Den jävligaste stunden i livet var den när du gick... Och kommer alltid vara.

…Så mycket som smärtar
och människor omkring
Som tar all den kraft du har kvar
Det blåser så hårt nu…

Jag skulle inte klara mig utan dig. Jag skulle aldrig orka… Jag försöker vara stark för din skull men ibland orkar inte jag och blir så fruktansvärt svag. Och det är okej att känna så. Nu går det ändå ganska bra, det är som att jag har vant mig att det gör så jävla ont… Jag försöker sova, gå upp på morgonen, äter frukost, går till jobbet, ibland orkar jag träna, ibland vill jag bara äta godis dock, jag ler och skrattar och försöker vara så ”normal” som möjligt… Du lever ju här med mig varje dag. Och det är ju du som gör min dag. Det är vi, du och jag, som har skapat oss ett liv tillsammans. Ett liv som vi vanligtvis älskar att leva. Men just nu går dagarna upp och ner, utan vår son känns allt så tomt. Vi skulle ju haft sömnlösa nätter på grund av en skrikande bebis, inte sömnlösa nätter på grund av tomheten efter dig, smärta och sorg.  Och det gör så ont i mig att se din smärta, men jag gissar att det är samma för dig… När tårarna kommer och jag inte orkar hålla emot då försöker du vara stark fastän du också skulle vilja gråta och skrika. Jag vet vad du går igenom och du vet vad jag går igenom, för vi går igenom en sorg och bär med oss smärtan hela tiden, varje dag. Många frågar mestadels hur jag eller vi mår. Men hur mår du min finaste. Och när andra runt omkring frågar dig eller oss, så ska du alltid vara så stark. Det är okej att visa sin smärta och sin sorg.  Jag vet att din sorg är lika tung som min.

Men jag är nog expert på att skjuta bort smärtsamma känslor emellanåt och bara vara gamla vanliga jag… Jag vet att jag ibland kan vara bra på att trycka ner känslorna lång långt där nere. Saken är den att denna sorg som har hänt oss har lett till att det för min del har bubblat upp en massa andra känslor, tankar, sorg och historia. Det blir dubbelt så jobbigt då…

”Sorgen väcker liv igen. Änglabarn kom till oss…”

” Allt är ljus som jag ser, i din blick, när jag ber… Änglabarn.”

Jag kommer ihåg allt som om det var för en liten stund sedan. Hur rummet blev ljust när du kom, den starka doften av blod, mitt sista gnutta hopp om att du kanske levde i alla fall, men allt var så tyst, tårarnas smak av salt, din varma fina kropp, dina stora fina ögonlock med långa ljusa ögonfransar som gömde dina stora ögon. Du är det absolut vackraste jag varit med om. Som en stark och passionerad förälskelse som slutar i ett brustet hjärta, som den vackraste krispigaste vinterdag, som en vass kniv som hugger i hjärtat och sakta sakta vrider om i slow motion… 

Den jävligaste stunden i livet, var den när du gick…

Smärtan försvinner aldrig, man lär sig att leva att det gör fruktansvärt ont hela tiden.