fredag 5 augusti 2011

Orka


 Nae, fy fasiken vad jag ibland är irriterad på mig själv. Irriterad för att jag tänker, tänker på allt som jag inte borde tänka..
För det mesta känner jag att det inte finns någon mening att gå runt att tycka synd om mig själv, för det mår ju ingen bra av. Allra minst jag själv. Jag försöker tänka framåt och göra något bra. Exempelvis om jag ska fortsätta arbeta på affärsidéer och förverkliga en dröm om eget företag eller mitt mål om en tjejklassiker, halvklassiker eller liknande som jag många gånger pratat om. Eller att flytta utomlands och arbeta med min man, för ett halvår eller år. Eller är detta bara mer påtagligt på grund av att döden hälsade på vår familj, döden som förstörde vår idyll, vår vackra och lyckliga värld som vi byggt  upp själva och där vi en gång levde i. Ja, kanske det. Mår jag bra av det, så kanske det är något av dom sakerna jag ska göra.

Jag är redan i startgroparna med ett par drömmar och en av drömmarna går förhoppningsvis av stapeln i slutet av september.  För det gör så fruktansvärt ont i min själ, i mina ögon, i mitt hjärta och det  bränner till och med på huden. Jag vill hålla för öronen för att jag inte orkar höra mer, blunda för att jag inte vill se mer och snurra runt några varv för att förvilla bort allt och alla. Jag tar en paus. Jag tar en paus för att andas. Även fast min själ och mitt hjärta saknar, och mina tankar fastnat på vår lilla Emanuel,  vårt barn som vi förlorade som vi aldrig kommer få tillbaka och även fast jag önskar att jag hade ett litet syskon i magen redan nu, för att stoppa det sår som fortfarande blöder… Så är vi inte där, och jag vet absolut inget om framtiden. Det går inte att sia om den mer, eftersom framtiden är så oförutsägbar.
Jag är ingen som ger upp utan kamp, men ibland så kan man känna för att bara släppa allt och sluta kämpa.
Jag mår illa och gråter ibland för att jag saknar min bästa vän, som finns så långt ifrån mig och som jag träffar allt för sällan. Min finaste och bästa vän, en kvinna och den bästa mamman som jag beundrar så, har fått en grym sjukdom som aldrig kommer försvinna. Hon kommer få leva med den resten av sitt liv och hon har hela världen framför sig och helt underbar liten dotter. Jag blir ledsen över att jag inte finns närmare mina föräldrar som blir äldre och snart kanske inte finns här på jorden. Jag vill visa min kärlek, jag vill ta hand om dom, när dom mår dåligt och inte orkar. Jag saknar hela min familj, stundtals. Alla mina syskon har ju familjer att rå om. Och jag har ju min familj här. Jörgen och jag är en familj. Vi är gifta och har lovat varandra kärlek, att finnas för varandra i glädje och i sorg tills döden skiljer oss åt. Jörgen är en del av mig och jag är en del  av honom.


"...Aldrig ska jag sluta älska dig!" 

PS: Bilder kommer så småningom på tatueringen, funderar på att vänta tills efter andra tatueringen nästa torsdag. Men ikväll ska vi inte gråta, då ska vi skratta, sjunga och leva livet... puss!

1 kommentar:

  1. Jag hoppas ni får KUUUL på kalaset ikväll. :)

    Att fokusera på de sakerna som DU mår bra av och blir glad av tycker jag låter bäst och klokt. Hoppas alla dina drömmar slår in snart!!

    Kram!

    SvaraRadera