svunnen tid

En hel arbetsvecka och den har varit väldigt upp och ner. Alltså lite trögstartad så att säga. Och så har jag och mina hormoner varit i obalans tror jag, allt från gråt, skratt och irritationer. Härom dagen ville jag bara skrika och typ slå folk som jag var irriterad på, fast jag gjorde ju inte det. Det borde väl vara PMS? eller? jag har aldrig varit med om sådana här humörsvängningar, blev rädd för mig själv faktiskt. Läste någonstans om kvinnor med svår PMS, som till och med hade gjort brott under de jobbigaste besvären. Helt sjukt! Tur att jag har en man som kan ta hand om mig och säga till om det blir för mycket;-)


En vän frågade mig, hur jag orkade och vara så himla glad och trevlig mot alla som vi träffade som var gravida och gick runt och klappade på sina magar. Och nae, det förstår inte jag heller. Jag är gläds ju självklart med vänner och bekanta för deras lycka, men sedan när jag väl är själv kan jag ju vara grymt ledsen och besviken över att lilla E inte fick behålla livet och vi inte fick vara föräldrar och ta hand om honom.

När jag var barn så sa jag jämt att jag ville ha tre eller fyra barn, sedan när jag blev tonåring då vill jag inte ha några barn. När jag var 19, hade jag fast jobb efter studenten i en stor matbutik och bodde tillsammans med en stadig kille som jobbade som kock. Vi bodde i en stor etta, och planerade att flytta till en trea i centrala Göteborg. Han var min första pojkvän, han var den där långa stora starka killen som skulle ta hand om mig och skydda mig. Han fanns hos mig och räddade mig ur en då fruktansvärd hemsk situation några veckor efter min 18årsdag. Jag skolkade nästan varje dag, drack Java o rökte cigg på caféerna i Vasastan, var på bio på dagarna, sov hos honom varje natt, festade på helgerna och dansade jazzdans på torsdagarna... Och jag klarade varje tenta galant ändå. Ja, jag tog studenten med fullständiga betyg, tjock och glad och hela livet framför mig. Det hände saker, saker som inte fick hända, vi gled isär fast vi försökte lappa ihop det, men det var ingen idé. Jag flyttade ut och vi gjorde slut! Vi träffade andra och men träffades varje vecka ändå. Vi levde livet, jobbade och festade om vartannat. En morgon högg det som knivar i magen, jag låg i fosterställningen i badrummet och krampade. Blodet slutade aldrig komma. Ingen visste någonting. Ingen, förutom en sköterska och jag. Jag var tillbaka i den stora ettan, låg i "våran" säng och kände mig tom.
Det var ju inte meningen, vi var inte längre tillsammans och vi hade dessutom börja träffa andra och vi hade slarvat med skydd. Då bestämde jag mig att aldrig sluta äta p-piller. Jag ville inte ha barn. Barn var jobbiga och skrikiga, bestämde jag mig för. Livet gick vidare och jag bytte arbetsplatser, började träna, började plugga, funderade på vad jag vill bli för något! Blev tillsammans med en av mina bästa killkompisar, tyvärr krossade jag hans fina, hela hjärta och lämnade honom. Hemsk var jag. Jag lämnade honom för en annan... En annan som då hade tagit mig med storm, med passionerade heta hemlighetsfulla träffar, romantiska resor till Italiens alla vackra ställen och det som från början fanns i hemlighet blev så naket klart. En relation full med heta känslor, kontroll, avundsjuka, passion och faktiskt kärlek förvandlades till rädsla, oro och smärta. Jag lämnade den relationen innan jag själv förstod det. Jag flydde, långt bort och letade efter hem. Och hem fanns precis under mina fötter och framför näsan på mig. I den vackraste naturen, vid en stilla sjö i midnattsolen fann jag livet, med det varmaste hjärtat, de fantastiska ögonen, underbara leendet och den vackraste själen fångade han mig och fick mig, som ett öppnat paket, en kvarglömd julklapp utan papper och snören. Han säger att jag är den bästa paketen och att det inte finns någon så fantastisk och underbar som jag. Han säger utan dig är jag trasig..

Tidigt en morgon spände den stora magen och värkte lite grann, men det var ju inte länge kvar, magen hade sjönkt och det var mindre än tre veckor kvar. Ja, jag hade slutat med p-piller för nästan ett år sedan. Jag svalde mitt sista piller fyra dagar efter min 30års dag! För livet förändrades och vi hade förändrats. Vi var nog redo trodde vi. Och nu var vi här, snart skulle vi bli föräldrar. Vi åkte hem till Luleå till barnmorskan för att kolla läget. Läget var inte alls som det skulle. Vi åkte in till sjukhuset, morgon efter, föddes han, vi fick vår son och känna, hålla hans varma fina kropp... han som vi hade väntat på så länge, som vi trodde att vi var redo för. Vi var ju redo! Vi hade längtat men ändå inte förstått innebörden.

Vi blev föräldrar. Jag blev mamma. Jag blev mamma till den vackraste pojken jag någonsin sett. Jag är mamma till en pojke som inte fick leva kvar. Min famn är tom men min kropp tror att jag har ett barn på 7 och en halv månader hos mig. Vår lycka, vårt liv tog en vändning och är för alltid förändrad. Vi letar i mörkret efter varandra, tröstar varandra och finns för varandra. Saknar vår son, vårt barn som vi inte fick eller få se växa upp. Längtar efter att få vara mamma och pappa! Och det blöder fortfarande, i hjärtat!