Det är fortfarande overkligt. Det känns som att det bara är en väldigt konstig dröm, att jag kommer snart vakna och ha min stora mage kvar med en sprattlande liten krabat där inne... Men hur mycket jag än nyper mig i armen eller kniper ihop ögonen och öppnar dom igen, så är detta verkligheten. Vi är föräldrar, men vi har inget barn varken i famnen, i vagnen eller i vaggan. Idag ringde även vår underbara barnmorska från förlossningen, Kajsa. Åh hon är så himla ödmjuk och försökte förklara att de inte har glömt oss.. (hon har ju ändå ringt två gånger tidigare sedan vi kommit hem, så detta är ju tredje gången). Vi ska få en tid i mitten av februari, då de ska samla ihop alla blodprover, andra prover och svar från obduktionen osv. Så vi kan få ett svar på varför vår lilla son somnade in. Vi har fått en liten hint på ett av proverna på pojken, redan efter förlossningen, men det kan också vara andra orsaker.
Livet går vidare, men just nu känns det som allt står ganska stilla. För att inte bli helt knäppa i huvudet, så försöker vi ändå hitta på saker och träffa vänner samt göra vardagliga saker som man måste ta itu med. Men vi har ju också en begravning att göra nästa helg som vi planerat kring. Som tur är har vi enormt fina vänner som hjälper oss att baka lite kakor och så till fikat och så kommer mina föräldrar till veckan, så mamma ska hjälpa mig med en smörgåstårta. Vilket känns bra. Mina syskon kunde tyvärr inte komma, de bor för det första mellan 90 och 140 mil ifrån oss, plus att de har familjer, jobb osv som de inte kan lämna.. Men jag vet att de tänker på oss. Och de finns med oss ändå, även om det inte är fysiskt här.
Den 22 januari kl 12 i Porsö Kyrka ska begravningsceremonin äga rum. Jag har ingen aning om hur jag kommer reagera, innan, på och efter ceremonin...
Jag får ta det då helt enkelt.
Idag ska vi faktiskt åka från stan, och hälsa på några vänner några mil härifrån. Vi ska käka middag, kanske spela lite spel och bara ha det riktigt trevligt. Det behövs verkligen. Lite miljöombyte, god mat och riktigt bra o glatt sällskap. Det känns bra.
Lilla söta fina Ängel Emanuel, mamma o pappa älskar dig. Puss
Älskade vän! Sitter här och grinar efter att ha läst alla dina inlägg, även fast jag har varit med dig hela dan så blir det nästan ännu verkligare när man läser om dina tankar och upplevelser. Finns alltid här för dig och mannen... Många tusen kramar från Jennie!
SvaraRaderaTack Jennie! Du är en underbar vän! Kram kram tebax
SvaraRadera