fredag 4 mars 2011

Vad gör jag utan hoppet?

Det är fredag idag. Fredagar har alltid varit en dag jag haft som favoritdag. Nu har jag inga favoritdagar längre. Det är så mycket som har förändrats i våra liv sedan torsdagen den 30 december,  dagen som min son föddes och togs ifrån oss, dagen när en av mina brorsöner kom ut till livet, dagen när mina föräldrar gifte sig, dagen innan nyårsafton, en dag som jag vanligtvis förknippar med lycka, kärlek och förväntan. Men inte längre. Det kommer för alltid vara en dag att minnas och våra tankar kommer alltid gå till vår son den dagen. Vi kommer alltid skicka upp vita ballonger till honom den dagen och be om hans välsignelse och att han ska vaka över oss varje dag.
Jag har förändrats men är självklart den samma ändå, jag är fortfarande Monica. Men känslorna tar mer över nu än tidigare. Det finns inte längre en bra balans mellan glädje och sorg längre. Ena stunden kan jag skratta högt och nästan få ont i magen av att skratta, i nästa andetag kan jag gråta så att jag nästan tappar andan.  


Med min man kan jag uttrycka mina känslor hur jag vill, när jag vill, vart jag vill... Med honom kan jag skratta mig fördärvad och gråta mig till sömns. Men ibland vill jag bara vara också. Igår när vi hade lagt oss för natten, la jag mitt huvud på hans bröst. Han klappade mig kärleksfullt och långsamt över håret, smekte över mitt öra, min kind, länge... Hans handling förklarade allt... Tyst mumlade vi i mun på varandra - ' jag älskar dig...'


Hjälp mig leva och klara idag..
Ge mig din stillhet, ta mig långt härifrån
Låt mig glömma och starta på nytt
Jag vill vara viktlös och sårbar
och hjälplöst falla i din famn


Det är så mycket man får perspektiv på just nu. Det känns som att man sitter på andra parkett och skådar livet, just då får man perspektivet. Vad betyder livet? Vad är viktigt i livet? Jag vet att jag ältar mycket i bloggen. Men sluta läs då!!! Den är till för att skriva av sig och en del i terapiarbetet. 
.. Jag längtar så hemskt mycket efter ett litet barn att hålla i min famn. Längtan är större än någonsin. Åh jag saknar vår Ängel. Men han kommer ALDRIG tillbaka. Inget kan ersätta. Men jag vill bli mamma till ett levande barn. Ett barn att ta hand om, ge min kärlek till, snusa, mysa och pussa på. Jag kan längta efter sömnlösa nätter, skrik från ett levande barn, blöjbyten, såriga bröstvårtor från amningen, konstiga vanor..... Eller bara den lilla stunden, när mitt barn ligger utmattad på mitt bröst och jag hör hur hon andas. Vilken känsla!!!  Men rädslan är större än någonsin och tar över ibland mer än längtan, med farhågor om allt hemskt som kan hända ett litet litet barn, som man tror ligger skyddat i mammas mage. Många säger, försök inte tänka på det, du är ju inte där än igen.... Men hur lätt är det att INTE tänka?  Klart jag tänker på framtiden. Klart jag önskar att allt ska gå bra och att vi i framtiden ska få syskon till vår son. Om jag önskar att vi får barn, så blandas önskan med rädsla. För det är ju det jävligaste vi har varit med om. Att få säga adjö till vår lilla son. Men vad gör vi då utan våra drömmar, förhoppningar och förväntningar om vi inte kan få ha dom och blanda dom med rädslan?  Ska vi bara strunta i allt? Bara vara apatiska då? Eller ska vi bara ta bort dom drömmarna? Och kanske drömma om något helt annat? Jag har ingen aning just nu.


Jag måste citera en annan änglamamma, det är så SJUKT BRA skrivet: "...Sorgen går alltid brevid. Hand i hand med mig. På andra sidan går glädjen. Glädjen är rufsig i pälsen. Sliten. Men den finns där brevid mig. En dag kanske det är sorgen som är rufsig. Och glädjen håller mig i handen.


Ikväll ska vi ha en riktigt härlig fredagskväll med våra fina vänner, det blir fondue med massa mat, vin o tillbehör.





6 kommentarer:

  1. Åh Fina Starka Vackra Monica!
    Kämpa på o dröm vackra dagdrömmar!
    Ja hoppas sorgen blir rufsig o nött i pälsen så småningom!

    SvaraRadera
  2. Stark.. kanske inte. Men kämpar de gör jag. Dagdrömmer... inte lika mycket längre. Borde kanske göra det. ;-) kram

    SvaraRadera
  3. Åh vilket bra citat! Så bra beskrivning! Jag håller numer glädjen i handen och den rufsiga sorgen är bifiguren! Så håll fast vid hopp och drömmar! Och JO, du är stark! =)
    Jessica

    SvaraRadera
  4. Precis som du skriver, så länge vi andas ska vi ha hopp. Hoppas och dröm alltid, även fast det är läskigt. Vi måste våga tro att vi kan få det vi önskar oss. Att bli friska eller att få barn. Även om vi oftast måste ändra på vårt synsätt för att kunna se att vi får det vi vill ha, bara inte på det sättet vi trodde att det skulle bli och framtiden är ännu ett oskrivet blad. Vem vet vilka fantastiska fasor och underbara under som väntar oss. Svaret är att ingen vet. / Anna Lu

    SvaraRadera
  5. Älskade vän!! Det är omöjligt att förstå allt som du går igenom med tankar, beslut, drömmar och förhoppningar... Jag finns alltid här om du vill skratta, gråta, prata, äta godis, shoppa, dricka vin... Tack för en jättetrevlig kväll med supergod mat! Kramar från Jennie

    SvaraRadera
  6. Jag har precis läst igenom allt i din blogg så här långt. Först vill jag skriva att jag beklagar att er söta son inte fick stanna hos er!

    Sen vill jag skriva att jag inte alls upplever att du ältar i din blogg. Jag tycker tvärt om att du är väldigt positiv och stark som på något vis orkar att se framåt. Det är inte länge sedan er son så hastigt lämnade er, det är ingen som begär att du inte ska skriva om din son och fundera över det som varit och det som är framtiden.

    Jag förlorade min Livia när hon var knappt fyra månader, i oktober månad. Mycket av det du skriver känner jag igen mig i!

    En varm kram från mig!!

    SvaraRadera