Tiden

Nu väntar vi bara på att det ska bli lördag, så vi får säga hejdå till lilleman. Just nu är det mycket känslor, det är en hel del spänningar och allt man vill är att det ska vara över.. Men när är det någonsin över. Det har gått tre veckor precis idag, precis just idag, för tre veckor sedan hade jag  den vackraste sonen vid mitt bröst. Det var en pojke, en helt perfekt son med runda fina kinder... Men hans hjärta slog inte, han andades inte...

Mina föräldrar är ju här uppe nu, men vi eller jag orkar inte umgås lika mycket som vanligt. Jag vill vara den där solstrålen, som alltid är glad och sprudlande i vanliga fall. Jag vill skratta och sjunga av glädje... Jag vill inte att min mamma och pappa ska se mig så ledsen.
... Idag brast jag ut i gråt efter vi fikat, och min man hade dragit sig undan för att vila. Jag pallrade mig upp till sovrummet, kurade ihop mig bredvid min man, så kramade vi lillkillens nalle emellan oss. Den lilla lurviga bruna nallen som nu luktar mamma och pappa, den ska vi bädda ner hos honom, så vår ängel inte känner sig ensam... Vi hade den nallen först i vaggan i väntan på vår älskade son. Nu har den legat i vår säng...

Phust, ingen energi finns just nu...  Man tar tunga och långa andetag för att hämta lite ny energi. Men snart kommer vi igen, för ingen ska få ta ifrån oss livsglädjen. INGEN!!!


Så länge jag andas, hoppas jag. Och det kan ingen ta ifrån mig.

Ängel Emanuel - den 30 december 2010 - För alltid i våra hjärtan

Mamma & Pappa