Idag har det hänt mycket. Vi började med ett besök hos läkaren, och där bröt jag ihop vid receptionen... För det första var det första besöket på vårdcentralen, sedan allt hände och jag var orolig i kroppen hela tiden när vi hade kommit dit. För det andra så hittade dom inte vår bokning, de frågade efter mitt personnr och jag började rabbla och efter fyra siffror började jag gråta. Läkarbesöket gick bra, sömnproblemen och huvudvärken beror på allt som har hänt såklart, sedan har jag fått skumma eksem som svider på ögonlocken så hon skrev ut någon ögonsalva för mig... men... jag blev irriterad när jag upptäckte att hon hade skrivit "sent missfall" i våra sjukintyg. Va fasen, vadå sent missfall?!?!? Sent missfall är när man mister sitt barn mellan vecka 10 och 16 eller något sådant, eller? Jag vet inte... men jag har läst överallt att man benämner det som foster fram till vecka 22, då betraktas det i Sverige som ett barn. Och efter 37 veckor är barnet helt fullt utvecklad... Vår lilla son kom till världen den 30 december, då var jag i vecka 37 + 3. En välskapt liten kille kom till oss, med tio små fina tår och tio små söta fingrar, men tyvärr slog inte hans lilla hjärta. Vet inte om man då ska skriva det som ett sent missfall?! Suck.. Hon kanske inte hade något bra ordförråd, eller visste inte riktigt vad hon skulle skriva. Well...
Efter läkarbesöket så for jag till jobbet och hälsade på. Var ganska nervös innan, men det gick väldigt bra. Träffade alla på vårt kontor och de andra gulliga kollegorna i huset, det blev kramkalas och lite tårar såklart. Det var superskönt och få komma dit, bara få vara där och träffa alla. Jag lämnade in lite sjukintyg, fick lite lägesrapport och sedan pratade vi mycket om mig och om lilla Ängel Emanuel samt lite om vad som hade hänt och begravningen. Det var flera som kände andra som hade varit med om exakt samma sak. Så man är verkligen inte ensam om detta.
Efter jobb-besöket som ändå tog sin lilla tid, blev det massa andra ärenden runt om hela stan... För vi ska ju faktiskt vila upp oss i utlandet, så vi behövde fixa en massa inför det. Imorgon ska vi lämna katterna hos Jörgens föräldrar, så det blir en tur på 16 mil (enkel väg) och sedan tillbaka.
Nu får det nog bli en middag!
"Jag fick låna en ängel för en stund"
Puss till vår lille prins, jag vet att du vakar över oss.
Sent missfall låter hemskt! Det är ju faktiskt färdiga bebisar som föds fram, inget missfall. Missfall så tänker jag på en halvt utvecklad bebis eller en liten blodklump i typ v 9. Jag hoppas det var att hon hade brist på ord.
SvaraRaderaKram!
Hej Emanuels mamma!
SvaraRaderaJag har varit här inne då och då men inte kommenterat, så jag vill börja med att säga grattis till er pojke och att jag beklagar att han inte fick stanna hos er!
Jag har själv mist en dotter i v 23+6 och tvillingsöner i v 19+4, och har lärt mig att det heter sent missfall mellan v 12 och 22 (så tyvärr måste jag stå ut med att mina söners död alltid benämns som missfall). Så din sons död kan ju verkligen inte räknas dit, han var ju nästan fullgången. Väldigt klumpigt av läkaren att inte ha koll på termerna tycker jag. Det borde ju ha stått att Emanuel föddes död, alltså "intrauterin fosterdöd". Kan hon inte ändra i journalen?
Kram!
Jo, tror det får bli ett mail till barnmorskan och läkaren om detta. Som tur är så hade ju min man fått sitt första sjukintyg från sjukhuset och där står intrauterin fosterdöd, vecka 37+3 eller något sådant. Och så fick jag ju också ett moderskapsintyg som jag har skickat tidigare till försäkringskassan. Bara det inte bli något strul med f-kassan, det orkar jag ju inte med.
SvaraRaderaMen lilla pyret vilka fina avtryck!
SvaraRaderaDe låter som att du också haft en hektisk dag idag.
Vi får ses när ni kommer tillbaka.
Njut av semester och av varandra!
Stor Kram!
-Sofie
Vill bara säga stort TACK för att du delar med dig av era starka erfarenheter från er lilla son. Jag har följt din blogg med stort intresse och sänder ofta en varm tanke till dig och din man. Jag önskar er all lycka i framtiden och att ni snart ska få ett nytt litet barn att gosa med.
SvaraRaderaSofies mamma Helena
Tack själv Sofies mamma Helena, som vill följa min blogg. Det betyder mycket. Längtan efter ett barn är större än någonsin...
SvaraRadera