onsdag 16 mars 2011

Jag sväljer gråten

Jag sväljer gråten. Varje dag sväljer jag gråten. Idag svalde jag gråten flera gånger och jag har varit så nära att bara bryta ihop, men jag har bitit ihop och försökt vara stark. Jag var på stan med en kär vän idag och i en butik träffade jag en bekant, hon hade ju hört vad som hade hänt och beklagade. Jag var så sjukt nära att gråta men gjorde ändå inte det, alla känslorna kom, jag blev lite het i ansiktet, darrade lite på rösten och harklade mig, svalde och drog ett djupt andetag som om att jag skulle dyka ner på 20 meters djup eller något. Sedan pratade jag om det som att det var världens mest normala... Och det har hänt flera gånger denna veckan. Som när jag är på gymet som jag ändå nu är till varje vecka och snälla fina kollegor, ett fåtal gulliga kunder och medlemmar frågar om vad som hänt och hur jag mår.. Då kommer ju allt tillbaka och jag sväljer gråten. Men jag blir faktiskt väldigt tacksam och rörd att folk bryr sig och pratar med mig! Och egentligen skulle jag säkert kunna gråta inför alla dessa trevliga människor, det är ju inte för det... men det blir så himla obekvämt för alla parter. Idag såg jag också en tjej från föräldragruppen, med sin fina barnvagn,  jag såg henne från rulltrappan i gallerian. När hon till slut såg mig, vinkade hon glatt, ropade hej och jag ropade hej och vinkade tillbaka. Det var den tjejen i gruppen som var beräknad exakt samma dag som mig. Det gör så sjukt jävla ont att inte få ha vårt barn här. Jag som alltid är en så lättsam och glad person... Jag orkar inte vara så här ledsen i själen.. Jag vill vara glad. Jag har bra och dåliga dagar.  Men jag kämpar ihjäl mig varje varje dag... Jag vill inte vara trasig, jag vill bli hel igen. Lycklig igen. Jag visste inte att något sådant här skulle sätta sådana djupa smärtsamma spår. Det kändes som om att jag skulle kräkas på jobbet idag, för att jag mådde så himla dåligt. Jag kände inte igen mig. Jag är inte "sån" tänkte jag, jag måste vara stark och inte gråta, jag svalde gråten igen. Jag har svalt gråten så många gånger de senaste två veckorna, och jag svalde gråten så jävla många gånger idag att när jag kom hem så bröt jag ihop i min mans armar... Min älskade stackars man fick vara stark för en stund och bara hålla om mig. Jag sa förlåt flera gånger mellan tårarna, för jag vill inte "dra" ner honom mer, eftersom jag vet att han också sväljer gråten. Han bara höll om mig, klappade mig, smekte mina kinder och sa att - "man får gråta!" " Du får gråta hur mycket du vill, för jag älskar dig ändå!"

Ibland önskar jag att jag kunde fara till himlen och hälsa på en liten stund, en liten stund för att få vara med honom... Snusa på honom, se in i hans ögon, se honom le och skratta högt, smeka hans små fingrar och tår igen, pussa på hans lilla söta nos och känna hans kropp mot mitt bröst. Jag älskar min son så högt som bara en mor till ett barn kan göra.
Jag önskar så att någon bara kunde ge mig smärtlindrande och ta bort denna fruktansvärda smärta, för det gör så ont så att jag kan känna smärtan i mina fingertoppar.
Den sista bilden på dig i magen, 6 dagar innan du kom!

Ja, jag ser hur månen lyser ner på mig
Jag tänker - 'Kan man fara dit, kan jag hitta dig?'
En resa bortom rum och tid
Kräver barnens fantasi att göra tanken fri...
Tårar från himlen när änglarna gråter
Är tårar av glädje och tårar av hopp
Tårar från himlan när regndroppar faller
Blir till en flod som bär kärlekens bud

























7 kommentarer:

  1. Pernilla Josefs mamma16 mars 2011 kl. 21:51

    2009-04-18 födde jag vår son Josef. Vi var i v 40+2 och han hade dött i min mage någon gång mellan den 9 och 17 april. Vi fick aldrig reda på varför. Jag känner med dig och vet vad du går igenom. Sorgen är jättetung och ibland förstår man inte hur livet bara fortsätter för alla andra... På ett sätt kändes det för mig som om livet stannade och håller andan efter böket på MV då Barnmorskan helt plötsligt inte hittade några hjärtljud. Josef skulle snart ha blivit 2 år och för några månader sedan insåg jag att jag inte gråtit på några dagar... Jag tänker på honom flera gånger varje dag... men sorgen är annorlunda. Livet håller inte andna längre... Var rädd om dig

    SvaraRadera
  2. Skickar kramar så här i cyberrymden. Det är så tungt men det blir bättre! Även om det är svårt att förstå.

    SvaraRadera
  3. Det är så nyligen allt detta hände dig. Jag kan precis som de innna mig intyga att det kommer att kännas mycket bättre, säkerligen ganska snart. Det är snart fem månader sedan min Livia dog, hade någon för bara två månader sedan sagt hur jag skulle må idag hade jag trott att det var ett skämt. Jag känner att livet håller på att återgå till det vanliga.

    Var inte så hård mot dig själv, tillåt dig själv att vara ledsen. Det är helt naturligt inget du behöver be om ursäkt för. Jag tror att människor i din omgivning inte förväntar sig att du ska vara glad och precis som vanligt!

    Pressa dig själv inte så hårt utan tillåt dig att få din tid att hitta tillbaka till livet och glädjen!

    Var rädd om dig! Kram

    SvaraRadera
  4. Även en stark själ bryter ihop någon gång, det betyder inte att man ÄR svag eller en dålig människa! Det betyder att man har känslor, empati och kärlek! Tillåt dej att vara svag nu, låt de människor du litar på mest lyfta dej.

    Styrkekramar

    SvaraRadera
  5. ...och vilken jättefin bild på din vackra bebismage! Man ser hur stolt och lycklig du är över att få bli mamma! =)

    SvaraRadera
  6. tack snälla för alla era kommentarer. Det värmer så himla mycket i min trasiga själ. Massa kramar tillbaka

    SvaraRadera
  7. Stor stor kram!

    Det blir bättre men det tar olika lång tid.
    jag tror med att det är bättre att ta in känslorna.
    Gråt om och när du behöver eller när det kommer.
    Ta inte ansvar för din omgivning. De får ta sitt eget ansvar.

    Jättevarm omtanke!

    SvaraRadera