torsdag 13 januari 2011

Förlossningen

Två veckor sedan förlossning är det exakt idag. Jag sov inte ett dugg den natten efter beskedet på sjukhuset. Vi stannade ju kvar på kvällen på sjukhuset men bestämde oss sedan för att spendera natten hemma. När vi kom hem var ju barngrejerna vi hade fått kring jul och barnvagnen det första vi såg, ... Då bröt vi ihop båda två. Vi grät och försökte packa ihop en väska att ta med till förlossningen. Vi valde tillsammans kläder till Ängel.. vi hade bestämt oss att den kvällen, då vi fick beskedet, att om det blir en flicka blir det namnet Ängla och blir det en pojke blir det Ängel. Vi hittade en jättefin body med små stjärnor på, som var det första plagget jag hade köpt. Som att jag redan visste... En ljus liten body med en massa diskreta stjärnor på, kunde inte vara mer passande. Och små matchande cremefärgade mjuka byxor, och mormors angoramössa med en vit undermössa.

Vi åkte in på morgonen den 30 december. Vi fick ett rum och installera oss i. Vi träffade Kajsa, en barnmorska som var väldigt hjälpsam och snäll. Hon var ett starkt stöd under hela förlossningen. Jag fick efter vi träffat läkaren och alla provtagningar, då ett piller som skulle sätta igång hela förlossning. Hon sa att det skulle ta 45 minuter innan det börja verka, sedan sätter man in en var tredje eller var fjärde timma beroende på hur öppen man är och hur täta värkarna är. Jag kan ju säga att de behövdes bara en tablett. För värkarna var igång efter drygt en timme. Och det var redan i början värkar med bara några minuter emellan. De började inte med typ 10 eller 8 minuter. Utan de började på kanske 4-5 minuter, gick snabbt ner på 3-2 minuter. Till typ en halv minut emellan.  Sammandragningarna/värkarna var väldigt kraftiga och jag fick världens jäkla frossa. Skakade i hela kroppen gjorde jag och kände mig så så svag, hur skulle jag orka detta... Jag var dessutom lite förkyld, så det gjorde ju inte saken bättre. Men mitt i processen och värkarna så kände jag att jag var redo, kroppen var redo på något vis...
Jag visste redan innan att vår Ängel inte skulle komma i mitten av januari. Jag visste att han skulle komma lite tidigare än vad ultraljudet hade sagt. Men inte att det skulle bli på detta viset...

Jag fick all smärtlindring jag behövde, men eftersom det gick så snabbt allting, så tog inte epiduralen som den brukar. Den lindrade något, men inte alls som vanligt. Lustgasen behövdes för att kunna fokusera, tyckte kanske inte direkt att smärtan lindrades utan att man blev lugnare och kunde andas lättare. Jag öppnades direkt till 5 cm och några minuter senare var jag helt öppen. Och lilla bebisen låg långt ner. (tur det) Och vattnet hade gått innan de också, de blev som lite varmt i sängen och jag trodde först att jag hade kissat på mig och sa bara förlåt.. Men de var vattnet som gick. Krystvärkarna kom snabbt inpå och omedvetet krystade man lite även om det inte riktigt var dags.  När barnmorskorna sa till att det var dags nu, så satt jag först upp och tryckte på. Men jag kände att jag behövde lägga mig på sidan, det kändes lättare så. Så jag la mig på sidan och kände hur ögonen blev varma och blöta av tårar, jag visste att snart kommer barnet ut och efter några krystningar så kom han ut.. Och de blev som ljust i hela rummet. För det var ju en liten Ängel som hade kommit, det var en pojke, en liten underbar änglason.  Det var så självklart att de var han som hade legat i magen, och han såg så perfekt ut. Åh va vacker han var. Han hade mina ögon, och min mans näsa och mun... Vi fick se han och de la honom i min famn vid mitt bröst. Vi räknade hans fingrar och hans små tår. Oj va små och lena de var. Vår son... Det finaste i världen.

Jag kände direkt efter förlossningen, att det här vill jag göra om.. Och jag kan göra om det flera gånger om. Jag vet hur jag hade funderat på hur den där smärtan skulle kännas... Och nu vet jag. Jag har upplevt den och kommer få uppleva den igen.

Min hela förlossning var över på några timmar, från första pillret till dess att Ängel Emanuel kom ut.
Och det var ändå ganska skönt att det gick såpass fort, med tanke på omständigheterna.

Efter förlossningen fick vi vara med vår älskade son hur länge vi ville, vi låg alla tre i sängen och bara vilade. Vi kikade på honom, hans slutna ögon, de långa ögonfransarna, vi smekte hans kinder, hans huvud, fötter, händer, armar.. ja allt.  Det var så vackert. Vi fick hjälp med att klä honom. Vi tog fotavtryck, handavtryck, en hårlock och vi tog också foto på honom. Åh, vad jag är glad att vi gjorde det. För nu har jag bilden tonad i svartvitt och det blev ett jättefint änglafoto.  Jag hade honom också i famnen när jag ringde mamma o pappa. Och jag kunde se att han påminde om Noah, min brorson som var nära att gå bort efter födsel på grund av hjärtfel. Men som efter olika operationer klarade sig och är idag en pigg 11åring som i princip är symptomfri.

Jag är lycklig över att jag fick en son, men förkrossad över att vi inte fick behålla honom.  Men det är som Ann-Louises fina citat i sin blogg: An angel in the book of life wrote down my babies birth, and whispered as she closed the book "Too Beautiful For Earth"

8 kommentarer:

  1. Vill skicka er en stor varm kram! Att på en och samma stund uppleva den största lyckan och den största sorgen man i livet kan få är ofattbart....kärleken i hjärtat bara svämmar över samtidigt som det känns som det ska brista av sorg...obeskrivligt! Men ni har fått en son som ni stolt kan prata om och som föralltid kommer att vara en del av er och familjen! (Måste också få säga att han har ett jätte vackert namn!) Kramar Jessica

    SvaraRadera
  2. Tack Jessica! Tack för dina fina ord. Kramas tebax

    SvaraRadera
  3. Det är så sorgligt..jag får tårar i ögonen. Jag kommer så väl ihåg min förlossning. Tur att barnmorskorna på sunderbyn är så fina och duktiga, annars hade nog varken du eller jag fått en sån positiv upplevelse av förlossningen, trots att den på ett sätt var fruktansvärd. Jag kände precis som du att jag kunde göra om det igen och igen och igen.

    Kramar!

    SvaraRadera
  4. att läsa din berättelse om din förlossning är som att läsa om vår egen, alltifrån hur fort det gick till känslan när vår lille ängla son Mio föddes.. hur du beskriver att även mitt i allt sorgligt blev det så fint när vi fick hålla vår lilla perfekta son. Mitt i smärtan fanns det både stolthet och en obeskrivlig kärlek och jag minns att jag log mellan tårarna. Det gör mig oerhört ont att höra att fler föräldrar måste gå igenom det svåra, ofattbara, orättvisa, hemska som det är att förlora sitt barn. Men er lille son är för alltid hos er. Ni är föräldrar, om än på ett annat sätt än vad ni tänkt. Tiden är ens vän i sorg.. och en dag, även om det tar tid, så lättar dimmorna. Jag skickar styrkekramar och om du vill skriva av dig eller fråga något- vadsomhelst, så skriv till mig. missradiobar@hotmail.com
    mina tårar av medkänsla och all världens styrkekramar till er. Jessica, änglamamma till sonen Mio , snart två himlaår, och med ett nytt litet hopp i magen.

    SvaraRadera
  5. Vad fint du skriver! Tårarna strömmar nerför mina kinder och sista delen av din berättelse blir suddig. Ni är i mina tankar. Sköt om er!
    Kram Cecilia
    www.alwin.blogg.se

    SvaraRadera
  6. Tack för att du delar med dig av din förlossning. Min gick också väldigt fort och det var så skönt.

    SvaraRadera
  7. Åh Maria! jag håller med, barnmorskorna på Sunderbyn är superduktiga. O alla era andra tankar och kommentarer värmer på något vis. Tack för era kommentarer.

    SvaraRadera
  8. Åh. Jag beklagar verkligen sorgen. Även om jag aldrig upplevt det själv och hoppas att jag slipper så skriver du så bra att man kan snudda vid hyr ni kände. Jag är så ledsen att er kille inte fick stanna kvar hos er på jorden!

    SvaraRadera