fredag 27 maj 2011

Jag saknar fortfarande och undrar varje dag när smärtan går över. Men den kommer ju alltid finnas kvar, på ett eller annat sätt. Ibland drömmer jag mardrömmar men ibland drömmer jag fina eller mer vanliga drömmar.

På tisdag morgon reser vi till USA, till New York närmare bestämt. Ska bli jättekul. Jag har varit väldigt trött dom senaste dagarna. Det räcker med en cykeltur på 40 min, så vill jag typ gå o lägga mig.
Apropå något annat; Jag ska boka tid för att ta bort lite födelsemärken som kliar. Någon som sa att det är farligt om de kliar tydligen.

Nu somnar jag när som helst. Ha en bra helg!!

Kram Monica

Ps: jag och Agnes kollar på Ice Age!!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:...

5 kommentarer:

  1. Hur vet du att den inte går över?

    För att någon sagt det..ska de ha levt ett helt liv om det ska vara trovärdigt.
    Och du är en annan så du kommer inte ha ont hela livet, det kommer gå över. Litet olika för alla..men man brukar säga att man är nymist i ca ett år då brukar det känns bättre för de flesta. ibland går det onda liksom över på 3-5 månader efter att chocken släppt. Det är olika.

    Sen kan man också välja vilken framtid man vill ha med, en ljus där man kan uppleva syskon och lycka eller så kan man välja att bära tunga sorgen resten av sitt liv. Det är ett aktivt val man tar någonstans när det gått ett tag.
    Men det kan också ta nåt år att komma dit.

    Lyssna inte på andra -se vad du vill och hur du mår. Låt det göra ont så länge du behöver.

    Ha det så fint in the US!

    SvaraRadera
  2. Jag tror med som du säger Monica att smärtan alltid kommer finnas kvar på ett eller annat sätt!! och inte för att någon skulle sagt det, utanför att man kommer alltid ha ett barn för lite i familjen.
    ÄVEN om man får flera syskon som lever.
    Man kommer önska att den första varit kvar och fått vara en del i ens liv och där med dom andra.
    Varje gång man tänker på förlossning, dödsbesked, begravning eller hur det var att ha den lille levande i magen som sen dog, eller när man är glad och lycklig kommer det nog finnas stunder i framtiden som gör ont, såklart! och varför skulle det inte göra det!
    Jag tror med som sagt att minnet av ett förlorat barn alltid kommer att göra mer eller mindre ont. Det är något man har med sig i sin ryggsäck hela livet.Även om man är lycklig!
    Ha det underbart i USA kraam

    SvaraRadera
  3. Vilken fin vän du är lisis som talar om för din vän att hon kommer må skit resten av livet?
    Är det inte elakt att tala om för din vän att hon kommer må dåligt hela livet?

    Jag har ingen ryggsäck trots att jag mist två barn.(tre)
    Jag har en rosa pradahandväska som jag har vackra juveler i. De vackra juvelerna är kunskap och erfarenheter jag använder för att göra mitt liv så fint och ljust jag bara kan.
    Mina döttrar Leia och Linnea skulle aldrig önska att jag bar sorgen resten av livet. De var alldeles säkert fina barn som skulle glädjas med mig om jag gick vidare. De skulle aldrig vilja att jag upplevde smärta och valde att bära den jämt.

    Jag miste dessutom en liten kille år 2000. Jag bär inte sorg eller smärta över det idag. Jag tror att man kan välja.

    När jag blir 96 år gammal och ser tillbaka på mitt liv och hur jag levt det så vill jag se att jag valde bra. Att jag gjorde det mesta med det jag hade. Jag vill se att jag hade fler lyckliga dagar och tillfällen än dåliga mörka dagar.
    Varje ny dag ger mig en möjlighet att bestämma hur jag vill att just idag ska vara.
    Vilja välja att skratta eller att sörja. Idag kanske jag väljer sorgen men imorgon skrattat och så kommer dagarna följas åt, men skrattet kommer en dag att bli det som stannar med mig. Både sorgen och glädjen är mina vänner. Jag bjuder in båda två i mitt liv.
    Men sorgen bara nu när det behövs. Så länge det behövs, men jag tänker aldrig tvinga sorgen att umgås med mig. Inte heller bestämmer jag mig för att sorgen ska hålla mig sällskap resten av mitt liv. Men om jag fick välja och bestämma idag så skulle jag välja glädjen. för jag är hellre glad att jag fick uppleva mina barn är att de set som ett rent helvete.

    ja, vi är alla olika och fattar våra egna beslut och väljer hur vi vill leva. Men framförallt så väljer vi vilka vi vill vara.

    Jag vill inte vara ett offer som gnölar om min sorg när jag är 78, jag vill se att jag minns mina barn som de gåvor de är. Jag fick ta del av dom, jag fick uppleva dom och för mig är det något vackert och jag vill inte smutsa ned det med tunga fula ryggsäckar.

    lisis har dock rätt i en sak, att i början så upplever man det mer besvärligt. Man tänker på det mer när hjärnan associerar mer. Men när det gått några år så är det inte så längre.

    Mina barn skulle inte vilja att jag behöll smärtan. Allt man går igenom som gör ont går över.
    Kanske en del tror att man slutar älska sina barn bara för att det inte gör ont.
    Men jag kan älska mina barn utan smärta. Det vet jag-för jag har redan varit där.

    Stor kram och grattis Monica på Mors Dag!

    (Om du inte vill att jag skriver mer på din blogg.
    Maila mig gärna och säg det i så fall.)

    cegaladria@gmail.com

    SvaraRadera
  4. För mig kommer det alltid att fattas ett barn för mycket!! Och jag kommer alltid att undra hur han skulle varit, sett ut, gjort osv.

    Även om jag får tre levande barn så kommer min fösta son fattas och saknas. det betyder inte att jag sitter och lipar hela dagarna!! det ena hör inte ihop med det andra. Du kan tolka det hur du vill. det är inget viktigt för mig att du förstår eftersom du verkar leta saker att missförstå!
    Jag har en storasyster som dog när hon var 7 år, innan jag kom och min mamma sörjer inte aktivt för det. Eller har valt att sörja!! Men såklart tänker hon på sin dotter ibland med glädje, och ibland gör det ont!! och självklart så gör det ont för alla oss att hon är död och inte lever med oss andra!! Jag förstår inte att varför det är så konstigt.

    Jag hoppas att du Monica förstår vad jag ville säga med den första kommentaren :)
    och det innefattar inte att bli en bitter 96 åring ;)

    SvaraRadera
  5. Hej på er tjejer! Ni är båda två väldigt fina människor, som stöttar mig med era kommentarer. Jag blir glad, rörd och tar emot era kommentarer med värme. Alla tycker och känner olika. Även vi. Det gör ont, fast vi känner inte alltid smärtan. Och så får de bli. Varje dag är olika.
    Grattis tjejer på mors dag ni med. Kram

    SvaraRadera