No one said it was so hard...

Har musikterapi denna förmiddag med Coldplay och Muse, som smörjer min själ och lagar den lite. Jag hade en härlig dag igår, och kvällen avrundades med flera skrattanfall med min kollega, som tyvärr är sista dagen hos oss idag. Men vi har fått så himla bra kontakt och skrattar så grymt mycket ihop, så vi kommer ju fortsätta ses. På måndag ses vi på körträningen, det var ju hon som introducerade mig i kören. Och så har vi kört bodystep ihop, så det ska vi väl försöka fortsätta med. Och gå långpromenader och så.

Inatt drömde jag, en dröm i drömmen.... helt knäppt, först drömde jag att jag och Jörgen var ute och gick, helt plötsligt hade vi en barnvagn där med en sprattlande bebis i, och vi var så nöjda över barnvagnsköpet och gick där stolta på stan och körde vårt barn.  Vi gick in i en hiss och det lilla barnet satt upp i vagnen, jag sa till Jörgen -´ser du va lik han är dig'... Jörgen bara tittade på mig, jag ignorerade honom för en stund och klappade det lilla barnet på huvudet och kittlade han i magen, men helt plötsligt börjar barnet prata och säga ´-sluta, ta inte i mig. Du är inte min mamma´.. Jag vaknar som upp i hissen, ser mig omkring  i hissen, där sitter en man med sin son i en paraplysulky, pojken är typ 3 år. Barnet och pappan tittar frågande på mig, och jag rycker till. Vänder mig om till Jörgen, som står bortvänd och petar på hissknapparna.  Sedan vänder hans sig om och tittar på mig med sorgsna ögon och säger, ´det kommer bli bra någon dag´... Sedan vaknar jag. Det var som att jag somnade i hissen och drömde mig bort, i själva drömmen. Som inception ifall ni har sett den...
Jag hoppas inte man blir sådär konstig iallafall. Men så jag har tänkt på vår lilla Manne-pojke och ska nu åka köpa blommor och lämna i kapellet där hans urna finns... Första gången jag ska dit. Och jag ska våga mig dit alldeles ensam. Jag ska vara ensam med min son. Min son, som finns i en urna.... Usch va konstigt det känns. Fast jag tror det blir bra, jag behöver få göra det.

Imorse kände jag dåligt samvete. Skuldkänslor för att jag skrattar som inget har hänt, pratar som inget har hänt, längtar efter barn som att jag aldrig har varit gravid, som att jag aldrig burit vår Ängel i magen, som om att jag aldrig har fött min son, genomgått en förlossning eller känt hans varma kropp mot min.... Fast jag tänker på det hela tiden och bär alltihop inom mig, men jag orkar inte alltid prata om det. Men igår pratade jag med en tjej som jag aldrig någonsin har pratat med tidigare. Jag bara spydde ut ord, ord om vår lilla älskade son, ord om hur mycket jag saknade honom... Och att den kärleken jag upplevde när han kom till oss, när jag fick se honom, känna honom, hud mot hud, hans kropp mot min... Den kärleken är något obeskrivligt, det är bara en mamma eller en pappa som kan känna den kärleken till sina barn. Den kärleken är högre än något annat i hela denna värld, det är på en helt annan nivå. Nu förstår jag.... Nu förstår jag alla föräldrar och hur man kan gå i döden för sitt barn. Och nu förstår jag min egen mor, min egen far och deras kärlek till oss, deras barn. Och kärleken till min sons pappa, den är också på en helt annan nivå, högre än någonsin. Det är ju vår son, vårt vackra fina älskade barn som vi har tillsammans.
Den tjejen som jag pratade med igår, hade själv en liten son... Det bästa, vackraste och finaste hon vet. Den kärleken jag beskrev förstod hon ju, för hon känner ju likadant för sin son. Och även kärleken till pojkens pappa är ju också på en helt annan speciell nivå.

Men jag kan nu få ångest efter hur mycket jag emellanåt längtar efter att få ha en levande dotter eller son vid mitt bröst, höra andetagen och känna hjärtat slå mot mitt... Och jag får sedan skuldkänslor, för att det är som att jag försöker ersätta honom... Men det vill jag ju inte, för det går ju ALDRIG... Det går aldrig att ersätta, sudda ut eller ta bort.

Den som betyder mest för mig är min älskade man, och det märks säkert i denna bloggen. Den handlar stundtals väldigt mycket om vår kärlek.