söndag 2 oktober 2011

Ibland

Ibland gör det så ont. Så ont så att ögonen svider, att jag får kramp i magen och hjärtat hoppar över ett slag. Det finns inga ord att säga längre... Och tårarna är alldeles för salta och torkar snabbt in på kinderna. Jag ser på dig och du ser på mig... Du säger att jag är den finaste i världen. Och jag säger att du är kärlek, och att jag inte kan tänka mig ett liv utan dig.

Jag tar fram hårlocken, hårlocken som tillhörde vårt älskade liv. Vårt finaste underverk, vår son som kämpade men inte längre orkade. Jag smeker din hårlock, och kan inte förstå att det har gått över 9 månader sedan du lämnade oss. Lika länge som du fanns hos oss, i min mage, lika långt tid har gått nu.
Ofattbart. Tiden går för fort. Och jag vill på något sätt bara stanna tiden för ett ögonblick.

Nu är vi här, på väg i livet, någonstans. Och kärleken är starkare än någonsin. Ingen kan älska som vi.




2 kommentarer:

  1. Så ont saknaden efter sin lille kille gör! Känner igen mig i vad du skriver. Här har hårlocken med varit framme mycket det sista, häromnatten som jag med den lilla asken i handen. Allt för att kanske få känna sig liiite närmre. Så fint att ni är så starka tillsammans, du och din stora kärlek.
    Kram till dig från mig

    SvaraRadera
  2. Jag fick ett missfall innan vår Theodor blev till och det fostret hade inte vuxit länge. Men det tog död på mig för en stund. Men känner att det är ingenting jämfört med det ni fått gå igenom. Jag hoppas verkligen att ni får ett levande syskon till er Ängel Emanuel.

    Massa lycka och kärlek till er.

    Kram Magda

    SvaraRadera