Varför? Det är den stora frågan. Varför just vi? Varför just vårt barn? Varför just här och nu? Det finns visserligen en hel del medicinska förklaringar som är orsaker till varför han inte finns med oss. Men frågan återstår ändå.
I morse vaknade jag tidigt efter en massa konstiga mardrömmar, jag vaknade av en varm och fuktig bris, den starka doften gör sig påmind och återigen tror jag han var inne i vårt rum för en stund och vände om. Men jag blev inte rädd, utan blev istället väldigt varm inombords. Tårarna rann sakta nerför kinderna, han finns överallt men ändå inte. Nu kallar jag vår son för Emanuel. Ibland är han Ängel. Och stundtals blir det smeknamnet Manne. Vårt första namn till honom var ju Ängel, stunden efter vi fick veta att hans hjärta slutat slå. För det var ju det han hade blivit, en Ängel. Han är bokförd som vårt barn på Skatteverket med namnen; Ängel Emanuel Kutics, Normark.
Jag har läst några historier om några kvinnor som förlorat barn och tiden efter det, hur man känner rent fysiskt och psykiskt. . Min kropp skriker ju efter att få ta hand om ett barn, kroppen och själen var inställt på att bli förälder. Trodde jag aldrig skulle känna så som jag gör. Jag kände ju visserligen så när jag blev gravid. Men nu är känslan mycket starkare. Jag har alltid varit barnkär, men inte så här! Jag kan tänka mig flera, flera barn... Hela huset fullt med högljudda kids! Men just nu skulle jag bli överlycklig om jag bara får ett endaste barn! Får jag bara ett barn, så blir jag mer än nöjd... Jag kommer vara den lyckligaste i hela världen. Och min man känner precis likadant. Åh så skönt att vi känner lika om detta.
Jag tänker nu på hur mycket Emanuels små kusiner längtade.... Jag tänker på hur mycket Josefine ville att tiden skulle gå fort fort, så bebisen kunde få komma ut och hon kunde få krama och hålla bebisen, hennes första kusin. Jag kom ihåg där under julen att Josefine tyckte nog att det var bäst om det skulle bli en flicka, för de hade så mycket flick-bebiskläder, (så eftertänksamt ändå)! Och lilla Sanna som bara var förundrad hur en bebis kunde få plats i magen och blev nästan lite rädd när magen var så hård och hur han sparkade lätt tillbaka mot hennes små händer... Och på begravningen så undrade hon varför alla var så ledsna och grät. Tänk att inte ens hunnit fylla tre år och begrava sin första nyfödda lilla kusin. Helt sjukt!
I morse vaknade jag tidigt efter en massa konstiga mardrömmar, jag vaknade av en varm och fuktig bris, den starka doften gör sig påmind och återigen tror jag han var inne i vårt rum för en stund och vände om. Men jag blev inte rädd, utan blev istället väldigt varm inombords. Tårarna rann sakta nerför kinderna, han finns överallt men ändå inte. Nu kallar jag vår son för Emanuel. Ibland är han Ängel. Och stundtals blir det smeknamnet Manne. Vårt första namn till honom var ju Ängel, stunden efter vi fick veta att hans hjärta slutat slå. För det var ju det han hade blivit, en Ängel. Han är bokförd som vårt barn på Skatteverket med namnen; Ängel Emanuel Kutics, Normark.
Jag har läst några historier om några kvinnor som förlorat barn och tiden efter det, hur man känner rent fysiskt och psykiskt. . Min kropp skriker ju efter att få ta hand om ett barn, kroppen och själen var inställt på att bli förälder. Trodde jag aldrig skulle känna så som jag gör. Jag kände ju visserligen så när jag blev gravid. Men nu är känslan mycket starkare. Jag har alltid varit barnkär, men inte så här! Jag kan tänka mig flera, flera barn... Hela huset fullt med högljudda kids! Men just nu skulle jag bli överlycklig om jag bara får ett endaste barn! Får jag bara ett barn, så blir jag mer än nöjd... Jag kommer vara den lyckligaste i hela världen. Och min man känner precis likadant. Åh så skönt att vi känner lika om detta.
Jag tänker nu på hur mycket Emanuels små kusiner längtade.... Jag tänker på hur mycket Josefine ville att tiden skulle gå fort fort, så bebisen kunde få komma ut och hon kunde få krama och hålla bebisen, hennes första kusin. Jag kom ihåg där under julen att Josefine tyckte nog att det var bäst om det skulle bli en flicka, för de hade så mycket flick-bebiskläder, (så eftertänksamt ändå)! Och lilla Sanna som bara var förundrad hur en bebis kunde få plats i magen och blev nästan lite rädd när magen var så hård och hur han sparkade lätt tillbaka mot hennes små händer... Och på begravningen så undrade hon varför alla var så ledsna och grät. Tänk att inte ens hunnit fylla tre år och begrava sin första nyfödda lilla kusin. Helt sjukt!
Den annorlunda lyckan
"Du fattas vid vårt bord
Vi tänder ett särskilt ljus
Folk frågar ibland om jag
har kommit över dig än
Jag undrar så vad dom menar
Du startade ett kugghjul i mig
En kedjereaktion utan slut
Framåt och bakåt
Jag har vävt in dig i mig
Likt ett garn som skiftar färg
i en bildväv
En magisk tråd som påminner mig
om perspektiven Och ger mig nya
motiv med rötter i min själ
Nej, jag har inte kommit över dig
Varför skulle jag det?
Jag lever det du gav
Och jag är lycklig över att du
nådde in till mig och förändrade mig
tår för tår
Det tror jag
är din gåva
till världen...."
Av Kristina Grahn
Skickar en massa kramar till Ängel Emanuel på hans namnsdag, och hans föräldrar får en massa kramar från oss också. Tänker på er ! Kram från Josefine, Sanna, Johan och Sara
SvaraRaderaKul med en till Lulebo! Tack för besöket.
SvaraRaderaKänner så väl igen det där du säger om att man blir väldigt barnkär. Jag har aldrig varit så där bebissugen, det är ju 6½ år mellan Ibbe och Younes...
Men nu! Jag skulle vilja ha hela huset fullt av ungar! Kan tänka mig att vara gravid i flera års tid framöver! Vilket jag egentligen hatar, att vara gravid alltså.
Blev lite konstigt det där, men jag hoppas att du fattar.