Påminnelse

Det är påsk nu. Det är vår och inte lika kallt längre. Jag vaknar tidigt på morgonen och blir störd i drömmen då vi precis har fått mötas. När jag får leka med dig, min son. När jag får möta din blick och se dig le. Det är då jag längtar tillbaka till dig, jag vill somna om, stänga ute världen och få hitta dig i igen.

Det hade varit den tiden nu om du hade levt, då vi hade kunnat notera ditt vackra leende flera gånger och höra ditt lilla skratt. Varför var jag tvungen och gå nio hela månader med dig och föda dig. Jag borde se det som en gåva, såklart! Du var en gåva till oss. Men så smärtsamt att inte få behålla dig och se dig växa upp.. Det är så sjukt alltihopa och stundtals känns det som att jag nästan förnekar alltihopa. Men när allt kommer omkring så påminns jag så mycket om dig min son. Som nu när vi ska åka till din farmor och farfar. Det var ju förmodligen där ditt hjärta slutade slå... innan vi åkte hem till Luleå. 

Och det finns fortfarande en liten liten mörk rand på magen(som syns mest när man är solbränd), lite svaga magmuskler och några kilon för mycket som påminner din mamma om att du faktiskt har levt i magen i nio månader. Och vaggan påminner oss om den tid som skulle bli vår... Vi ville vi inte ta ner från övervåningen. Min man tyckte det var onödigt. Vaggan är så vacker bara som den möbel den är. Den e fylld med lite diverse mjukdjur och skallror som är våra gamla och begagnade. Allt annat har vi i lådor o boxar i garaget, som vi förhoppningsvis får ge till din lillasyster eller lillebror.

Jag somnade på altanen idag, solen brände i ansiktet och det var så himla skönt. Så nu ska vi äta lite påsktårta innan vi beger oss till Västerbotten. Det kommer bli roligt. Vi ska på 30-årskalas bland annat.

Glad påsk alla fina där ute!