att veta. Om ni inte vill kommentera officiellt skicka gärna ett mail till mig: monica.k.normark@gmail.com

tisdag 26 april 2011

Kraft

Behöver kraft att klara idag. Tung i kroppen, hjärta och själen. Hade så mycket hopp i mig under påskhelgen. Men just idag har jag inget hopp, jag känner att jag inte har hoppet med mig just nu. Jag vill ha mitt barn här. Jag vill ha honom här hos mig.

Min famn är tom och själen min känns också tom. Vi sörjer fortfarande och frågar varandra när sorgen ska försvinna. Och det verkar ju vara hopplöst att bli av med den... Just idag ser jag inte ens fram emot våra resor vi ska göra. Jag är fysiskt trött också, får se hur jag kommer orka denna dagen. Om några minuter har jag ett möte med en samarbetspartner. Vi börjar med det mötet och hoppas att jag kommer orka resten av arbetsdagen. Skulle behöva träna efter allt jäkla godis och strunt man har ätit under påskhelgen. Men vet inte om jag orkar det heller...

En tung dag helt enkelt...


fredag 22 april 2011

Påminnelse

Det är påsk nu. Det är vår och inte lika kallt längre. Jag vaknar tidigt på morgonen och blir störd i drömmen då vi precis har fått mötas. När jag får leka med dig, min son. När jag får möta din blick och se dig le. Det är då jag längtar tillbaka till dig, jag vill somna om, stänga ute världen och få hitta dig i igen.

Det hade varit den tiden nu om du hade levt, då vi hade kunnat notera ditt vackra leende flera gånger och höra ditt lilla skratt. Varför var jag tvungen och gå nio hela månader med dig och föda dig. Jag borde se det som en gåva, såklart! Du var en gåva till oss. Men så smärtsamt att inte få behålla dig och se dig växa upp.. Det är så sjukt alltihopa och stundtals känns det som att jag nästan förnekar alltihopa. Men när allt kommer omkring så påminns jag så mycket om dig min son. Som nu när vi ska åka till din farmor och farfar. Det var ju förmodligen där ditt hjärta slutade slå... innan vi åkte hem till Luleå. 

Och det finns fortfarande en liten liten mörk rand på magen(som syns mest när man är solbränd), lite svaga magmuskler och några kilon för mycket som påminner din mamma om att du faktiskt har levt i magen i nio månader. Och vaggan påminner oss om den tid som skulle bli vår... Vi ville vi inte ta ner från övervåningen. Min man tyckte det var onödigt. Vaggan är så vacker bara som den möbel den är. Den e fylld med lite diverse mjukdjur och skallror som är våra gamla och begagnade. Allt annat har vi i lådor o boxar i garaget, som vi förhoppningsvis får ge till din lillasyster eller lillebror.

Jag somnade på altanen idag, solen brände i ansiktet och det var så himla skönt. Så nu ska vi äta lite påsktårta innan vi beger oss till Västerbotten. Det kommer bli roligt. Vi ska på 30-årskalas bland annat.

Glad påsk alla fina där ute!

onsdag 20 april 2011

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick... Och kommer alltid vara.

…Så mycket som smärtar
och människor omkring
Som tar all den kraft du har kvar
Det blåser så hårt nu…

Jag skulle inte klara mig utan dig. Jag skulle aldrig orka… Jag försöker vara stark för din skull men ibland orkar inte jag och blir så fruktansvärt svag. Och det är okej att känna så. Nu går det ändå ganska bra, det är som att jag har vant mig att det gör så jävla ont… Jag försöker sova, gå upp på morgonen, äter frukost, går till jobbet, ibland orkar jag träna, ibland vill jag bara äta godis dock, jag ler och skrattar och försöker vara så ”normal” som möjligt… Du lever ju här med mig varje dag. Och det är ju du som gör min dag. Det är vi, du och jag, som har skapat oss ett liv tillsammans. Ett liv som vi vanligtvis älskar att leva. Men just nu går dagarna upp och ner, utan vår son känns allt så tomt. Vi skulle ju haft sömnlösa nätter på grund av en skrikande bebis, inte sömnlösa nätter på grund av tomheten efter dig, smärta och sorg.  Och det gör så ont i mig att se din smärta, men jag gissar att det är samma för dig… När tårarna kommer och jag inte orkar hålla emot då försöker du vara stark fastän du också skulle vilja gråta och skrika. Jag vet vad du går igenom och du vet vad jag går igenom, för vi går igenom en sorg och bär med oss smärtan hela tiden, varje dag. Många frågar mestadels hur jag eller vi mår. Men hur mår du min finaste. Och när andra runt omkring frågar dig eller oss, så ska du alltid vara så stark. Det är okej att visa sin smärta och sin sorg.  Jag vet att din sorg är lika tung som min.
Men jag är nog expert på att skjuta bort smärtsamma känslor emellanåt och bara vara gamla vanliga jag… Jag vet att jag ibland kan vara bra på att trycka ner känslorna lång långt där nere. Saken är den att denna sorg som har hänt oss har lett till att det för min del har bubblat upp en massa andra känslor, tankar, sorg och historia. Det blir dubbelt så jobbigt då…

”Sorgen väcker liv igen. Änglabarn kom till oss…”
” Allt är ljus som jag ser, i din blick, när jag ber… Änglabarn.”

Jag kommer ihåg allt som om det var för en liten stund sedan. Hur rummet blev ljust när du kom, den starka doften av blod, mitt sista gnutta hopp om att du kanske levde i alla fall, men allt var så tyst, tårarnas smak av salt, din varma fina kropp, dina stora fina ögonlock med långa ljusa ögonfransar som gömde dina stora ögon. Du är det absolut vackraste jag varit med om. Som en stark och passionerad förälskelse som slutar i ett brustet hjärta, som den vackraste krispigaste vinterdag, som en vass kniv som hugger i hjärtat och sakta sakta vrider om i slow motion… 

Den jävligaste stunden i livet, var den när du gick…
Smärtan försvinner aldrig, man lär sig att leva att det gör fruktansvärt ont hela tiden.

tisdag 19 april 2011

Löjrom

Alltså måste bara säga att Kalix löjrom är så galet gott!!! Dyrt men gött. Vi åt det till förrätt på födeledagsmiddag ute på restaurang. Jörgen min man fyllde år i lördags. Och några andra vänner fyllde oxå år i veckan. Så vi firade lite. Om en och en halv vecka åker vi till London. Jörgen ska jobba och jag följer med som bihang! Vi ska både bo på hotell och hos en kompis på helgen... Efter London e det bara tre veckor kvar till vår USAtrip!! Åh så kul de ska bli!

Förrätt



Varmrätt


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 18 april 2011

Letar


Jag letar i sömnen efter mitt barn. Någonstans finns han och jag hör hans röst.. Han finns i rummet. Jag letar och söker febrilt men finner honom inte. Jag hör bara hans röst och hans förtvivlande gråt. Han gråter för att han saknar sin mamma och pappa, han gråter för att vi inte kan se han...
I mina nattliga drömmar träffar jag ibland honom och jag möter hans blick, ögonens färg är av de djupaste blå... men tyvärr slutar oftast den fina drömmen i en mardröm. Oftast att något hemskt händer mig faktiskt. Jag drömmer inte längre lika mycket mardrömmar och ibland kan jag sova lugnt i några timmar utan att vakna. Ibland tänker jag på om vi hade åkt in tidigare... Då hade han kanske levt här med oss.

Jag har fått distans och perspektiv på livet. Och funderar nu på att ta mig mod och förverkliga en av alla mina drömmar...

- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 15 april 2011

Livet

Livet är märkligt. Livet är farligt. Livet har inga garantier för någon. Så varför springa och jaga? Varför ska man stressa? Varför är en bra fråga ibland att ställa sig? Eller vad håller jag på med? Tänk att sorg och stora livskriser gör att man får distans på saker och ting. Och man ställer sig frågan Varför? Och just nu ställer jag inte frågan som Varför hände det oss eller Varför dog vår son. Utan nu ställer jag mig frågan Varför i andra sammanhang, och är det något jag då upptäcker att jag gör saker som inte finns ett bra eller vettigt svar på.. Ja då kanske man ska tänka om... Varför gör man till exempel inte sakar man drömmer om att göra? Eller varför försöker man åtminstone inte? Till exempel om man alltid önskat resa till Afrika eller önskat hoppa fallskärm, simma med delfiner, starta ett eget företag med mera... Jag ska iallafall försöka göra det saker jag vill göra. Jag börjar med att gå på en konsert på söndag då, som bara jag vill... Och imorgon fyller min man och en annan vän år. I onsdags fyllde två andra vänner år. Så vi firar detta på en mysig restaurang ikväll.


Livet

 
Livet finns bara där
Självklart och som om det alltid funnits
Rutinerna tar över
Vi hinner inte
Dagarna bara rusar iväg
Och vi följer med
som om vi var tvungna till det
Men vem har sagt
att vi måste springa genom livet?
Vem har bestämt
att allt ska gå så fort?
En dag kanske allting stannar upp
Inom loppet av bara några minuter
kan hela vår värld förändras
Den värld vi tar för given
De människor vi älskar
men inte alltid talar om det för
När de försvinner
finns inte längre någon självklarhet

(okänd författare)



onsdag 13 april 2011

Hans avtryck i mitt hjärta

Superfint smycke blev det. Ska ju tatuera mig också tids nog. Får vänta tills nya tider släpps...
 





- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 12 april 2011

Topp dag!

Idag var en topp dag, trots grått väder. Igår var ett topp väder med ett lagom bra humör. Jag började dagen med att klampa in hos min frisör strax innan åtta på morgonen för att få till en snygg frippa. Och jajamensan den var lika fin som när Lisa gjorde den för två månader sedan. Dock undrar jag om den kommer vara lika lätt att fixa till själv, det märker jag imorgon bitti =)

Sen hade jag en superbra jobbdag då jag deltog i en konferens om Hållbar Utveckling i Norrbotten. Det handlade om hur vi i länet kan göra ord till handling när det gäller klimat och miljön, i konferensen deltog olika personer från näringslivsaktörer(som jag också kommer ifrån), organisationer, företag, kommuner och nyckelpersoner i länet.  Det var något som jag verkligen tyckte var intressant, flera diskussioner och känslor väcktes hos deltagarna. Efter en hel konferensdag blev det Indoor Walking med en vän. Och det var superkul, och jag känner mig faktiskt för första gången pepp på att börja instruera igen. Att leda pass var ju något av det roligaste jag visste förut. Så jag kommer nog igen när som helst=)  

Och sista helgen i april kommer vi i gospelkören få sjunga på en galleria i stan. Kommer bli så roligt!!
Jag idag!=)

Nu ska jag ha lite relaxkväll och mumsa på lite snabb-pannacotta(vaniljkesella och färska bär!) och se lite DH.


Kort o gott så hade jag en väldigt bra dag!

måndag 11 april 2011

Karma och varför han inte finns...

Andra smider planer för och ibland åt mig. Känns bra att folk ser till att jag har det bra... Eller bättre iallafall! Bekanta och ibland okända människor är så fantastiskt omtänksamma av sig. Om ni känner er träffade ta åt er, jag är så tacksam över era tankar och er vänlighet.
Ibland tror jag på Karma. Att saker man gjort i sitt förra liv får man igen i nästa liv och så vidare...


Emanuels död har varit det absolut värsta jag har varit med om, och jag har varit med om en del riktigt tuffa och jobbiga saker under mitt 31-åriga liv. Att få leva över sina barn och begrava dom är inte normalt, det brukar vara tvärtom. Stundtals har jag undrat vad vi har gjort för att förtjäna detta och kan även nu känna det ibland. Tyvärr finns det ingen som kan stå till svars eller någon/något att skylla på. Vår son fick syrebrist i magen på grund av blodproppar. Varför blodpropparna uppstod kan eventuellt ha att göra med det kromosomfel som hittades på Emanuel. 70% av cellerna innehöll avvikelser och de övriga cellerna hade normal uppsättning, som du och jag. De hittade inga avvikelser på hans utseende som man ofta hittar vid kromosomfel. När det gäller hans kropp så hade han helt normalt utvecklade organ. Hans hjärta och hjärna såg bra ut och var fullt utvecklade som ett normalt nyfött barn. Däremot saknade han Thymus eller bräss. Brässen producerar vita blodkroppar som kallas T-lymfocyter. Dessa skyddar mot virusinfektioner och har en reglerande och samordnande funktion i vårt immunsystem. Om brässen saknas, mognar inte T-lymfocyterna och barnet föds med en mycket svår immunbrist med risk för livshotande infektioner och sjukdomar. Så kanske änglalivet var det bästa för hans del. Kanske var det naturens gång? Han hade kanske inte kunnat gå på dagis osv... Det hade nog medfört en hel del risker. Både jag och Jörgen är friska och normala,  det finns inget som är ärftligt i detta fall. Det som hände vår son kunde hänt vem som helst och det fanns inget man kunde styra. Tyvärr.... Det var bara hemskt olyckligt!

Om jag nu blir gravid igen blir det ju självklart täta kontroller, ultraljud och undersökningar samt att jag måste ta ställning till att eventuellt göra vissa prover och även ta ställning till att medicineras med blodförtunnande under graviditeten. Men det är ju ett helt annat kapitel.

Oj, där fick ni en hel del information att smälta. Och jag fick ur mig detta i ett blogginlägg. Otroligt...

Dum Spiro, Spero


- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 10 april 2011

Festligt

Det har varit en kul helg... Med räkfrossa och champagne, fika med trubadursång, besök på stan med god vän, spelkväll och ölkväll med roligt sällskap på Bishops i stan. Och än är inte helgen slut. Det blir enchiladas och lite spel med lite folk ikväll. Men just nu är jag toktrött så jag tror det blir en vilostund i soffan innan jag ska dammsuga detta hus. Oj nu hör jag att Molly har tagit in en liten mus, fasen också. Blir att jaga ut den nu.

Ciao så länge.

onsdag 6 april 2011

Sjuk med dödlig utgång

Under min utredning och o väntan på svar har jag inte tänkt så mycket kring min egen fysiska hälsa. Jag har aldrig varit rädd för att dö, men så för ett par veckor sedan berättade en bekant om hennes förra sambo hennes tilltänkta livspartner, som plötsligt fick leukemi och dog ett år senare, en annan väns syster dog också i leukemi som jag förmodligen förträngt. En annan kompis flickvän dog i en spridd bröstcancer. Och detta är då personer i min ålder. Helt plötsligt började jag tänka på att det kan också hända mig. Jag vill inte dö... Igår fick jag svar. Jag är frisk! Inga direkta avvikelser. Härligt! Nu e de bara att tuta o köra. Carpe diem!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Snö...

Det är bättre idag. Imorse var vi båda rätt starka. Det snöar dock... Blöt äcklig snö! Lite less man är. Just nu känner jag mig rätt stark och efter jobbet åker jag till piteå. Jag ska umgås med en fin vän och hennes lilla dotter, vi ska Pyjamasparty för de är ensamma, hennes sambo är på jobbresa. Det ska bli supermysigt! För på torsdag ska jag ändå jobba på högskolan i Piteå.
Carpe diem!

- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 5 april 2011

Livet e en gåva men inte just idag...

Tårarna sprutar och det finns ingen hejd på det. Funkade inte alls idag. Ett telefonsamtal och så vart allt förstört! Två från början starka men nu så fruktansvärt sköra människor i en sorg man försöker trycka undan... Småsaker och bagateller som idag gjorde att hela världen rasade! Allt har ju känt så bra och som vanligt.
Över tre månader har ju gått. Och jag har sovit min första natt utan mardrömmar. Men idag är det kaos i min kropp! Skakar in i märgen, kinderna hettar och rösten är svag. Min kropp känns lealös men ändå tung. Min älskade, jag vill bära dig när du är svag men jag orkar inte just nu... Förlåt... Livet är så jävla orättvist och just i denna stund jag skriver känns allt MENINGSLöST! Tar bussen nu för att skriva årsrapporten hemifrån!





- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 4 april 2011

Nästan som vanligt

... Det var nästan som vanligt. De senaste veckan har känts ganska som vanligt. Men bara nästan. Jag har en rätt så ny vän som jag umgås en del med och jag tror hon har blivit min tillflykt. Jag upptäckte det idag... Att hon är min tillflykt och med henne kan jag glömma allt jobbigt för en stund. Och hon påminner så enormt mycket om min bästabästa vän som numera bor på Island. Jag kan längta efter våra måndagar. Vi kallar det numera måndagsklubben. Jag och min nyfunna vän kör alltid BodyStep tillsammans i galet tempo, sedan fixa oss, stressa vidare till gospelkören och bara sjunga ut, ändå från tårna.

Även om vi gör en del kul saker som får mig att må bra, så betyder det inte att jag aldrig prata med henne om lilla Emanuel och mina känslor. För det gör jag också. Och det är också hon som har sett hans tecken/signaler på närvaro. Faktum är att det är på grund av Emanuel som vi nu är vänner. Vi träffades i jobbet på en konferens när jag var gravid, närmare bestämt hög-gravid. Och jag tyckte hon var en så enormt driftig, intressant och engagerad person så jag frågade om hon inte skulle vara intresserad av att jobba hos oss. Men nu kom jag ju tillbaka tidigare än tänkt och vi hade ingen möjlighet att ge henne tjänst nu när jag var tillbaka. Men så vi har fortsatt vår bekantskap och är idag nyfunna vänner och gillar att umgås med varandra på fritiden, träna, promenera, prata om allt, sjunga, umgås med mera... Tänk att man kan klicka så med varandra.

Jag är så himla glad över denna nya vänskapen men också så fruktansvärt tacksam och lycklig över de fina vänner som alltid finns där för mig(och ni vet vilka ni är.)... I lördags träffade jag en underbar vän i Göteborg och jag fick en väldigt väldigt fin present av henne. En bok som man fyller med positiva tankar, som jag och alla som hälsar på hos oss/mig kan få skriva i och så fick jag en fin amulett-sten, en lyckobringare. Amuletten har en evighetssymbol på ena sidan och på andra sidan står det "strålande oändlig livskraft". Man ska fylla symbolen med sina tankar, känslor och drömmar. Vad är viktigt för mig? Vad villl jag? Vilka är mina drömmar? Man ska titta på amuletten och upprepa de positiva orden eller sin egen tolkning av symbolen för dig själv, så att den kan genomsyra din dag. Eller så kan man ha med den i väskan eller fickan, för att hela dan vara nära den och dess stärkande budskap.  
Visst var det en fin present? Jag blev väldigt rörd av denna present. Så imorgon åker den med till jobbet, i min jackficka tänker jag ha den... Och hemma lägger jag den i sovrummet.

Tack för idag.