måndag 11 april 2011

Karma och varför han inte finns...

Andra smider planer för och ibland åt mig. Känns bra att folk ser till att jag har det bra... Eller bättre iallafall! Bekanta och ibland okända människor är så fantastiskt omtänksamma av sig. Om ni känner er träffade ta åt er, jag är så tacksam över era tankar och er vänlighet.
Ibland tror jag på Karma. Att saker man gjort i sitt förra liv får man igen i nästa liv och så vidare...


Emanuels död har varit det absolut värsta jag har varit med om, och jag har varit med om en del riktigt tuffa och jobbiga saker under mitt 31-åriga liv. Att få leva över sina barn och begrava dom är inte normalt, det brukar vara tvärtom. Stundtals har jag undrat vad vi har gjort för att förtjäna detta och kan även nu känna det ibland. Tyvärr finns det ingen som kan stå till svars eller någon/något att skylla på. Vår son fick syrebrist i magen på grund av blodproppar. Varför blodpropparna uppstod kan eventuellt ha att göra med det kromosomfel som hittades på Emanuel. 70% av cellerna innehöll avvikelser och de övriga cellerna hade normal uppsättning, som du och jag. De hittade inga avvikelser på hans utseende som man ofta hittar vid kromosomfel. När det gäller hans kropp så hade han helt normalt utvecklade organ. Hans hjärta och hjärna såg bra ut och var fullt utvecklade som ett normalt nyfött barn. Däremot saknade han Thymus eller bräss. Brässen producerar vita blodkroppar som kallas T-lymfocyter. Dessa skyddar mot virusinfektioner och har en reglerande och samordnande funktion i vårt immunsystem. Om brässen saknas, mognar inte T-lymfocyterna och barnet föds med en mycket svår immunbrist med risk för livshotande infektioner och sjukdomar. Så kanske änglalivet var det bästa för hans del. Kanske var det naturens gång? Han hade kanske inte kunnat gå på dagis osv... Det hade nog medfört en hel del risker. Både jag och Jörgen är friska och normala,  det finns inget som är ärftligt i detta fall. Det som hände vår son kunde hänt vem som helst och det fanns inget man kunde styra. Tyvärr.... Det var bara hemskt olyckligt!

Om jag nu blir gravid igen blir det ju självklart täta kontroller, ultraljud och undersökningar samt att jag måste ta ställning till att eventuellt göra vissa prover och även ta ställning till att medicineras med blodförtunnande under graviditeten. Men det är ju ett helt annat kapitel.

Oj, där fick ni en hel del information att smälta. Och jag fick ur mig detta i ett blogginlägg. Otroligt...

Dum Spiro, Spero


- Posted using BlogPress from my iPhone

5 kommentarer:

  1. Lite lustigt, jag har precis skrivit ett inlägg om samma ämne. Om att överleva sina barn är det värsta som hänt mig och att jag också undrar vad jag har gjort för att förtjäna en sån här dålig karma!

    http://alltblirintesommantnktsig.blogspot.com/2011/04/det-varsta-som-kan-handa.html

    (Creepy, postat samma tid också, 20.44 :-S)

    SvaraRadera
  2. Åh Monica, vi har ju inte setts på många, många år...när jag räknar på det är det hela 15 år som gått! Galet! Vill bara skriva att jag läser din blogg och tänker på dig och din man och önskar så att ni hade sluppit gå igenom det ni nu tvingas göra. Finner liksom inga ord men ville mest bara säga att jag tänker på er och önskar er all lycka i fortsättningen!

    Har förresten farmor och en faster med barn i Luleå :) Var mkt där när jag var liten, fint är det!

    Kramar Sanna

    SvaraRadera
  3. Det är ju jättebra att det inte är något ärftligt.

    Jag tänker också mycket på varför det hände just oss? Varför vi? Vad har vi gjort för fel?
    Och sen ibland tänker jag att det kanske var meningen..men när andra säger till mig att det kanske var meningen att hon dog så blir jag arg. För det är bara jag som får tänka att den kanske var meningen att mitt barn dog..andra får inte säga så. Lite knäppt kanske:)

    Klart du kommer bli gravid igen!! Och specen på sunderbyn är superduperbra! Kramar!

    SvaraRadera
  4. Visst är det konstigt, hur en del kan gå igenom livet utan så mycket som nageltrång (eller kanske BARA det). Medans en del får brottas med det ena jobbigare än det andra...ibland önskar jag mej bara ha upplevt nageltrång. Fast när jag tänkt en stund, NEJ, nu när man har distans till den jobbigaste tiden, och visst SJÄLVKLART önskar jag att mina änglar fått leva tillsammans med oss på jorden! Jag har faktiskt fått uppleva kärlek och glädje, även om glädjen slutade i sorg, kärleken finns kvar (BÄTTRE än nageltrång;)) och jag inbillar mej att jag med de erfarenheter jag fått har mer empati, kärlek, lättare för att vända negativt till positivt (vad kan rimligtvis vara värre än att förlora sina barn?)och trots allt tufft är det något bra ur allt! Det tar bara ett tag innan man kan tänka så! =)Och det hjälper att ha/få syskon till sina änglar så jag hoppas verkligen ni vågar försöka! Om det finns någon som bestämmer där uppe i himlen så är du tingad, er Ängel har viskat varma rekommendationer i hans öra, var så säker! =))
    KRAMAR

    SvaraRadera
  5. Hej Monica,
    hittade precis till den här bloggen, Victoria berättade om den. Vilken bra idé med en änglamamma-blogg! Jag kan tänka mig att det är ett bra sätt att skriva av sig, men även för att kunna få kontakt med andra i samma situtation. Vad skönt att ni har fått så bra svar från proverna och jag är alldeles övertygade om att Ängel snart kommer att få ett sprudlande busigt syskon.

    Sköt om er, vi hörs!

    /Robert

    SvaraRadera