söndag 20 mars 2011

Inte jag

Jag är inte mig själv ibland. Eller jag vet inte hur jag ska förklara mig. Men det är panik, ångest, sorg, irritation, ilska, saknad, oro, stress och rädsla... Känslor som blandas ihop på en och samma gång och bubblas upp på ytan för att man tryckt undan dom. I över två och en halv månad har jag tryckt ner känslorna långt in i hjärtat. Känslorna har funnits i mig hela tiden, och jag har ju skrivit om känslorna i bloggen... men idag kom dom upp till ytan, helt okontrollerat. Och då menar jag inte bara tårar och gråt. Utan EN MASSA ANNAT!

Att jag tryckt undan känslorna och försökt vara glad... Glad och stark när jag träffar människor.. Pigga och glada gamla vanliga Monica. Jag försöker glädjas för andra, visa glädje och lycka för andra. Men när jag sedan reflekterar, så känner jag mig i själva verket olycklig, sorgsen och så fruktansvärd naken. Känslan av total maktlöshet.  Det känns som att jag blivit överfallen, berövad på allt jag har, någon har slitit av mig kläderna, slagit sönder min kropp och lämnat mig kvar naken, medvetslös... Jag vaknar plötsligt upp och börjar skaka okontrollerat. Vad fan har hänt? Jag försöker pallra mig upp, men alla ben är brutna och jag kan inte ställa mig upp.  Jag faller ihop och känner hur ögonen blir tunga. Jag somnar in...

Jag flyttade hit för ca åtta år sedan, och man kan säga att jag började ett nytt liv här. Allt som händer i livet är ju det som formar en som människa. Och jag kanske var lite orolig i själen innan jag flyttade upp hit. Det var här i Norrland jag fick vara själv ett litet tag och hittade hem på något vis.  Fick ordning på mitt liv. Och så hittade jag min själsfrände, min finaste och vackraste vän här. Vi har skapat oss ett fint liv här, ett lyckligt liv med en massa underbara vänner omkring oss. Jag kom ihåg kring jul hur fruktansvärt lycklig jag kände mig och verkligen var. Fira jul med min älskade man, med hans fina familj och snart skulle vi få vårt första efterlängtade barn och sen så skulle min familj komma upp och hälsa på och vara med oss och vårt älskade barn. Istället fick våra föräldrar komma till oss under vår svåra tid, och stötta oss. De fick vara med och begrava vår älskade förstfödde son.

Jag vaknade i morse och frågade min man om allt kommer bli bra någon gång. Han svarade att han inte vet om det kommer bli bra. Nej, suckade jag, men någon gång måste det ju bli bättre? Tror du inte att det kommer bli bra..?  Okej, sa han och strök mitt hår, allt kommer bli bra... Och ja, det är nog som många av er brukar säga att efter en tid så kommer det kännas bättre. Men att jag idag har lite svårt att tro det. För jag undrar om jag någonsin kommer bli en normal människa. För just nu känns det mycket värre än precis efter förlossningen. Nu känner jag mig helt knäpp emellanåt. Men det går nog över..

Snart ska jag och min finaste, gå ut och fika i vårsolen. Vi ska grilla på vår uteplats!





7 kommentarer:

  1. Tillåt dej att ha riktigt usla dagar! Det går upp och ner. Ena dagen kan man skratta och känna att livet är rätt ok för att i nästa rasa till botten igen, en del i en process som man inte styr över så mycket själv. Jag brukar tänka om mina svåra stunder: Ok, denna dagen har varit SKIT, då är en av alla "skit" dagar gjorda,det kommer fler men just DENNA kommer inte igen. Långsamt betar man av de jobbigaste stunderna och tillslut är de bra stunderna många fler än de bottenlösa! Omge dej av de människor och de aktiviteterna som du mår bra av! Du kommer bli lycklig igen även om det känns som en omöjlighet just nu. Skulle vilja ge dej en varm kram men får skicka lite positiv energi genom cyber istället!
    KRAM

    SvaraRadera
  2. Mycket bra reflektion Jessica! Så himla bra tankesätt att just den här skit-dagen kommer inte igen!

    Monica, vill du ha en träningskompis så finns jag bara ett samtal bort. Boxning brukar hjälpa mig när ja är riktigt arg/ledsen.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Frågan om någonsin kommer jag att bli en "normal" människa ställer jag också ofta för mig själv. I såna fall brukar jag tänka så att jag ska aldrig vara den människan som jag var förut. Andors förlust, sorgen ska alltid vara med oss, men jag hoppas mycket på att trots detta ska vi kunna leva ett normalt liv någon gång. Tid, väldigt lång tid tills man verkligen mår bättre. Men den tiden måste komma, det helt enkelt måste var så.
    Varma kramar till dig!

    SvaraRadera
  4. Tack för era fina kommentarer. Sofie, det låter toppen med boxning någon dag. Ciao!

    SvaraRadera
  5. Jag tror att det aldrig kommer bli riktigt normalt igen, inte som det var förut. Något kommer alltid vara förändrat och kanske det är så att man måste försöka ställa in sig på att det är det som är det normala nu. Men det betyder inte att vi alltid ska vara ledsna..bara glada fast på ett annat sätt..kanske. Det är så svårt..som att man famlar i ett mörker.

    Jag läste någonstans att sorgen kommer komma i olika processer. Efter någon månad så är det normalt att det blir skitjobbigt, och sen stod det att efter ca 6 månader så kan det komma en ganska stor smäll. Jag väntar in den smällen nu..

    Hoppas ni haft en bra helg! Kramar

    SvaraRadera
  6. Tack för titten & kommentaren i min blogg! Jag är inne då & då och kollar läget här för att se hur du/ni mår. Jag är vän med Jocke & Josefin och har på så vis hamnat här! Jag beklagar återigen att ni inte fick ha kvar er lilla son hos er.

    Och nu till detta inlägg. Jag har själv pga andra anledningar ofta svalt och varit glad utåt för att vara den jag brukar. Men till slut orkar man inte och då spricker det.

    Du ska vara glad att du har din man vid din sida och dina vänner som verkar ställa upp! Och hoppas ni får er ett syskon till ängel emanuel när det passar er!

    Kram

    SvaraRadera
  7. Ibland behövs det bara att få höra att det kommer bli bra igen,fast ingen vet och ingen kan lova så hjälper det på något sätt att få höra av den man älskar,det kommer bli bra..

    Och det där med att hålla masken är aldrig bra,för eller senare så ska ju känslorna ut och risken är att det blir en jättesmäll,tillåt dig dom dåliga dagarna för varje dålig dag är en dag närmare en lyckligare framtiden..

    Jag håller tummarna för att framtiden blir bra och att det kommer med lite lycka som gör att det faktiskt känns som livet blivit bra..
    Det kommer inte ge er er son tillbaks men det kommer kanske göra det lättare att leva med hans minne..

    Många kramar

    SvaraRadera