Jag har haft en hemsk kräksjuka, men den är över nu.. Hoppas jag iallafall. Det kan ha varit något jag ätit, jag vet inte riktigt. Ingen annan är sjuk i min närhet direkt. Så jag var hemma igår och även idag. Vaknade idag kl 12, och har inte kräkts sedan igår. Men magen är i en väldig obalans. Så jag äter, men försiktigt.
Jag läser en bok nu som heter " Jag går bara ut en stund"- Isobel Hadley-Kamptz, som handlar om en tjej som förlorade sitt barn i magen, vid 29års ålder samt också är med om missfall. Fint språk och berörande, igenkännande för oss som har varit med om att förlora ett litet barn. Jag har bara läst halva boken, men än så länge är den bra. Och jag kan rekommendera den varmt.
Jag hatar att vara sjuk, och speciellt när man är ensam. Och jag kan till och med gråta väldigt mycket när jag är sjuk, alla känslor bubblar upp på något sätt.
Jag såg på "en unge i minuten" igår, det tredje avsnittet när ett par föder alldeles för tidigt. Den lilla pojken föddes i vecka 27+5. Stark pojke, men självklart väldigt skör och infektionskänslig. Då brast allt för mig.. Och likadant när jag såg TV-serien Greys Anatomy, och Callies lilla barn som togs ut i vecka 24. Och operera på en liten bebis... Fy fasen. Jag tänkte dumt nog... Tänk om, jag hade fått föda tidigare.... Men självklart så vet man ju inte då heller. Jag vet en tjej som åkt in till förlossningen i vecka 36 för att hon inte kände något i magen, det var verkligen i sista minuten... Det blev akutsnitt och en livs levande bebis fick de med sig. Och grejen är att det som upptäcktes vid obduktion av moderkakan och undersökning av bebisen var väldigt likt vårt fall, MEN barnet överlevde.
Han skulle ha varit fyra och en halv månad nu, han skulle le, skratta, gurgla... Nu ler han från himlen istället, han går vid min sida fastän jag inte ser honom, min älskade ängel. Jag saknar dig finaste Ängel, så det gör ont i hjärtat och själen.
Jag läser en bok nu som heter " Jag går bara ut en stund"- Isobel Hadley-Kamptz, som handlar om en tjej som förlorade sitt barn i magen, vid 29års ålder samt också är med om missfall. Fint språk och berörande, igenkännande för oss som har varit med om att förlora ett litet barn. Jag har bara läst halva boken, men än så länge är den bra. Och jag kan rekommendera den varmt.
Jag hatar att vara sjuk, och speciellt när man är ensam. Och jag kan till och med gråta väldigt mycket när jag är sjuk, alla känslor bubblar upp på något sätt.
Jag såg på "en unge i minuten" igår, det tredje avsnittet när ett par föder alldeles för tidigt. Den lilla pojken föddes i vecka 27+5. Stark pojke, men självklart väldigt skör och infektionskänslig. Då brast allt för mig.. Och likadant när jag såg TV-serien Greys Anatomy, och Callies lilla barn som togs ut i vecka 24. Och operera på en liten bebis... Fy fasen. Jag tänkte dumt nog... Tänk om, jag hade fått föda tidigare.... Men självklart så vet man ju inte då heller. Jag vet en tjej som åkt in till förlossningen i vecka 36 för att hon inte kände något i magen, det var verkligen i sista minuten... Det blev akutsnitt och en livs levande bebis fick de med sig. Och grejen är att det som upptäcktes vid obduktion av moderkakan och undersökning av bebisen var väldigt likt vårt fall, MEN barnet överlevde.
Han skulle ha varit fyra och en halv månad nu, han skulle le, skratta, gurgla... Nu ler han från himlen istället, han går vid min sida fastän jag inte ser honom, min älskade ängel. Jag saknar dig finaste Ängel, så det gör ont i hjärtat och själen.
Dina barn tillhör dig inte
av Khalil Gibran
Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv
Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.
Skönt att du mår bättre! =)
SvaraRaderaFick gåshud när jag läste dikten av Gibran, verkligen tänkvärd för ALLA föräldrar!
Kram