måndag 31 januari 2011

Inget speciellt

Nu är vi i Kuala Lumpur, här har vi shoppat o haft fullt upp. Imorrn drar vi till kusten, till de malaysiska öarna och sedan även lite thailändska öar. Det blev lite för stressigt med dessa storstäderna... Dessutom var de inte så kul väder, visserligen över trettio grader, men molnigt o fuktigt.

Vi pratar om framtiden mycket, vilket känns bra... Jag tror vi är på rätt spår. Men min Ängel finns i tankarna nästan hela tiden. Svårt o stöta bort tankarna, för det vill jag ändå inte. Det är så sjukt alltihopa att det inte syns utanpå, varken gravid eller barnvagn... Bara lite lönnfet om magen. Usch när ska det försvinna..? Inget jag bryr mig om just nu, men samtidigt vill jag ändå må bra.

Nu ska vi sova, klockan är efter 01. Ciao o godnatt

söndag 30 januari 2011

On tour in Asia och lilla Angel fyller en manad.

Nu e vi pa resande fot i Asien. Vi e just nu pa Singapore flygplats, och ska ta oss till Kuala Lumpur i Malaysia. Vi har nu varit i Singapore i nagra dagar, vi har traffat Cissi o Carlos, varit pa lite olika aventyr, shoppat en hel del och atit god mat. Det har varit varmt och fuktigt vader, och sa har vi varit med om riktigt mastodont monsunregn. Aldrig sett nagot liknande, himlen bara oppnade sig och tokregnade.
Maten o shoppingen e himla bra i Singapore, mest shoppingen da. Basta maten i Singapore var i Little India. Supergott, trevligt och billigt! Vi har ocksa inforskaffat en systemkamera sa att vi kan ta fina bilder pa resan och framover. Jag ska lara mig att fotografera!

Sa nu ska vi vara i Kuala Lumpur med omnejd i nagra dagar. Och sedan ska vi packa oss vidare till lite trevliga oar i norra Malaysia och sodra Thailand. Ska bli superskont med lite strandliv.

Jag tanker mycket pa var lilla pojke, allt jag ser ar sma sota barn och gravida kvinnor overallt. Men jag blir mest glad och lycklig av se barn, men sjalvklart lite sorgsen pa vad jag kunde haft just nu... Han skulle bli en manad precis idag. . Och langtar redan efter ett syskon till var Angel Emanuel. Alskar dig, mammas pojke.

Kram o hej sa lange...

tisdag 25 januari 2011

Se framåt

Någon dag måste vi våga se framåt, och då menar jag lite längre fram. Just nu tar vi var dag som den kommer och imorgon åker vi iväg, till Malaysia. Det blir ett sätt för oss att få landa, hitta tillbaka och kanske ladda upp inför en nystart i livet på något vis. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig... Att hitta ett sätt att leva med minnet av vår son och det som hänt. Vi lever och vi vill hemskt gärna leva livet, som vi gjorde förut. Vi vill kunna njuta av livet igen. Så vi börjar med att hitta dit, i Malaysia... Den underbara tropiska miljön, en strand, en bok, min älskade man, sol, värme och såklart ett kristallblått hav med massa fantastiska fiskar i. Så ska vi ta hand om varandra och bara få vara...

Kanske jag kommer med en uppdatering under resans gång.

Heaven is a place nearby
So there's no need to say goodbye


Älskade Ängel Emanuel, mamma o pappa saknar dig!

måndag 24 januari 2011

Förstår inget

Idag har det hänt mycket. Vi började med ett besök hos läkaren, och där bröt jag ihop vid receptionen... För det första var det första besöket på vårdcentralen, sedan allt hände och jag var orolig i kroppen hela tiden när vi hade kommit dit. För det andra så hittade dom inte vår bokning, de frågade efter mitt personnr och jag började rabbla och efter fyra siffror började jag gråta. Läkarbesöket gick bra, sömnproblemen och huvudvärken beror på allt som har hänt såklart, sedan har jag fått skumma eksem som svider på ögonlocken så hon skrev ut någon ögonsalva för mig... men... jag blev irriterad när jag upptäckte att hon hade skrivit "sent missfall" i våra sjukintyg. Va fasen, vadå sent missfall?!?!?  Sent missfall är när man mister sitt barn mellan vecka 10 och 16 eller något sådant, eller? Jag vet inte... men jag har läst överallt att man benämner det som foster fram till vecka 22, då betraktas det i Sverige som ett barn. Och efter 37 veckor är barnet helt fullt utvecklad... Vår lilla son kom till världen den 30 december, då var jag i vecka 37 + 3. En välskapt liten kille kom till oss, med tio små fina tår och tio små söta fingrar, men tyvärr slog inte hans lilla hjärta. Vet inte om man då ska skriva det som ett sent missfall?! Suck.. Hon kanske inte hade något bra ordförråd, eller visste inte riktigt vad hon skulle skriva. Well...

Efter läkarbesöket så for jag till jobbet och hälsade på. Var ganska nervös innan, men det gick väldigt bra. Träffade alla på vårt kontor och de andra gulliga kollegorna i huset, det blev kramkalas och lite tårar såklart. Det var superskönt och få komma dit, bara få vara där och träffa alla. Jag lämnade in lite sjukintyg, fick lite lägesrapport och sedan pratade vi mycket om mig och om lilla Ängel Emanuel samt lite om vad som hade hänt och begravningen. Det var flera som kände andra som hade varit med om exakt samma sak. Så man är verkligen inte ensam om detta.

Efter jobb-besöket som ändå tog sin lilla tid, blev det massa andra ärenden runt om hela stan... För vi ska ju faktiskt vila upp oss i utlandet, så vi behövde fixa en massa inför det. Imorgon ska vi lämna katterna hos Jörgens föräldrar, så det blir en tur på 16 mil (enkel väg) och sedan tillbaka.

Nu får det nog bli en middag!

"Jag fick låna en ängel för en stund" 
Puss till vår lille prins, jag vet att du vakar över oss.



söndag 23 januari 2011

Versen


Vi har sömnrubbningar just nu, men inatt/imorse lyckades vi sova några timmar, trots att vi la oss vid halv tre på natten och småpratade om ceremonin, våra fina vänner och vår resa. Vi känner båda två en lättnad, även fast vi alltid kommer få leva 
med detta, så vågar vi nu ta små steg framåt för att hitta ett sätt att leva med detta. Vi är båda två väldigt glada människor som älskar livet och vi är båda oerhört sociala, älskar resa och hitta nya utmaningar och saker i livet. Vi vill ju inte sluta leva, även fast detta tunga har hänt oss.. Vi är ju fortfarande Jörgen och Monica och vi vill kunna gå vidare i livet. Redan idag känns det lättare, även fast jag fortfarande ser vår lille prins, vår ängel så fort jag sluter ögonen... men jag vill inte heller glömma honom. Jag vill alltid minnas honom, vår förstfödde son. Han kommer alltid vara den lille ängeln som vann våra hjärtan,  vår son som vi längtade efter och väntade spänt på. Såklart!=) 
Men även fast det var en sorglig dag igår, så fick vi också höra lite glada nyheter. Våra fina vänner Kicki och Stefan ska gifta 
sig med varandra och vi är bjudna till fint bröllop på Fjällnäs slott i sommar! Åh, va jag blev glad!  
Idag är en mulen vanlig vinterdag här uppe i norr, idag åker mina föräldrar hem ikväll. Det har känts så underbart att ha dom här, det har betytt så mycket för oss att de har varit här dessa dagarna, även om det har varit svåra dagar. Jag älskar er kära mor och far!  
På begravningen igår läste jag verser från sången "Jag vill alltid älska"
för det är precis de känslor vi har och jag kunde inte uttrycka känslorna på ett bättre sätt, här kommer texten...
Ingen förstod vart Du blev av
men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr
som barnen gör
Till rum med änglar att få se
dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar

Ingen är vackrare än Du
för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt
jag ber i natt:
När Du hör vita vingars sus
be att två änglar tar ditt ljus
ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!

Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Jag vill alltid älska -
aldrig glömma -
jag vill alltid älska dig!
Text: Erik Hillestad

lördag 22 januari 2011

En vacker men den sorgligaste dagen..

... Den var idag. När vi fick ta ett sista avsked med familj och våra vänner. Hela morgonen, natten har jag varit som ett nervvrak. Inte många timmar sömn. Och när jag såg Jörgen, den finaste pappan i världen, ta på sig sin vita skjorta och den ljusa fina slipsen... Så tappade jag balansen, föll ner på båda mina knän och bara lät tårarna komma. Jag ville inte.... Men jag tog mig ändå mod, klädde mig i en antikvit kort klänning, svarta strumpbyxor, stövlar och en vit liten blomma i håret. Och vattenfast mascara.
Fantastiska vänner som har ställt upp för oss, ni vet alla vilka ni är och ni är guld värda för oss.

Vår vän Kicki som tog sig mod och sjöng för oss och vår älskade son. Det var så himla vackert. Jag själv tog mig mod och läste en vers, till vår son... Och jag tror han log från ovan. Men vår son, du fick tyvärr aldrig möjligheten att bli ompysslad och pussad av din mormor och morfar eller farmor och farfar... eller inte heller fick du busa och bli omhändertagen av dina kusiner. Det var ingen moster, morbror eller farbror som fick hålla i dig eller mysa med dig. Du fick inte heller vara med och leka med Axel, Alexander, Elsa, Agnes, Leo, Tove, William, Rebecka och Hilda eller någon av de andra barnen runt i kring oss. Jag tror du ändå finns här och ler från ovan, när du ser att vi mår bra och alla runt omkring oss.

Jag kände en vindpust tidigt i morse, en kvinna som bar omkring på dig... Det var min moster. Min älskade moster Ulla, hon log mot mig och sa - Min lilla gumma, älskade vän, allt kommer bli bra... Din lilla Ängel Emanuel, är trygg här.


Det var en så fin och vacker begravningsceremoni, den vackraste någonsin... Nu har den tunga tunga stenen lyfts från våra axlar och vi vågar ta ett steg framåt nu.

Vår älskade son, vi älskar dig för evigt.

Du är det finaste jag vet, Du är det dyraste i världen



Min älskade man, släpper upp sin ballong till lilleman!



Vår sons lilla minnesbord hemma...



fredag 21 januari 2011

Avsked

Vi fick se honom för sista gången idag. Vi fick smeka hans hud för sista gången... Eller får vi se honom igen och krama om honom igen? Kanske det.

Jag och min man hade en egen stund med vår helt underbara, efterlängtade och älskade son idag. Gud, vad jag älskar honom även fast han inte är med oss just nu. Jag har aldrig varit med om någon liknande känsla, den kärleken man har till sitt barn är något väldigt speciellt. Jag lutade mitt huvud mot min nedbäddade lilla prins, lät bara tårarna rinna och känslorna komma. Jag orkade inte hålla emot längre..  just nu orkar jag inget alls rättare sagt. Jag andades djupa andetag mot hans lilla ansikte, och mumlade - "Jag älskar dig så, mitt lilla hjärta, vårt barn, vår son... Mamma o pappa älskar dig" .. Jörgen klappade hans lilla huvud och tittade på mig och sa: - "Vårt barn!"
När vi hade haft vår stund med honom, bäddat ner hans lilla snutte tätt intill hans bröst och hans lilla nallebjörn som nu luktade mamma o pappa, stängde vi kistans lock tillsammans och skruvade igen skruvarna tillsammans. Hejdå vår lilla underbara prins, vi älskar dig.
När vi sedan satte oss i bilen, så kom tårarna igen, rent hejdlöst och då mumlade jag högt genom tårarna... - "Fy fan var orättvist det är!" "Varför blev det så här? Varför får vi inte ha honom här?"... "Jag vill ha honom här, nu!" Det var inte meningen att det skulle bli så här!"
...

Just nu känns allt sjukt jobbigt, och för jävligt rent ut sagt. Men vi kommer klara det. Och imorgon ska vi tillsammans med våra vänner och familj ha en avskedsceremoni och minnestund med lite fika. Våra underbara vänner, Jennie, Marcus, Malin o Martin ska hjälpa oss med förberedelser och lite arrangemang. Och så ska underbara Kicki ska stålsätta sig för sången i kyrkan!! Tack snälla ni för att ni finns där för oss, när vi inte orkar.

Och mina föräldrar också, har varit ett bra stöd just idag. Då grät vi allihopa i princip. Pappa berättade om hans små syskon, Vilma och Maria, som dog som spädbarn, Vilma dog strax efter födsel och Maria dog några månader gammal. Så pratade vi om att min kusins första barn (på min fars sida) dog vid födseln, de tog 6 år innan hon vågade skaffa barn igen. Min fasters första dotter dog också efter några få dygn troligtvis av ett hjärtfel, men ingen vet riktigt. Allt känns så sjukt, men det är dagens verklighet!

Nu blir det Lets Dance, för att få tankarna på något annat med ett glas vin och chokladpraliner.

" Jag tror han är en ängel, för det lyser som guld i hans hår
 Jag tror han är en ängel, för ingen skugga faller där han går"

torsdag 20 januari 2011

Tiden

Nu väntar vi bara på att det ska bli lördag, så vi får säga hejdå till lilleman. Just nu är det mycket känslor, det är en hel del spänningar och allt man vill är att det ska vara över.. Men när är det någonsin över. Det har gått tre veckor precis idag, precis just idag, för tre veckor sedan hade jag  den vackraste sonen vid mitt bröst. Det var en pojke, en helt perfekt son med runda fina kinder... Men hans hjärta slog inte, han andades inte...

Mina föräldrar är ju här uppe nu, men vi eller jag orkar inte umgås lika mycket som vanligt. Jag vill vara den där solstrålen, som alltid är glad och sprudlande i vanliga fall. Jag vill skratta och sjunga av glädje... Jag vill inte att min mamma och pappa ska se mig så ledsen.
... Idag brast jag ut i gråt efter vi fikat, och min man hade dragit sig undan för att vila. Jag pallrade mig upp till sovrummet, kurade ihop mig bredvid min man, så kramade vi lillkillens nalle emellan oss. Den lilla lurviga bruna nallen som nu luktar mamma och pappa, den ska vi bädda ner hos honom, så vår ängel inte känner sig ensam... Vi hade den nallen först i vaggan i väntan på vår älskade son. Nu har den legat i vår säng...

Phust, ingen energi finns just nu...  Man tar tunga och långa andetag för att hämta lite ny energi. Men snart kommer vi igen, för ingen ska få ta ifrån oss livsglädjen. INGEN!!!


Så länge jag andas, hoppas jag. Och det kan ingen ta ifrån mig.

Ängel Emanuel - den 30 december 2010 - För alltid i våra hjärtan
Mamma & Pappa

onsdag 19 januari 2011

En pappas sång till sin son

Hålla dig kvar - Text & Musik Jörgen Normark


Var har du varit, jag har väntat så länge att höra ditt namn
                                                                    
Var har du varit, jag har väntat så länge att hålla din hand
   
Vem kan förklara, min spända förväntan som redan har knäckts
           
Vem kan försvara, alla tankar som redan har tänkts
    
när allting blir fel

            
Jag har glömt allt jag vetat, jag har glömt vem jag var
     
Jag har glömt alla frågor, som krävde få svar
      
det jag ville med dig, är att få hålla dig kvar

            
Jag har glömt vem jag varit, har glömt hur det var
             
Det fanns inga frågor, som kunde få svar
      
men allt som jag har, är att få hålla dig kvar



Allt gick så fort, tiden vi har

Men tiden med dig, den har jag kvar


      
Vem kunde du varit, om vi fick träffa varandra igen
          
Men du har försvunnit, i himlen kanske du hittat ditt hem

        
Jag har glömt vem jag varit, jag har glömt hur det var
            
Det fanns inga frågor, som kunde få svar
       
men allt som jag har, är att få hålla dig kvar
Jag vet vad du gav mig, jag vet vad jag har
               
Jag har dig inom mig, du gav mig ditt svar
 
och allt som jag har, är att hålla dig kvar






awards

Ytterligare awards går till Underbara Sofie Bele. Se inlägg nedanför.

Dagar som går

Igår blev en intensiv dag. Sjukhusbesök, min mans två chefer kom på besök, träffade några vänner/kollegor och åt middag med dom, hämtade mamma o pappa på flygplatsen och en annan granne kom förbi med lite blommor, han såg så himla sorgsen ut att jag bara började gråta av att se på honom... Nu har flera grannar varit förbi. Och vi uppskattar verkligen alla fina gester, blommor, meddelande, kort och tankar som folk skickar till oss. Vårt vardagsrum/kök har flera fina blommor som pryder borden. Tyvärr så vissnar några blommor snabbare än andra, vilket är supertrist.. Jag som älskar blommor.

Eftersom jag i vanliga fall gillar att vara värd och fixa och så, får jag så himla dåligt samvete nu när mina föräldrar är här... Vill ju passa upp dom mer än vad jag orkar. Idag ska vi åka iväg och handla lite på Ica Maxi, sen till Växtriket, dom ville beställa en blomkrans i form av ett hjärta till begravningen och jag ska beställa lite fler rosor....  Sedan ska vi se om vi kan få en läkartid och fixa lite annat.

Det jobbigaste just nu är nätterna, ligger vaken rätt länge innan jag somnar och tänker på begravningen, vår Ängel och massa annat. Ska bli skönt efter begravningen, då kanske man kan andas lite lättare.

Igår fick mamma o pappa se en bild på lilla Ängel Emanuel. De tyckte han var jättefin såklart. Deras lilla barnbarn... Och att han var lik min yngsta storebror, tyckte de också.

Jag kan aldrig se mig mätt på bilden av vår Ängel.

tisdag 18 januari 2011

En sång för vår son

Man uttrycker känslor på olika sätt. Man kan gråta, skrika, prata, skriva.. men också musik är ett sätt att visa och uttrycka känslor. Igår kväll hade min man skrivit en låt för vår son.. Han hade skrivit text och musik om och till vår älskade son. (Texten kommer senare). Det var verkligen vackert och bara vetskapen om de starka känslorna bakom orden får mig att gråta. Tårarna bara rann längs kinderna när jag lyssnade på ackorden, melodin och orden! När vi la oss för natten, fanns inga ord kvar... Vi tog fram fotot på vår son såg på han och hans fridfulla o vackra ansikte... och lyssnade på två vackra låtar, Jag fick låna en ängel och Kärleksvisan. Vår älskade, underbara och perfekta lilla son.

Varför får vi inte ha dig här hos oss? Vi vill ha dig här emellan oss. I vår säng vill vi känna din värme och din doft, höra dina andetag, vi vill se på dig och ge dig all vår kärlek vi har. Allt det där med att man ska låta barnen sova i egen vagga eller säng... Alla råd om hur man får in sovrutiner, alla som klagar över att barnen aldrig sover.... Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka vår son och vara med om sömnlösa nätter, tusentals blöjbyten och kräk... Jag skulle göra allting.

Vår älskade Ängel Emanuel, det är svårt att släppa taget... Och det är några dagar kvar tills vi ses i kyrkan och får ge dig ett ordentligt avsked. Eller det känns så jobbigt att säga avsked eller farväl, jag vill säga att vi ses igen. För jag vet att vi kommer ses igen, men på ett annat vis...

Tills dess min Ängel får du vaka över oss, välsigna mammas o pappas steg och ge oss styrka!

Älskar dig

måndag 17 januari 2011

Energi

Igår var vi hos Maria & Osman, två änglaföräldrar som är helt underbara. Vi träffade Maria för en vecka sedan precis. Och nu ville vi träffa Maria igen och då var även Osman där. Jag var väldigt glad efter besöket. Fick väldigt positiv energi från båda, och Osman har en väldigt ljus och fin livsvision... Det gillar jag. Det känns väldigt skönt att dom kommer med på lördag, att ha med dom på vår ceremonin för Ängel Emanuel. Tror att vi kommer känna Ängel Emanuels och Hayats närvaro... och de kommer se på oss och vara där. Jag känner ofta vår sons närvaro.

Nu kommer det bli mycket i veckan. Känner mig lite stressad vilket är lite jobbigt, eftersom jag får en stickande huvudvärk av det och jag som aldrig aldrig har ont i huvudet i vanliga fall. Mamma o pappa kommer imorgon kväll. Och vi ska hinna med flera saker under morgondagen... Funderar om vi kan åka och handla ikväll på Kvantum, inför lördagen. Vore skönt att få det bortgjort.

Imorgon ska vi också till kuratorn och prata, skönt det. Behöver få lätta våra hjärtan också.

 
Såg att jag fått min första Award från Ann-Sofie. Blev ju helt rörd och jätteglad. Började ju gråta till och med..
Med priset följer några frågor och sen så ska jag skicka Awarden vidare till sju bloggar.

Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står där?
Det står inget, det är en bild från Anne Franks historia.
Vad var det senaste du såg på tv?
Life as we know it, en film.
 
Borsett från datorn, vad hör du just nu?
Min man som spelar piano och sjunger, kom änglar.

När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
För en stund sedan och hämtade post.
Vad har du på dig?
Svarta leggings med skinn-imitation på sidorna, en kort klänning i något sorts plyschtyg i flera färger, och en mörk kofta.
 
Vilken var den senaste filmen du såg?
"Life as we know it" på film igår
 
Skulle du överväga att flytta utomlands?
Ja, det kan jag tänka mig. Beror på var såklart.


 Skicka vidare awarden till...
Jessi
Linda
Therese
Fia

Återkommer med de andra tre...

söndag 16 januari 2011

Dagens lilla inlägg

Försöker att inte tänka så mycket. Det blir så himla jobbigt då. Igår frågade en vän om de skulle köpa en blomma eller något till begravningen. Eller om de skulle skänka en slant till någon fond eller så. Och jag har funderat på det, och tycker därför att om man skulle vilja skänka pengar till något, så är det isåfall Spädbarnsfondens forskningsfond, http://www.spadbarnsfonden.se/GiftLetter.asp. Det är så många änglaföräldrar där ute inklusive oss själva som har varit med om något av de värsta som kan hända en. Att förlora ett litet barn. Och många får heller aldrig reda på orsaken.

Inatt bokade vi en resa. Det kändes så rätt att göra det. För vi behöver verkligen det.

Jag avslutar dagens inlägg med att säga,  "själar tar aldrig farväl".


Älskade Ängel Emanuel, du är det finaste i världen, det vackraste som någonsin har hänt oss. Mamma o pappa älskar dig.

lördag 15 januari 2011

Skön dag

Idag har varit en skön dag.

Visserligen så är kanske tankarna inte är så väldigt positiva direkt på morgonen. Just nu när jag vaknar varje morgon, tänker jag alltid på vårt efterlängtade barn som inte fick följa med oss hem från BB, ligger några minuter och tänker på allt... Så känner jag en hand som smeker min arm.. Det är min älskade man, jag vänder mig om och drar bort håret från hans panna , pussar hans axel och kramar om han hårt.
... Så får man någon sorts styrka från ingenstans och pallrar sig upp.

Idag fixade vi lite hemma, läste dagstidningen och idag var vår annons på vår älskade son med. Har fått sms, mail och meddelande om annonsen. Folk hälsar och tänker på oss. Så idag har vi fixat blomarrangemanget till kistan, varit till lite butiker, hälsat på hos Jennie med familj.. Där vi råkade bli kvar resten av dagen. Det var skönt och bara vara hemma hos dom. Äta god mat, chilla och snacka om allt. Vi pratade om vår son, men om mycket annat också. Det är jätteskönt och bra att verkligen kunna prata om allt. Sen har dom en helt underbar son som förgyller livet. Han är verkligen helt underbar och gladaste grabben i stan! VI blir verkligen glada av honom. En dagsdos av Alex, Jennie och Marcus... välbehövligt o gott! Det behövs då och då.   Nu är vi hemma och ska kolla en film om en stund. Det blir "Life as we now it", behöver en skön feelgood film just nu.





Här är en bild på Alex och mig.  Visst blev vi fina!?? Världens charmigaste grabb alltså. Tänk vad barn kan göra en glad.





fredag 14 januari 2011

Overkligt

Det är fortfarande overkligt. Det känns som att det bara är en väldigt konstig dröm, att jag kommer snart vakna och ha min stora mage kvar med en sprattlande liten krabat där inne... Men hur mycket jag än nyper mig i armen eller kniper ihop ögonen och öppnar dom igen, så är detta verkligheten. Vi är föräldrar, men vi har inget barn varken i famnen, i vagnen eller i vaggan. Idag ringde även vår underbara barnmorska från förlossningen, Kajsa. Åh hon är så himla ödmjuk och försökte förklara att de inte har glömt oss.. (hon har ju ändå ringt två gånger tidigare sedan vi kommit hem, så detta är ju tredje gången). Vi ska få en tid i mitten av februari, då de ska samla ihop alla blodprover, andra prover och svar från obduktionen osv. Så vi kan få ett svar på varför vår lilla son somnade in. Vi har fått en liten hint på ett av proverna på pojken, redan efter förlossningen, men det kan också vara andra orsaker.

Livet går vidare, men just nu känns det som allt står ganska stilla. För att inte bli helt knäppa i huvudet, så försöker vi ändå hitta på saker och träffa vänner samt göra vardagliga saker som man måste ta itu med. Men vi har ju också en begravning att göra nästa helg som vi planerat kring. Som tur är har vi enormt fina vänner som hjälper oss att baka lite kakor och så till fikat och så kommer mina föräldrar till veckan, så mamma ska hjälpa mig med en smörgåstårta. Vilket känns bra. Mina syskon kunde tyvärr inte komma, de bor för det första mellan 90 och 140 mil ifrån oss, plus att de har familjer, jobb osv som de inte kan lämna.. Men jag vet att de tänker på oss. Och de finns med oss ändå, även om det inte är fysiskt här.

Den 22 januari kl 12 i Porsö Kyrka ska begravningsceremonin äga rum. Jag har ingen aning om hur jag kommer reagera, innan, på och efter ceremonin...
Jag får ta det då helt enkelt.

Idag ska vi faktiskt åka från stan, och hälsa på några vänner några mil härifrån. Vi ska käka middag, kanske spela lite spel och bara ha det riktigt trevligt. Det behövs verkligen. Lite miljöombyte, god mat och riktigt bra o glatt sällskap. Det känns bra.



Lilla söta fina Ängel Emanuel, mamma o pappa älskar dig. Puss

torsdag 13 januari 2011

Jag vill Alltid Älska (musik video)

Förlossningen

Två veckor sedan förlossning är det exakt idag. Jag sov inte ett dugg den natten efter beskedet på sjukhuset. Vi stannade ju kvar på kvällen på sjukhuset men bestämde oss sedan för att spendera natten hemma. När vi kom hem var ju barngrejerna vi hade fått kring jul och barnvagnen det första vi såg, ... Då bröt vi ihop båda två. Vi grät och försökte packa ihop en väska att ta med till förlossningen. Vi valde tillsammans kläder till Ängel.. vi hade bestämt oss att den kvällen, då vi fick beskedet, att om det blir en flicka blir det namnet Ängla och blir det en pojke blir det Ängel. Vi hittade en jättefin body med små stjärnor på, som var det första plagget jag hade köpt. Som att jag redan visste... En ljus liten body med en massa diskreta stjärnor på, kunde inte vara mer passande. Och små matchande cremefärgade mjuka byxor, och mormors angoramössa med en vit undermössa.

Vi åkte in på morgonen den 30 december. Vi fick ett rum och installera oss i. Vi träffade Kajsa, en barnmorska som var väldigt hjälpsam och snäll. Hon var ett starkt stöd under hela förlossningen. Jag fick efter vi träffat läkaren och alla provtagningar, då ett piller som skulle sätta igång hela förlossning. Hon sa att det skulle ta 45 minuter innan det börja verka, sedan sätter man in en var tredje eller var fjärde timma beroende på hur öppen man är och hur täta värkarna är. Jag kan ju säga att de behövdes bara en tablett. För värkarna var igång efter drygt en timme. Och det var redan i början värkar med bara några minuter emellan. De började inte med typ 10 eller 8 minuter. Utan de började på kanske 4-5 minuter, gick snabbt ner på 3-2 minuter. Till typ en halv minut emellan.  Sammandragningarna/värkarna var väldigt kraftiga och jag fick världens jäkla frossa. Skakade i hela kroppen gjorde jag och kände mig så så svag, hur skulle jag orka detta... Jag var dessutom lite förkyld, så det gjorde ju inte saken bättre. Men mitt i processen och värkarna så kände jag att jag var redo, kroppen var redo på något vis...
Jag visste redan innan att vår Ängel inte skulle komma i mitten av januari. Jag visste att han skulle komma lite tidigare än vad ultraljudet hade sagt. Men inte att det skulle bli på detta viset...

Jag fick all smärtlindring jag behövde, men eftersom det gick så snabbt allting, så tog inte epiduralen som den brukar. Den lindrade något, men inte alls som vanligt. Lustgasen behövdes för att kunna fokusera, tyckte kanske inte direkt att smärtan lindrades utan att man blev lugnare och kunde andas lättare. Jag öppnades direkt till 5 cm och några minuter senare var jag helt öppen. Och lilla bebisen låg långt ner. (tur det) Och vattnet hade gått innan de också, de blev som lite varmt i sängen och jag trodde först att jag hade kissat på mig och sa bara förlåt.. Men de var vattnet som gick. Krystvärkarna kom snabbt inpå och omedvetet krystade man lite även om det inte riktigt var dags.  När barnmorskorna sa till att det var dags nu, så satt jag först upp och tryckte på. Men jag kände att jag behövde lägga mig på sidan, det kändes lättare så. Så jag la mig på sidan och kände hur ögonen blev varma och blöta av tårar, jag visste att snart kommer barnet ut och efter några krystningar så kom han ut.. Och de blev som ljust i hela rummet. För det var ju en liten Ängel som hade kommit, det var en pojke, en liten underbar änglason.  Det var så självklart att de var han som hade legat i magen, och han såg så perfekt ut. Åh va vacker han var. Han hade mina ögon, och min mans näsa och mun... Vi fick se han och de la honom i min famn vid mitt bröst. Vi räknade hans fingrar och hans små tår. Oj va små och lena de var. Vår son... Det finaste i världen.

Jag kände direkt efter förlossningen, att det här vill jag göra om.. Och jag kan göra om det flera gånger om. Jag vet hur jag hade funderat på hur den där smärtan skulle kännas... Och nu vet jag. Jag har upplevt den och kommer få uppleva den igen.

Min hela förlossning var över på några timmar, från första pillret till dess att Ängel Emanuel kom ut.
Och det var ändå ganska skönt att det gick såpass fort, med tanke på omständigheterna.

Efter förlossningen fick vi vara med vår älskade son hur länge vi ville, vi låg alla tre i sängen och bara vilade. Vi kikade på honom, hans slutna ögon, de långa ögonfransarna, vi smekte hans kinder, hans huvud, fötter, händer, armar.. ja allt.  Det var så vackert. Vi fick hjälp med att klä honom. Vi tog fotavtryck, handavtryck, en hårlock och vi tog också foto på honom. Åh, vad jag är glad att vi gjorde det. För nu har jag bilden tonad i svartvitt och det blev ett jättefint änglafoto.  Jag hade honom också i famnen när jag ringde mamma o pappa. Och jag kunde se att han påminde om Noah, min brorson som var nära att gå bort efter födsel på grund av hjärtfel. Men som efter olika operationer klarade sig och är idag en pigg 11åring som i princip är symptomfri.

Jag är lycklig över att jag fick en son, men förkrossad över att vi inte fick behålla honom.  Men det är som Ann-Louises fina citat i sin blogg: An angel in the book of life wrote down my babies birth, and whispered as she closed the book "Too Beautiful For Earth"

onsdag 12 januari 2011

Inte hel

Idag är det två veckor sedan vi fick beskedet.. Inga hjärtslag... En chock som förändrade allt. En chock som förändrade allt det vi längtade efter. Jag vet inte om chocken har lagt sig. Det känns fortfarande ganska overkligt.
Idag har det varit en väldigt väldigt tung dag och vi har gråtit i varandras famnar... Dagen började med ett möte på begravningsbyrån och där vi försökte planera hur vi ville begrava vår son och vi utformade en annons, valde kista och sådant, sedan efter lunchtid skulle vi ut till församlingsexpeditionen och träffa prästen som ska hålla i ceremonin. Fy fasen va jobbigt det var emellan mötena, helt sjukt alltihopa att sitta och planera en begravning av vår lilla vackra son... Inte vill jag välja någon kista eller utforma en dödsannons! Det gör så ont i mig. Jag vill ju hellre att han ska vara här med oss och mysa emellan oss. Jag vill snusa på han, pussa på honom, jag vill vagga honom till sömn, mata honom, trösta honom när han är ledsen och le när han ler...  Men nu är det inte så.
 Jag älskar vår son så innerligt, jag har ju haft honom i magen i 9 månader och vi har hunnit bygga upp förväntan över vad som komma skulle...  Och jag vet att min man känner precis likadant. Och vi sörjer lika mycket... Jag kommer ihåg när jag berättade om att vi skulle bli föräldrar. Hur lyckliga vi var just då. Och när vi var på ultraljuden och såg det lilla livet. Jag kunde se kärleken och lyckan i min mans ögon. När han kände de första sparkarna. När vi sjöng för honom när han låg i magen, när vi smörjde in magen med sheasmör så sparkade han alltid tillbaka.... Och till sist när jag sa att jag var orolig för att det var lugnare i magen på kvällen, så pussade min man på magen, blåste, försökte väcka och prata med bebisen... Dagen därpå var vi på sjukhuset och fick ett defintivt besked...

 Jag vet att vi kommer kunna gå vidare, livet måste gå vidare. Vi hoppas och tror på en ljus framtid ändå, även om det just nu är tungt.

Saker som får mig att må lite bättre i denna sorg är att få träffa vänner, mysa med katterna, kramas o pussas med min man, promenera med min man, fixa i huset, blogga, se serien Big Bang Theory, Solsidan, inredningsprogram o Lets Dance... Också att minnas alla roliga och lyckliga stunder tillsammans med min man, vårt bröllop- vår lyckligaste dag i vårt liv, alla resor vi har gjort, när vi köpte huset, alla skidsemestrar, alla konserter, alla fester... min 30årsfest.. Och alla våra fantastiska vänner som förgyller våra liv. Och våra familjer, som tyvärr bor lite längre ifrån oss. Men mest av allt betyder min man allt för mig just nu. Utan han, är jag inte hel.

Jag älskar dig så oerhört, min man.

O Vår lilla Ängel, du finns hos mamma o pappa för evigt.

måndag 10 januari 2011

Inget blir som förut

Idag kom allt över mig, allt sköljdes över mig... Och det var inte bara jag. Tårar fuktade både min och min mans kinder. Vi kramade varandra hårt och grät tyst. När jag efter ett telefonsamtal kikade på webbisarna från vårt sjukhus då upptäckte att två par från vår föräldrargrupp har nu fått två små jättefina och friska bebisar. Jag var först ut i gruppen, men vår älskade och efterlängtade son fick inte se dagens ljus.. Jag tror inte jag har fattat det ännu. Det har inte ens gått två veckor för fan. Och jag sitter här och skriver och gråter samtidigt. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men behöver bara bara få skriva av mig lite. INGET kommer bli sig likt..
Under julen tänkte jag hur lycklig jag är och hur perfekt vi har det, jag och min man. Vi firade en jättemysig jul med familj och underbara barn, det var mycket skratt och glädje i huset. Och jag var tomte, med älskade bebisen i magen. Och min älskade son i magen han var med, för han sparkade på en del den dagen och under julklappsutdelningen. Tror att han kände glädjen i min kropp och allt liv utanför. Vi har alltid så himla roligt jag och min man, vi har fantastiska vänner som vi gärna spenderar vår tid med, vi tycker om att uppleva nya saker och resa. Vi har längtat efter att bli föräldrar och sagt med stolthet att vi i januari beräknar få ett litet barn... Men vad hände? Vad hände egentligen precis innan år 2010 tog slut..?

Ett hjärta slutade slå. Men du lever hos oss fortfarande, även om vi inte kan se dig längre. Vi ser dig när vi blundar, vi ber dig att du ska vaka över oss och välsigna varje steg vi tar... Varje kväll innan jag somnar in, så kikar jag på bilden av dig min älskade lilla ängel... Mamma och pappa kommer alltid älska dig!

Här står jag nu och vaggar dig till ro
Söker styrka, söker en tro
som får mig att förstå
varför du fick gå

Här står jag nu och vaggar lugnt min famn
Jag viskar ömt ditt namn
Ljuset ditt är tänt
Jag all min kärlek till dig sänt

Mina armar sluts omkring dig
men min famn är tom
Jag vaggar minnen från den tid
Då jag fick hålla dig
Då jag kände din närhet
Värmen från din kropp
Då tid och rum stod stilla
Och vi höll fast vid vårt hopp
Att du kom tillbaks igen

Här står jag nu och vaggar det som var
Den känslan som finns kvar
För evigt inom mig
Den kärlek jag för evigt till dig har

Erik Linder - Kom änglar

För William

Tänder ett ljus för William som har förenats med sina änglasystrar. Jag tänker på Williams föräldrar. Håll hårt i varandra och finn tröst och kärlek i varandra.

Det finns inga ord.

Hur kan man någonsin vara beredd?

vackraste stunden i livet var den när du kom

Oj, jag ska försöka mig på ett första litet inlägg. Men vet inte vart jag ska börja. Jag kan börja med att säga att jag och min man, är nyblivna änglaföräldrar till vår son Ängel Emanuel. Det är faktiskt hans namn. Han föddes den 30 december 2010 och var 47 cm och vägde 2585 gram, finaste och vackrast i hela världen. Helt perfekt, tio små lena fingrar och tio små fina tår. Stora slutna ögon likt sin mor, en fin och söt näsa och en vacker liten mun som han fått från sin far... Långa ljusa ögonfransar och brunt tovigt hår. Hans hud var lenast och finast, alldeles varm var han när han låg intill mitt bröst... En perfekt son, en perfekt pojke... en perfekt liten ängel. Vi låg alla tre i sängen och bara var.  Det var den vackraste och  jävligaste stunden i våra liv när du kom och när du gick. Han fick aldrig uppleva dagens ljus, hans hjärta slutade slå i vecka 37+3.

Hur kan man nånsin vara beredd? Jag tänder ett ljus och tänker på vår Ängel, hans närvaro är osynlig men jag känner hans värme varje kväll jag somnar in.

In aeternum in corde meo (för alltid i mitt hjärta)

söndag 9 januari 2011

Kom änglar


 
Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvudet
och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna


Och du somande den natten så vaken och drömde om allt
som vi kunnat göra
Och om någon som vill ge dig varme när allting känns kallt,
och nån att beröra
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten -
jag liksom föll över kanten


Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
Och där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat


Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is


- Lars Winnerbäck

fredag 7 januari 2011

I sorg

Jag lever
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig
Och välsigna varje steg jag tar

-Sonja Aldén