måndag 28 februari 2011

Mamma men utan barn

Mamma utan barn, det är jag. Jag är en mamma till en son, men han finns inte här hos oss. Han finns på en ljusare och finare plats, där han kan leka på Herrens ängar med dom andra små barnen. Han fattas oss något så oerhört.
Om jag möter någon som vi bara är lite bekanta med, någon från föräldragruppen eller gravidgympan och de bara säger hej och går vidare, misstänker dom eller vet dom? När man idag möter dessa personerna och inte pratar, funderar man på... Om jag hade haft med mig vår son just nu, då hade vi ju pratat... Inte sant? Men jag känner inte direkt för att börja prata(ta initiativet) med någon som man knappt känner om varför jag inte har med mig vårt barn, jag vill inte göra mig till besvär kan man väl säga. För det blir en besvärlig situation för kanske båda den man möter och för en själv, eller?

Jag har iallafall börjat smälta de provsvaren vi har fått hittills och självklart funderar jag fortfarande till viss del. Men vi kan ju ändå inte göra något åt det som har varit och vi kan inte heller förutse eller göra något idag för det som framtiden har att erbjuda oss. Jag får en känsla att vi ändå kommer få en frisk liten parvel, ett syskon till Ängel Emanuel, i framtiden.

Och imorgon börjar jag jobba, det känns skönt och roligt att få komma tillbaka. Men jag börjar på deltid, eftersom jag har lite svårt för att koncentrera mig just nu och stress är inte någon bra idé för mig... Eller för vem är stress bra för egentligen..?






5 kommentarer:

  1. Känner verkligen igen mej i dina tankar.

    Om det känns obekvämt för dej att prata med en ytlig bekant om vad som hände tycker jag att du ska göra som du känner att DU mår bäst av, det är DU som ska må bra! Alla andra får faktiskt klara sej själva just nu. Man klarar inte av i längden att ta hänsyn till omgivningens väl och ve när man kämpar själv för att hålla näsan över ytan!

    Låter som ni fått jobbiga besked om orsaken till er lille Ängel Emanuels död...alla besked är väl iofs jobbiga...vår ena ängels dödsorsak förblev okänd, eller "plötslig spädbarnsdöd i livmodern" som dom kallar de flesta de inte hittar någon direkt orsak till. Blev jobbigt att bearbeta för jag inbillade mej hela tiden att det var något som jag gjorde fel då.

    Hoppas verkligen att ni får uppleva lyckan i att bli föräldrar en andra gång!
    Varma kramar Jessica

    SvaraRadera
  2. Ja verkligen Jessica. tack för dina ord. Och det är väl så att man ska försöka tänka på vad man själv vill och känner. Men det är ibland svårt.. Jag får så lätt dåligt samvete. Du skriver så fina kommentarer, har du själv någon blogg eller så. Eller har du ngn mail man kan kontakta dig vid, du känns som en person jag skulle vilja ventilera med. Kram kram

    SvaraRadera
  3. "han finns på en ljusare och finare plats" de tycker ja va väldigt vackert skrivet!
    Kram!

    SvaraRadera
  4. =)Du får jättegärna höra av dej om du vill, tror inte att man kan "älta" för mycket! Har ingen blogg men du kan mejla mej: jessica.linderos@telia.com
    Kram

    SvaraRadera
  5. Hej.

    Det känns lite konstigt att skriva den här kommentaren. Jag känner dig inte, men jag har scrollat mig igenom din blogg och läst och förstått en del i alla fall. Det är tuffa grejer ni har varit med om och jag känner med er och för er. Och det kommer så nära mig. Jag tror du kanske förstår varför.

    Och jag läste om att ni gjort fotavtryck och handavtryck av Ängel Emanuel och det gör mig glad och rörd till tårar att det var just du som ropade hem smycket i min auktion till förmån för barnhjärtforskningen. Jag vet inte om du sett det, men du vann auktionen.

    Nu kan du bära Ängel Emanuels avtryck närmast ditt hjärta. Så fint.

    Mejla mig på abbespappa@gmail.com så ska jag berätta hur vi går vidare.

    SvaraRadera