Freaky

Från att gå från sorgsen och ledsen, har det nästan förvandlats till någon slags ilska emellanåt. Jag blir arg när jag tänker på att vi skulle varit en familj med ett litet barn. Eller kanske mer irriterad ibland. För precis ett år sedan fick jag ett plus på graviditetstestet, vi var så lyckliga. Och när de tolv första veckorna var till ända berättade vi till alla, jobb, kompisar med flera.. Vi vill vara säkra på att allt skulle gå bra. Men just nu känns det som att det inte spelade någon roll. Och OM jag blir gravid igen, när ska man då berätta. Det spelar ju ingen roll, för det finns inga garantier. Och just nu känns det som exakt varenda kotte är gravida eller nyss fött friska fina underbara barn. Att vi reser och är ute på äventyr är nog ett sätt för oss att lindra smärtan. När vi sen kommer tillbaka till verkligheten då smyger sig smärtan på oss och det går som i en bergochdalbana. Jag förstår alla som får barn tätt inpå en sådan här händelse, och att många mår lite bättre av det. Det lindrar smärtan och helar själen lite grann, även om man alltid kommer få leva med denna sorgen och smärtan och att det inte finns någon som ersätter en annan människa. Under jörgens konferensdagar i london, var jag med på en middag och då satte det sig en tjej bredvid mig och vi pratade lite. Hon doktorerade precis som Jörgen, men de hade tagit längre tid än väntat. De hade varit föräldraledighetet och tjänstledighet med mera... Då tänkte jag, -"hmm, undra om hon kanske hade varit med om samma sak som oss, eller om de hade svårt och bli gravid och kanske adopterat... Eller nae, hon har nog säkert fått friska barn på direkten" ... Och jag fattade inte varför jag tänkte så konstigt om just hon. Och dagen efter, när Jörgen kom hem efter jobbet, så berättade han att den här tjejen också hade förlorat sitt första barn, efter flera års kämpande att få barn. Sedan hade de adopterat, och när de kom hem från adoptionsresan var hon gravid och födde sedan sitt andra barn.. Så idag har hon två levande barn. Så.. Var fasen hände i min skalle? Jag hade ju aldrig träffat henne innan. Lite freaky tyckte jag att det var.

Nu ska jag sussa strax. London var underbart!