En blogg om en speciell mamma, till den vackraste lilla ängeln. Här skriver jag om tankar, funderingar, drömmar, mycket känslor och annat som rör just livet efter att jag och min man förlorade vår son den 30 december 2010.
Nu är jag i Göteborg och hälsar på. Har tänkt lite på att jag egentligen skulle varit här med en tre månaders bebis och visat upp vårt underverk. Istället kom jag som mamma utan barn och hälsade på med min man, en pappa som var med för jobbärenden. Jag har köpt en vårjacka och tröstätit godis emellan trevliga besök, fika, lunch o middagar med familj och vänner..
Vårblommor utanför mor och fars bostad.
Just nu är ögonlocken tunga efter en dag fullt med kul händelser. Bland annat fick jag vara träffa min brorson Noah en kort stund och hans småsyskon Leah och John-John, och umgås med deras fina mamma Yasmeen. Jag var till och med ensam med lilla John-John ett litet tag. Så underbart med alla fina barn. Imorgon blir det en sväng till Göteborgs city och kika på vårskor, på kvällen vill pappa bjuda oss på fredagsmys, räkor, vin och gott... Och i helgen lovar dom härlig vårsol!
Ett snabbt blogginlägg från mig. Jag har haft två intensiva dagar med jobb, möten, träning, sång, besök, bokat London och annat! Imorgon åker vi till Göteborg o Jörgen ska jobba och jag ska vara med min familj, vänner och shoppa vårgrejer. Idag har jag fått vara med en helt underbar liten kille! En väns 10dagars bebis! Jag är så glad över att jag vill och kan vara med mina kompisar och deras barn, snusa, mysa och hålla dom små liven. Är grymt barnkär! Längtar så efter ett litet syskon till vår lille Ängel! ...Sinom tid...
Här e jag med min vän Malins lille goa pojke på 10 dagar. Söta vi är va?!
- Posted using BlogPress from my iPhone
söndag 27 mars 2011
Upp och ner varje dag, jag fattar inte när man ska bli normal...? Idag var en ganska bra dag fast en tuff natt med mardrömmar. Det är tydligen vanligt när man varit med om ett sådant här trauma, för det är precis vad det är. Har en fantastisk man, vad skulle jag göra utan honom. Idag hade vi en lååång sovmorgon, åt en god brunch och pratade om livets alla goda ting. Sedan åkte vi iväg handlade lite, tittade på hockey med några kompisar, åt lite mat och badade bastu. Nu softar vi framför millenium trilogins sista film. En skön helt normal söndag!
Varför? Det är den stora frågan. Varför just vi? Varför just vårt barn? Varför just här och nu? Det finns visserligen en hel del medicinska förklaringar som är orsaker till varför han inte finns med oss. Men frågan återstår ändå.
I morse vaknade jag tidigt efter en massa konstiga mardrömmar, jag vaknade av en varm och fuktig bris, den starka doften gör sig påmind och återigen tror jag han var inne i vårt rum för en stund och vände om. Men jag blev inte rädd, utan blev istället väldigt varm inombords. Tårarna rann sakta nerför kinderna, han finns överallt men ändå inte. Nu kallar jag vår son för Emanuel. Ibland är han Ängel. Och stundtals blir det smeknamnet Manne. Vårt första namn till honom var ju Ängel, stunden efter vi fick veta att hans hjärta slutat slå. För det var ju det han hade blivit, en Ängel. Han är bokförd som vårt barn på Skatteverket med namnen; Ängel Emanuel Kutics, Normark.
Jag har läst några historier om några kvinnor som förlorat barn och tiden efter det, hur man känner rent fysiskt och psykiskt. . Min kropp skriker ju efter att få ta hand om ett barn, kroppen och själen var inställt på att bli förälder. Trodde jag aldrig skulle känna så som jag gör. Jag kände ju visserligen så när jag blev gravid. Men nu är känslan mycket starkare. Jag har alltid varit barnkär, men inte så här! Jag kan tänka mig flera, flera barn... Hela huset fullt med högljudda kids! Men just nu skulle jag bli överlycklig om jag bara får ett endaste barn! Får jag bara ett barn, så blir jag mer än nöjd... Jag kommer vara den lyckligaste i hela världen. Och min man känner precis likadant. Åh så skönt att vi känner lika om detta.
Jag tänker nu på hur mycket Emanuels små kusiner längtade.... Jag tänker på hur mycket Josefine ville att tiden skulle gå fort fort, så bebisen kunde få komma ut och hon kunde få krama och hålla bebisen, hennes första kusin. Jag kom ihåg där under julen att Josefine tyckte nog att det var bäst om det skulle bli en flicka, för de hade så mycket flick-bebiskläder, (så eftertänksamt ändå)! Och lilla Sanna som bara var förundrad hur en bebis kunde få plats i magen och blev nästan lite rädd när magen var så hård och hur han sparkade lätt tillbaka mot hennes små händer... Och på begravningen så undrade hon varför alla var så ledsna och grät. Tänk att inte ens hunnit fylla tre år och begrava sin första nyfödda lilla kusin. Helt sjukt!
I tisdags träffade jag Linda och urgulliga Felicia! Vi har pratat länge om att ses, och efter typ två år träffas vi... Vi hade en väldigt mysig eftermiddag med Go fika och en glad liten tjej. Bjuder på lite bilder på en väldigt charmig tjej!
Nu har det gått några dagar sedan jag skrev i min blogg. Har haft mycket på jobbet och varit i Jokkmokk på uppdrag, bland annat suttit i juryn för att utse årets UF-företag, framtidens entreprenörer. Jag har haft riktigt roligt och varit riktigt förkyld. Jag har skrattat mycket och faktiskt gråtit ett par tårar. En nyfunnen vän var också i Jokkmokk och hon berättade att hon hade sett tecken från Vår Ängel, de gånger jag sjungit med kören i kyrkan. Och i måndags när jag inte var där, då såg hon inte tecknen. Det har varit en av de fina lysena i taket som har blinkat i takt med musiken och nu när jag var borta blinkade det inte. Jag har känt honom i kyrkan också, hans ande sveper om mig när vi sjunger och ovanför oss. Jag har känt en varm vind och doften från honom. Det är på riktigt och jag blev så glad att min vän berättade vad hon sett och känt. Hon kände att det var vår Ängel som var där och ville visa att han var där. Och mina tårar bara kom, för jag blev så glad att jag inte var ensam om att känna och se honom.
Jag älskar dig mer än något annat, kärleken till dig mitt barn är obeskrivligt och större än någonsin. Saknaden går inte att förklara, du finns hos oss varje dag.
Det finns hopp tror jag och hoppet är också det sista som sviker en. Och det var hoppet jag hade kvar in i det sista vid förlossningen. Att jag av någon konstig anledning hoppades in i det sista.. Önskade få höra hans röst, hans skrik... Han kom, men det kom aldrig något ljud från min älskade lilla Ängel.
Men jag har ändå hoppet kvar, även om vissa dagar är riktigt tunga. Jag ska boka en tid hos kuratorn snart. Känner att jag behöver det. Just idag mår jag bra. Eller ah har tyvärr blivit förkyld dock, hostar som en galning på nätterna. Men denna vecka har jag fullt med roliga saker inbokat, och jag ska till Jokkmokk på uppdrag onsdag till torsdag. Första gången jag sover ensam, hemifrån, utan Jörgen. Det blir en utmaning. Nästa vecka far vi till Göteborg. Det ska bli väldigt roligt och hälsa på alla nära och kära. Kramas lite =)
Jag drömde bara om små barn inatt. Det var små pojkbebisar precis överallt vars jag gick. Det var till och med bebisar till salu på en marknad jag passerade i drömmen. Så himla sjukt. Jag tackade nej när försäljarna försökte propsa på att jag skulle köpa ett barn. Jag fick panik, jag ville inte och bara sprang ifrån marknaden. Då var jag helt plötsligt uppe på en bergsplatå och en massa galna fåglar försökte attackera mig. Istället för att springa tillbaka till marknaden, så hoppade jag från bergstoppen... Och då fångade alla dom här galna fåglarna upp mig på något konstigt sätt, så jag svävade i luften och i bakgrunden spelades In the club, Popular och en utfallslåten från gamla bodypumpskivan på en och samma gång. Skitskum dröm. Jag vet, jag är lite lätt sjuk i huvudet.
Så här kan det kännas ibland.
Hoppet bleknar av Sandra Danell
Hoppet börjar som ett högt skrik, som sedan dalar ut i en hes viskning
En känsla av styrka som avtar i hopplöshet
vem kan leva utan hopp
en tro om lycka
En lögn som bränner sig fast i själen
Men som tillslut bara lämnar ett litet avtryck av sin existens
Då sorgen blir för tung och hoppet bleknar
och det enda du har kvar är den lilla lågan som kämpar in i det sista för att hålla mörkret borta
åtrån av förväntan svalnar
hoppet går tillslut över i lycka
En lycka att hoppet inte mer behövs
Ett lugn som tar själen till den plats där den en gång kom ifrån
Jag är inte mig själv ibland. Eller jag vet inte hur jag ska förklara mig. Men det är panik, ångest, sorg, irritation, ilska, saknad, oro, stress och rädsla... Känslor som blandas ihop på en och samma gång och bubblas upp på ytan för att man tryckt undan dom. I över två och en halv månad har jag tryckt ner känslorna långt in i hjärtat. Känslorna har funnits i mig hela tiden, och jag har ju skrivit om känslorna i bloggen... men idag kom dom upp till ytan, helt okontrollerat. Och då menar jag inte bara tårar och gråt. Utan EN MASSA ANNAT!
Att jag tryckt undan känslorna och försökt vara glad... Glad och stark när jag träffar människor.. Pigga och glada gamla vanliga Monica. Jag försöker glädjas för andra, visa glädje och lycka för andra. Men när jag sedan reflekterar, så känner jag mig i själva verket olycklig, sorgsen och så fruktansvärd naken. Känslan av total maktlöshet. Det känns som att jag blivit överfallen, berövad på allt jag har, någon har slitit av mig kläderna, slagit sönder min kropp och lämnat mig kvar naken, medvetslös... Jag vaknar plötsligt upp och börjar skaka okontrollerat. Vad fan har hänt? Jag försöker pallra mig upp, men alla ben är brutna och jag kan inte ställa mig upp. Jag faller ihop och känner hur ögonen blir tunga. Jag somnar in...
Jag flyttade hit för ca åtta år sedan, och man kan säga att jag började ett nytt liv här. Allt som händer i livet är ju det som formar en som människa. Och jag kanske var lite orolig i själen innan jag flyttade upp hit. Det var här i Norrland jag fick vara själv ett litet tag och hittade hem på något vis. Fick ordning på mitt liv. Och så hittade jag min själsfrände, min finaste och vackraste vän här. Vi har skapat oss ett fint liv här, ett lyckligt liv med en massa underbara vänner omkring oss. Jag kom ihåg kring jul hur fruktansvärt lycklig jag kände mig och verkligen var. Fira jul med min älskade man, med hans fina familj och snart skulle vi få vårt första efterlängtade barn och sen så skulle min familj komma upp och hälsa på och vara med oss och vårt älskade barn. Istället fick våra föräldrar komma till oss under vår svåra tid, och stötta oss. De fick vara med och begrava vår älskade förstfödde son.
Jag vaknade i morse och frågade min man om allt kommer bli bra någon gång. Han svarade att han inte vet om det kommer bli bra. Nej, suckade jag, men någon gång måste det ju bli bättre? Tror du inte att det kommer bli bra..? Okej, sa han och strök mitt hår, allt kommer bli bra... Och ja, det är nog som många av er brukar säga att efter en tid så kommer det kännas bättre. Men att jag idag har lite svårt att tro det. För jag undrar om jag någonsin kommer bli en normal människa. För just nu känns det mycket värre än precis efter förlossningen. Nu känner jag mig helt knäpp emellanåt. Men det går nog över..
Snart ska jag och min finaste, gå ut och fika i vårsolen. Vi ska grilla på vår uteplats!
Bara för att skriva om något helt annat, så ska vi ju till New York om ett par månader. Jag har varit i USA tidigare men då i Los Angeles och Las Vegas. Så nu blir det New York och lite puls med ett par vänner. Och då har jag kikat på lite grejer jag skulle kanske vilja göra.
Kanske lite historiska "landmarks" som Frihetsgudinnan, Empire State Building och Ellis Island.
Grand Central Station måste man ju bara kolla in!
Sen sägs det att man måste äta pizza New York...
Eller dumplings...?
En låååång baseballmatch på Yankee Stadium!
Time Square
Eller det coola stället Guggenheim Museum?
Radio City Music Hall, kanske har något att bjuda på?
Eller Broadway?
Mysiga Central park!!
Shopping....
Blir man trött på shopping så varför inte ta sig ut på Long Island för att besöka en strand och slappa.
.. En kompis rekommenderade att ta en avstickare en dag till Washington och vi ska ju ändå vara där borta i 8 dagar. För vem vill inte kolla in Vita Huset eller strosa runt i mysiga Georgetown?
Fredag igen och jag känner mig inte direkt glad övet att det är fredag. Snarare mer orolig i själen. Jag kan inte längre ta beslut om saker vi ska göra ikväll... Jag orkar liksom inte ta en massa beslut, speciellt när det inte är några viktiga. Jag vill bara följa med och ibland kanske jag bara vill vara för mig själv och vila. Ett beslut är taget iallfall och det är att jag ska träna innan det blir kväll. Jag är visserligen jättetrött, men eftersom jag har lite smått ångest över de där extrakilona och jag vägrar hålla på med dieter, så behöver jag träna. Jag har 5 kg att gå ner... Men har inte orken att fixa det. Det som är bra, är att en kompis har köpt träningskort som börjar på måndag, så nu har jag en vän som kan dra i mig. Om jag ska börja instruera snart igen, är det ju bra att komma i form...
Jag gråter väldigt lätt nuförtiden. Igår pratade jag med min "svägerska" som jag inte pratat med sen flera år, då hon och min bror separerat sedan länge och jag flyttade ju upp till Norrland. Blev så fruktansvärt glad över att hon ringde. Vi pratade om lilla Ängel Emanuel, förlossning, graviditeter och annat... Så nästa gång jag är i Göteborg tänkte jag träffa henne. Hon har alltid betytt väldigt mycket för mig, under uppväxten och tonåren. Som en extra storasyster... Igår saknade jag min familj väldigt mycket alla i Göteborg och min storasyster i Stockholm. Jag funderade på, om jag hade bott närmare så kunde man ju åkt dit idag eller ikväll, men nu bor vi ju så långt långt ifrån. Jag saknar inte själva staden och miljön, för det var naturen och miljön jag förälskade mig i häruppe. Men nu åker vi ju ner snart, flygbiljetten är redan köpt, så jag får träffa nära o kära.
Nu ska jag inte deppa ihop här, utan nu ska jag hämta ut biljetter till en musikfestival imorgon. Vi ska se fina Håkan Hellström lira. Och innan det ska vi hälsa på en kär vän o hennes lilla familj i Piteå.
Jag sväljer gråten. Varje dag sväljer jag gråten. Idag svalde jag gråten flera gånger och jag har varit så nära att bara bryta ihop, men jag har bitit ihop och försökt vara stark. Jag var på stan med en kär vän idag och i en butik träffade jag en bekant, hon hade ju hört vad som hade hänt och beklagade. Jag var så sjukt nära att gråta men gjorde ändå inte det, alla känslorna kom, jag blev lite het i ansiktet, darrade lite på rösten och harklade mig, svalde och drog ett djupt andetag som om att jag skulle dyka ner på 20 meters djup eller något. Sedan pratade jag om det som att det var världens mest normala... Och det har hänt flera gånger denna veckan. Som när jag är på gymet som jag ändå nu är till varje vecka och snälla fina kollegor, ett fåtal gulliga kunder och medlemmar frågar om vad som hänt och hur jag mår.. Då kommer ju allt tillbaka och jag sväljer gråten. Men jag blir faktiskt väldigt tacksam och rörd att folk bryr sig och pratar med mig! Och egentligen skulle jag säkert kunna gråta inför alla dessa trevliga människor, det är ju inte för det... men det blir så himla obekvämt för alla parter. Idag såg jag också en tjej från föräldragruppen, med sin fina barnvagn, jag såg henne från rulltrappan i gallerian. När hon till slut såg mig, vinkade hon glatt, ropade hej och jag ropade hej och vinkade tillbaka. Det var den tjejen i gruppen som var beräknad exakt samma dag som mig. Det gör så sjukt jävla ont att inte få ha vårt barn här. Jag som alltid är en så lättsam och glad person... Jag orkar inte vara så här ledsen i själen.. Jag vill vara glad. Jag har bra och dåliga dagar. Men jag kämpar ihjäl mig varje varje dag... Jag vill inte vara trasig, jag vill bli hel igen. Lycklig igen. Jag visste inte att något sådant här skulle sätta sådana djupa smärtsamma spår. Det kändes som om att jag skulle kräkas på jobbet idag, för att jag mådde så himla dåligt. Jag kände inte igen mig. Jag är inte "sån" tänkte jag, jag måste vara stark och inte gråta, jag svalde gråten igen. Jag har svalt gråten så många gånger de senaste två veckorna, och jag svalde gråten så jävla många gånger idag att när jag kom hem så bröt jag ihop i min mans armar... Min älskade stackars man fick vara stark för en stund och bara hålla om mig. Jag sa förlåt flera gånger mellan tårarna, för jag vill inte "dra" ner honom mer, eftersom jag vet att han också sväljer gråten. Han bara höll om mig, klappade mig, smekte mina kinder och sa att - "man får gråta!" " Du får gråta hur mycket du vill, för jag älskar dig ändå!"
Ibland önskar jag att jag kunde fara till himlen och hälsa på en liten stund, en liten stund för att få vara med honom... Snusa på honom, se in i hans ögon, se honom le och skratta högt, smeka hans små fingrar och tår igen, pussa på hans lilla söta nos och känna hans kropp mot mitt bröst. Jag älskar min son så högt som bara en mor till ett barn kan göra.
Jag önskar så att någon bara kunde ge mig smärtlindrande och ta bort denna fruktansvärda smärta, för det gör så ont så att jag kan känna smärtan i mina fingertoppar.
Den sista bilden på dig i magen, 6 dagar innan du kom!
Ja, jag ser hur månen lyser ner på mig
Jag tänker - 'Kan man fara dit, kan jag hitta dig?'
Jag älskar verkligen barn. Idag efter jobbet var jag och hälsade på en vän som fick barn fyra dagar innan vår Ängel kom. Vi gick med våra magar under hösten och längtade tills vi kunde få vara lediga samtidigt, promenera med våra barnvagnar och ha lite mysig tid ihop. Nu blev det inte riktigt så och idag var jag och hälsade på henne och hennes fina lilla tös. Vi fikade ihop i deras nyrenoverade hus, vi pratade om hennes förlossning, min förlossning och om min lilla fina son... Och så självklart pratade vi om lilltjejen som fanns i hennes famn. Det blev också en del ammande, blöjbyten och lite mys-tid med bebisen. Jag kan ju inte hålla mig borta, jag tog ju mig självklart friheten att hålla henne och mysa lite också. Så enormt vacker liten flicka med en ljus fin stämma och mycket lik sina fina föräldrar. Föräldrarna är så stolta över deras lilla vackra dotter.Efter ett av blöjbytena, så böjde jag mig ner nära henne, så där nära att våra blickar verkligen möttes... Jag höll hennes små händer, smekte hennes kinder, pratade lugnt med henne, då vart hon väldigt tyst, log lite och betraktade mig med förundran. Och ett lugn bara sänkte sig över oss. Jag kände mig lugn och blev helt harmonisk. Älskade fina barn. Jag har också en liten son tänkte jag, och jag tror han fanns där, ovanför min vänstra skuldra och log mot lilltjejen han med.
Söta lilla Elsa hos sin fina mamma
Barn är en gåva... Och jag vet att vi också kommer få ha egna barn som lever i våra liv. Alla kan FÅ barn om man verkligen önskar och längtar, på ett eller annat sätt. Det är en gåva att få ett barn till sig.
Idag har jag besökt min fina tandläkare Åsa. Jag fick lagat två tänder, och hela munnen bedövades. Eller ja, det kändes så.. Det kändes som hela ansiktet var bedövat. Men jag har inga problem med att gå till tandläkaren. Hon är så himla trevlig och någon gång har jag nästintill somnat. Varför jag tycker om henne så mycket är, för att hon har gett mig nya tänder efter en liten incident. För tre år sedan råkade jag ut för en fallolycka i en stentrappa på mitt gamla jobb. Jag stressade på jobbet, för att vi skulle åka till Tunisien på semester några timmar senare.. jag hade hela famnen full med dokument och pärmar, föll framstupa i stentrappan och... jag slog mina två/tre framtänder, fick fläskläpp och skrapsår i ansiktet och (säkert en lättare hjärnskakning på köpet .) Vi åker till Tunisien, för det gjorde ju inte direkt ont. Gick till tandläkare där, som tog röntgenbilder.. Men menade att jag lika gärna kunde vänta till jag skulle hem om en vecka. Så sagt och gjort, när jag kom hem från semestern gick jag till tandläkaren. Och förskräckt undrade både hon och tandsköterskan om jag inte hade tandvärk, eller värk över huvudtaget....? Nae, sa jag, det enda var ju bara att det inte var så kul och vara tandlös. Och hon berättade då att jag borde haft ont, för att nervtrådarna hängde typ utanför... Jaha, sa jag, det var de som man kände om man petade med tungan eller?
Så jag fick gå ett antal gånger till tandläkaren och hade inte ont en endaste gång. Det stack till en gång under rotfyllningen dock, men det gjorde inte ont. Tandläkaren och sköterskan sa att om jag nu inte kände något varken under resan med nervtrådar som stack ut eller under behandlingarna, så skulle jag nog kunna föda barn utan problem.
Och min förlossning kommer jag aldrig glömma, även om vår älskade och vackra Ängel inte fick stanna hos oss så var det vackraste och på något sett det lyckligaste ögonblicket jag någonsin varit med om. Och det uppstod en enorm kärlek inom mig, en kärlek som är obeskrivlig. Att föda barn gör inte alls ont, men att förlora ett barn är fruktansvärt plågsamt och det gör obeskrivligt ont, lämnar stora djupa sår och ärr efter sig.
Och nu kan ni få le lite grann, för här kommer en galen bild på mig i Tunisien för tre år sedan.
Har musikterapi denna förmiddag med Coldplay och Muse, som smörjer min själ och lagar den lite. Jag hade en härlig dag igår, och kvällen avrundades med flera skrattanfall med min kollega, som tyvärr är sista dagen hos oss idag. Men vi har fått så himla bra kontakt och skrattar så grymt mycket ihop, så vi kommer ju fortsätta ses. På måndag ses vi på körträningen, det var ju hon som introducerade mig i kören. Och så har vi kört bodystep ihop, så det ska vi väl försöka fortsätta med. Och gå långpromenader och så.
Inatt drömde jag, en dröm i drömmen.... helt knäppt, först drömde jag att jag och Jörgen var ute och gick, helt plötsligt hade vi en barnvagn där med en sprattlande bebis i, och vi var så nöjda över barnvagnsköpet och gick där stolta på stan och körde vårt barn. Vi gick in i en hiss och det lilla barnet satt upp i vagnen, jag sa till Jörgen -´ser du va lik han är dig'... Jörgen bara tittade på mig, jag ignorerade honom för en stund och klappade det lilla barnet på huvudet och kittlade han i magen, men helt plötsligt börjar barnet prata och säga ´-sluta, ta inte i mig. Du är inte min mamma´.. Jag vaknar som upp i hissen, ser mig omkring i hissen, där sitter en man med sin son i en paraplysulky, pojken är typ 3 år. Barnet och pappan tittar frågande på mig, och jag rycker till. Vänder mig om till Jörgen, som står bortvänd och petar på hissknapparna. Sedan vänder hans sig om och tittar på mig med sorgsna ögon och säger, ´det kommer bli bra någon dag´... Sedan vaknar jag. Det var som att jag somnade i hissen och drömde mig bort, i själva drömmen. Som inception ifall ni har sett den...
Jag hoppas inte man blir sådär konstig iallafall. Men så jag har tänkt på vår lilla Manne-pojke och ska nu åka köpa blommor och lämna i kapellet där hans urna finns... Första gången jag ska dit. Och jag ska våga mig dit alldeles ensam. Jag ska vara ensam med min son. Min son, som finns i en urna.... Usch va konstigt det känns. Fast jag tror det blir bra, jag behöver få göra det.
Imorse kände jag dåligt samvete. Skuldkänslor för att jag skrattar som inget har hänt, pratar som inget har hänt, längtar efter barn som att jag aldrig har varit gravid, som att jag aldrig burit vår Ängel i magen, som om att jag aldrig har fött min son, genomgått en förlossning eller känt hans varma kropp mot min.... Fast jag tänker på det hela tiden och bär alltihop inom mig, men jag orkar inte alltid prata om det. Men igår pratade jag med en tjej som jag aldrig någonsin har pratat med tidigare. Jag bara spydde ut ord, ord om vår lilla älskade son, ord om hur mycket jag saknade honom... Och att den kärleken jag upplevde när han kom till oss, när jag fick se honom, känna honom, hud mot hud, hans kropp mot min... Den kärleken är något obeskrivligt, det är bara en mamma eller en pappa som kan känna den kärleken till sina barn. Den kärleken är högre än något annat i hela denna värld, det är på en helt annan nivå. Nu förstår jag.... Nu förstår jag alla föräldrar och hur man kan gå i döden för sitt barn. Och nu förstår jag min egen mor, min egen far och deras kärlek till oss, deras barn. Och kärleken till min sons pappa, den är också på en helt annan nivå, högre än någonsin. Det är ju vår son, vårt vackra fina älskade barn som vi har tillsammans.
Den tjejen som jag pratade med igår, hade själv en liten son... Det bästa, vackraste och finaste hon vet. Den kärleken jag beskrev förstod hon ju, för hon känner ju likadant för sin son. Och även kärleken till pojkens pappa är ju också på en helt annan speciell nivå.
Men jag kan nu få ångest efter hur mycket jag emellanåt längtar efter att få ha en levande dotter eller son vid mitt bröst, höra andetagen och känna hjärtat slå mot mitt... Och jag får sedan skuldkänslor, för att det är som att jag försöker ersätta honom... Men det vill jag ju inte, för det går ju ALDRIG... Det går aldrig att ersätta, sudda ut eller ta bort.
Den som betyder mest för mig är min älskade man, och det märks säkert i denna bloggen. Den handlar stundtals väldigt mycket om vår kärlek.
Dagen efter lilleman kom till oss och lämnade oss alldeles för tidigt, satt vi hemma i vårt hus, tomma och chockade över allt som hänt, det var nyårsafton... Fredagen den 31 december 2010. Vi hade verkligen aldrig tänkt oss årets slut så här. Vi hade nog tänkt oss att fira nyår med några fina vänner, skåda fyrverkier, skåla, kyssas och glädjas över framtiden... Och i januari, då skulle vår älskade son komma till oss och vi skulle haft ett förändrat och härligt liv framför oss med ett barn i vårt hus.
Istället kramades vi hårt, skakade av sorg, höll varandras händer och torkade varandras tårar medan kärleksvisan spelades, innan klockan slog tolv. Jag hoppas innerligt att detta år, 2011 ska sluta med hopp och glädje. Vi gör allt vi kan för att må så bra vi kan, för vi lever här och nu, stöttar varandra i glädje, sorg, nöd och lust...
Igår hade jag en dag fylld med glädje. Speciellt kvällen, då jag fick premiärsjunga med Rejocie gospelkör i kyrkan där vi tog vårt sista farväl av vår lilla Ängel. När jag väl kom till kyrkan med Malin, så kändes det som en ilning längs ryggraden. Men faktum var, att det inte var en läskig ilning. Utan mer som en rysning av välbehag. Som att han fanns i kyrkan, som att hans ande svepte omkring oss. Då kändes det först som att jag skulle börja gråta, men på något magiskt sätt så kom inga tårar. Det var bara så enormt härligt att få sjunga med denna fina kören. Det var så skönt att få sjunga av sig, sjunga med hela kroppen och själen. Det är ju det som är gospel. Jag blev stärkt av att vara där och sjunga. Vi sjung bland annat en av de många Emanuel-låtarna och en del andra härliga låtar. Det var så vackert, kraftfullt och berörande. Det var underbart. Jag var så glad när jag vandrade hem med vetskapen att jag ska dit igen, nästa måndag. Jag är så glad över att vi valde de vackra namnen till vår son. Ängel Emanuel. Som en legend från forna dagar. En legend från bibeln. Från början när vi tänkte namn, så var det helt andra namn. Mer fornnordiska och amerikanska namn. Men det var omständigheterna som gjorde det hela. Och vad vi kände när vi såg på honom. Han var och är fortfarande en ängel, så vi gav honom två förnamn Ängel Emanuel. Om man vill göra det lätt för sig, kan man ju kalla lilleman för Manne också. Det är smeknamnet för Emanuel. Jag visste ju redan var Emanuel stod för, då min brorson heter Noah Emanuel. Noah är ett hebreiskt namn och står förmodligen för tröst och vila. Emanuel är också ett hebreiskt namn, kommer från (עִמָּנוּאֵל, Emmanuel eller Imanu'el) med betydelsen Gud är med oss. Därav så många gospel-låtar med detta namn. För mig är namnbetydelsen given, att Emanuel (vår son) är med oss. Vart vi än är, så finns han med oss. Han lever i våra hjärtan och ibland känner vi hans ande sväva förbi. Och på så sätt kan vi leva vidare med honom. Det ger oss en styrka. Och om vi nu ska gå in på vad just jag tror på,(nu blir jag riktigt personlig) så tror jag att Gud är en kraft eller energi, alltså ingen person eller ande. Och att varje människa besitter denna kraften, men att det är upp till varje människa att hitta den och sedan hitta ett sätt att använda den. Vissa kanske använder den ibland, vissa varje dag och andra inte alls.
We've discovered a baby boy... Emanuel
We have felt the hope in the air that You are breathing
We have seen the peace on Your face while You've been sleeping
Jag har haft en suverän helg med strålande sol, fondueafton med fantastiska människor, skoterutflykter med min kärlek, vadat i snö, kört fast, fått soppatorsk med skotern, promenerat ex antal kilometer i snö, myst o fikat i skärgården, badat bastu... varit på stan med fina Maria... sett underbara Eat Pray and Love, analyserat Inception - skrattat och snackat om livets bekymmer och glädjeämnen med älskade Linda... och upptäckt en fantastisk choklad från Anton Berg, med Havsalt och mandel... Det är livsnjutning en helg i Luleå.
Jag vill tacka finaste Linda för senast. Du gav mig extra livsgnista och inspiration. Massa kärlek till dig för allt du ger.
Show me your smile then, Don't be unhappy,
Can't remember when I last saw you laughing,
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Cause you know I'll be there
Jag började blogga 7 januari 2011, drygt en vecka efter vår Ängel tog sina vingar och flög upp till himlen.
2. Vad handlar din blogg om och vad skriver du om i den?
Bloggen handlar om vår vackra och älskade son Ängel Emanuel, som gjorde avtryck i våra hjärtan innan han for till de andra änglabarnen. Det handlar om livet efter händelsen, den handlar om att kämpa, om relationer, känslor, tankar och drömmar samt även vardagliga saker.
3. Vad gör din blogg speciell?
Det är en änglamammas blogg, som är lika unik som alla andra änglamammors bloggar. Den är personlig, ärlig, jag skriver mycket om mina drömmar och om relationer.
4. Vad fick dig att börja blogga?
Egenterapi och bearbetning. Få skriva av mig. Har haft blogg innan, men på detta sätt. Precis som Ann-Louise skriver så har kommentarer visat sig vara ovärderligt. Det har fått mig att tänka i nya banor.
Det är fredag idag. Fredagar har alltid varit en dag jag haft som favoritdag. Nu har jag inga favoritdagar längre. Det är så mycket som har förändrats i våra liv sedan torsdagen den 30 december, dagen som min son föddes och togs ifrån oss, dagen när en av mina brorsöner kom ut till livet, dagen när mina föräldrar gifte sig, dagen innan nyårsafton, en dag som jag vanligtvis förknippar med lycka, kärlek och förväntan. Men inte längre. Det kommer för alltid vara en dag att minnas och våra tankar kommer alltid gå till vår son den dagen. Vi kommer alltid skicka upp vita ballonger till honom den dagen och be om hans välsignelse och att han ska vaka över oss varje dag. Jag har förändrats men är självklart den samma ändå, jag är fortfarande Monica. Men känslorna tar mer över nu än tidigare. Det finns inte längre en bra balans mellan glädje och sorg längre. Ena stunden kan jag skratta högt och nästan få ont i magen av att skratta, i nästa andetag kan jag gråta så att jag nästan tappar andan.
Med min man kan jag uttrycka mina känslor hur jag vill, när jag vill, vart jag vill... Med honom kan jag skratta mig fördärvad och gråta mig till sömns. Men ibland vill jag bara vara också. Igår när vi hade lagt oss för natten, la jag mitt huvud på hans bröst. Han klappade mig kärleksfullt och långsamt över håret, smekte över mitt öra, min kind, länge... Hans handling förklarade allt... Tyst mumlade vi i mun på varandra - ' jag älskar dig...'
Hjälp mig leva och klara idag.. Ge mig din stillhet, ta mig långt härifrån
Låt mig glömma och starta på nytt
Jag vill vara viktlös och sårbar
och hjälplöst falla i din famn
Det är så mycket man får perspektiv på just nu. Det känns som att man sitter på andra parkett och skådar livet, just då får man perspektivet. Vad betyder livet? Vad är viktigt i livet? Jag vet att jag ältar mycket i bloggen. Men sluta läs då!!! Den är till för att skriva av sig och en del i terapiarbetet. .. Jag längtar så hemskt mycket efter ett litet barn att hålla i min famn. Längtan är större än någonsin. Åh jag saknar vår Ängel. Men han kommer ALDRIG tillbaka. Inget kan ersätta. Men jag vill bli mamma till ett levande barn. Ett barn att ta hand om, ge min kärlek till, snusa, mysa och pussa på. Jag kan längta efter sömnlösa nätter, skrik från ett levande barn, blöjbyten, såriga bröstvårtor från amningen, konstiga vanor..... Eller bara den lilla stunden, när mitt barn ligger utmattad på mitt bröst och jag hör hur hon andas. Vilken känsla!!! Men rädslan är större än någonsin och tar över ibland mer än längtan, med farhågor om allt hemskt som kan hända ett litet litet barn, som man tror ligger skyddat i mammas mage. Många säger, försök inte tänka på det, du är ju inte där än igen.... Men hur lätt är det att INTE tänka? Klart jag tänker på framtiden. Klart jag önskar att allt ska gå bra och att vi i framtiden ska få syskon till vår son. Om jag önskar att vi får barn, så blandas önskan med rädsla. För det är ju det jävligaste vi har varit med om. Att få säga adjö till vår lilla son. Men vad gör vi då utan våra drömmar, förhoppningar och förväntningar om vi inte kan få ha dom och blanda dom med rädslan? Ska vi bara strunta i allt? Bara vara apatiska då? Eller ska vi bara ta bort dom drömmarna? Och kanske drömma om något helt annat? Jag har ingen aning just nu.
Jag måste citera en annan änglamamma, det är så SJUKT BRA skrivet: "...Sorgen går alltid brevid. Hand i hand med mig. På andra sidan går glädjen. Glädjen är rufsig i pälsen. Sliten. Men den finns där brevid mig. En dag kanske det är sorgen som är rufsig. Och glädjen håller mig i handen."
Ikväll ska vi ha en riktigt härlig fredagskväll med våra fina vänner, det blir fondue med massa mat, vin o tillbehör.
Om en stund ska jag ta mig modet att besöka min andra arbetsplats, mitt andra hem, stället jag vanligtvis spenderar mycket fritid på. Jag har varit där sedan 2004 och jag spenderade även en del fritid där under graviditeten, nämligen gymmet jag är instruktör på och själv brukade träna på. Jag har en kollega som ska följa med och hålla handen. Vi ska köra bodystep, det ska bli så himla roligt.
Och för en stund sedan stod jag och min man och kramades hårt, vi skrattade och jag kände mig plötsligt väldigt glad och varm i kroppen, en riktig ärlig känsla som jag minns från tiden innan vi förlorade vår Ängel. Jag blev så glad att det kom tårar. Konstiga jag. Utan min man skulle jag inte orka, han gör mig levande.
Idag slog det mig, att det bara är två månader och två dagar sedan, vår lilleman kom till jorden och vände om, upp till himlen. Så lite tid som har gått, alldeles nyss men ändå känns det så långt borta. Jag minns det som igår, förlossningen, hans varma mjuka kropp mot mitt bröst. Jag drömmer om han nästan varje natt, vaknar med gråten i halsen. Tårarna har torkat, men hjärtat blöder ständigt. Vi vet varför han tog ifrån oss, men det känns ändå obegripligt.
Idag var första dagen på jobbet, efter allt som hänt. Alltså första dagen jag verkligen jobbade. Kändes faktiskt väldigt bra och skönt att komma tillbaka. Jag börjar nu på deltid, för jag orkar inte med heltid och en massa olika projekt. För jag jobbar i en sådan bransch med massa projekt, uppdrag och nätverk. Jag brinner för mitt jobb, det gör jag. Men det är tufft att komma tillbaka till en sådan miljö, efter det vi har gått igenom och fortfarande går igenom. Just för att det rör det sociala nätverket, alla kontakter och samarbeten man haft, alla har vetat om att vi väntat barn och klappat på magen, önskat oss lycka till och allt... Många av dessa vet ju om vad som har hänt nu, dels för att mina kollegor har berättat och att de sett annonsen i tidningen. Vilket i sig är ganska skönt, man behöver liksom inte förklara sig jämt.
Så jag känner mig glad och pigg=) Imorgon har jag lite roliga uppdrag att se fram emot. Till helgen ska vi ha riktig fredagsmys med några vänner som hjälpte oss lite extra med just begravningen och tog hand och pysslade om oss under den perioden efter förlossningen då vi var totalt psykiskt och fysiskt knäckta. Jag hade till och med fått eksem kring ögonen, för att jag hade gråtit så jäkla mycket den tiden. (Och det är ännu inte så länge sedan, mindre än två månader.)
Till helgen ska jag dessutom hälsa på en vän som jag inte umgåtts med på väldigt länge, jag ser fram emot det jättemycket. Hon var med när vi begravde lilleman och jag blev väldigt glad över att se henne där.
Jag var och är än idag väldigt rörd och tacksam över att så många fina vänner deltog när vi fick ta vårt sista avsked. Jag tänker också på hur glad jag är över ALLA underbara vänner vi har och så sjukt(!!) tacksam över ALLA de vänner som orkade, som ställde upp för oss, fanns där för oss och fortfarande finns där, vännerna som stöttade oss under den riktigt tuffa perioden och även nu med jämna mellanrum ringer och hör av sig. (För det är när man minst tror det, som man behöver det). Om ni som känner er träffade, läser detta, så vill jag att ni ska veta att det betyder så väldigt mycket för oss att ni bryr er om oss, att ni ringer bara för att höra hur man mår, höra hur det gick första dagen på jobbet, frågar om vi ska fika, äta middag, gå på bio, gå en promenad eller bara ringa för att säga hej! Det betyder mer än ni tror.
... "Someone to face the day with
Make it through all the rest with
Someone I'll always laugh with
Even at my worst I'm best with you
It's like you're always stuck in second gear
When it hasn't been your day, your week, your month,
