Idag har jag besökt min fina tandläkare Åsa. Jag fick lagat två tänder, och hela munnen bedövades. Eller ja, det kändes så.. Det kändes som hela ansiktet var bedövat. Men jag har inga problem med att gå till tandläkaren. Hon är så himla trevlig och någon gång har jag nästintill somnat. Varför jag tycker om henne så mycket är, för att hon har gett mig nya tänder efter en liten incident. För tre år sedan råkade jag ut för en fallolycka i en stentrappa på mitt gamla jobb. Jag stressade på jobbet, för att vi skulle åka till Tunisien på semester några timmar senare.. jag hade hela famnen full med dokument och pärmar, föll framstupa i stentrappan och... jag slog mina två/tre framtänder, fick fläskläpp och skrapsår i ansiktet och (säkert en lättare hjärnskakning på köpet .) Vi åker till Tunisien, för det gjorde ju inte direkt ont. Gick till tandläkare där, som tog röntgenbilder.. Men menade att jag lika gärna kunde vänta till jag skulle hem om en vecka. Så sagt och gjort, när jag kom hem från semestern gick jag till tandläkaren. Och förskräckt undrade både hon och tandsköterskan om jag inte hade tandvärk, eller värk över huvudtaget....? Nae, sa jag, det enda var ju bara att det inte var så kul och vara tandlös. Och hon berättade då att jag borde haft ont, för att nervtrådarna hängde typ utanför... Jaha, sa jag, det var de som man kände om man petade med tungan eller?
Så jag fick gå ett antal gånger till tandläkaren och hade inte ont en endaste gång. Det stack till en gång under rotfyllningen dock, men det gjorde inte ont. Tandläkaren och sköterskan sa att om jag nu inte kände något varken under resan med nervtrådar som stack ut eller under behandlingarna, så skulle jag nog kunna föda barn utan problem.
Och min förlossning kommer jag aldrig glömma, även om vår älskade och vackra Ängel inte fick stanna hos oss så var det vackraste och på något sett det lyckligaste ögonblicket jag någonsin varit med om. Och det uppstod en enorm kärlek inom mig, en kärlek som är obeskrivlig. Att föda barn gör inte alls ont, men att förlora ett barn är fruktansvärt plågsamt och det gör obeskrivligt ont, lämnar stora djupa sår och ärr efter sig.
Och nu kan ni få le lite grann, för här kommer en galen bild på mig i Tunisien för tre år sedan.
Jo, bilden var i och för sig rätt rolig! Men usch, det ser ont ut också! Du måste vara bra smärttålig! De brukar säga att jag är bra på att tåla smärta, just på grund av att jag har reumatism och ständigt går med smärta. Men näää, det där hade jag haft ont av och mina förlossningar har också gjort ont!!!
SvaraRaderaFantastiskt rolig bild!
SvaraRaderaJag skrattar lite med dig!
Läste ditt förra inlägg om skuldkänslorna. Inte behöver du ha de Monica! Men de är ju lätt o sitta o säga att man inte ska känna så, men de är ju en annan sak att faktiskt inte göra de.
Känslorna kommer ju, och de styr man inte så lätt över. Men lillemannen vill nog absolut att du Jörgen ska få uppleva hela miraklet med graviditet och barnafödande igen. Nog kommer ni få putta en barnvagn tids nog. De tror jag nog!
Kram!
-Sofie