Blandade känslor

Jag har haft mycket blandade känslor den senaste tiden. Det är som att jag har kommit in i en halvmörk svacka. Jag kan inte lägga fingret på vad det exakt beror på, eftersom det är så mycket olika saker. Igår gick jag en långpromenad med min älskade man, det var himla mysigt och det kändes bra att min man mår bra av promenader. Jag sa till honom då att hjälp, vad man påverkas av varandra. Om han är ledsen blir jag ledsen, har han ont och mår dåligt känner jag mig också dålig. Jag vill försöka göra allt så bra hela tiden och att alla ska må bra.
Det är så att han har en ärftlig sjukdom som sitter i muskelfästen och kotpelare, korsbensleder med mera. Vet inte om jag vill sitta här och skriva om någon annans sjukdomor, men det är inget konstigt egentligen. Behandlingen är inte direkt känd men den är i vilket fall kontinuerlig och ännu viktigaste är att kombinera med fysisk aktivitet hela livet ut. Jag vill att andra ska må bra men har svårt att tillåta mig själv må dåligt någon gång.

Nu har det gått SJU månader och ett par dagar. Känns galet! Känns helt konstigt att vår lilla Emanuel egentligen skulle varit här och suttit i mitt knä, pladdrat men nån enstaka tand eller två. Han hade säkert varit riktigt go och knubbig, kanske suttit i någon sådan här lekstol, som alla i den åldern sprattlar omkring med och i den skulle han skrattat, gråtit och kladdat i=) Han hade kastat huvudet bakåt och skrattat sådär härligt och för att sedan i nästa andetag börjat gråta för att han inte fått tillräckligt med uppmärksamhet eller för hans tänder som växer ut gör ont.

Sju månader av tomhet och saknad har gått. Sju månader av en slags kamp där jag och Emanuels pappa också har hunnit resa långt bort för att andas lite och hitta tillbaka till livet. Det lilla livet som rann ur våra händer.  Sju månader av starka och jobbiga känslor, olika resor, en massa sorg, mycket gråt och flera tårar, men också härliga skratt med våra underbara vänner som vi rest med, en jäkla massa kärlek, fruktansvärd smärta, ilska och ibland till och med en gnutta hat. Hatkänslor till livet igen... VARFÖR det blev just vi som fick vara med om detta?! Varför blev vår son drabbad? Varför fick han inte vara frisk, pigg och leva här med oss. Jag tänker inte på det hela tiden såklart. Men det finns flera stunder som jag inte kan rå för att jag tänker på detta. Jag försöker tänka på ljusa stunder och lycka och kanske en framtid där vi får vara föräldrar till levande barn, småsyskon till vår fina Ängel, Emanuel. Men även det här ljusa och fina stunderna kan ibland göra ont i själen, när vi ser våra vänner förenas i kärlek och gifter sig. Prästens ord, prästens välsignelse, bön och sång. Det är e hårfin gräns mellan det där galet lyckliga, fina, vackra och kärleksfulla till det där oerhört smärtfulla... att förlora någon man håller kärast, att förlora sitt efterlängtade lilla barn som vi har väntat och burit på i 37 veckor och 2 dagar. Vårt fina lilla barn, som är en del av oss båda. Du är en vacker ängel, en fantastisk kombination av oss båda. Alldeles för vacker och unik för att finnas kvar på jorden, tyvärr.

Och tårarna kommer aldrig sluta att falla för din skull, älskade son. Imorgon ska jag föreviga ditt minne på min kropp.

"Där du sjunger, ska himlens alla änglar få lust till samma sång..." Och jag vet att ni sjunger tillsammans, jag kan höra er ibland.