Därför...

Jag tappar lusten ibland. Jag tappar ibland lusten till saker jag tidigare älskat. Jag försöker prioritera saker som gör gott för min själ. Det är att sjunga och skriva, de saker sköljer själen lite. Därför sjunger jag i en gospelkör, det har jag gjort sedan tre månader tillbaka. Det är helt underbart och jag mår så bra av att sjunga. Och jag försöker motionera när jag har orken, vissa stunder vill jag bara strunta och ge upp men samtidigt vet jag att jag mår bra av att träna. Därför försöker jag motionera och träna varje vecka, för min egen skull.

Ibland behöver jag gråta och då gör jag det om jag måste, det är bäst för själen att göra det än att stänga inne känslorna och svälja gråten. Men ibland sväljer jag gråten ändå... För att jag inte orkar mer. Jag vill inte gråta, även om det gör så helvetes ont ibland, benen känns svaga, hjärtat slår snabbare, man håller andan för att kväva känslorna... Och så phustar man ut och tar ett nytt djupt andetag.. Och tar nya tag.

Jag drömde om en lillebror till Emanuel. Det brukar ju alltid vara den där ljusa lilla flickan i drömmarna. En lillebror, som hade fullt med ärr på bröstet. Han hade min gamla nalle som han bar på, och han hade flera nappar med sig. Han tultade omkring med bara blöja på sig, la sig på golvet framför vår säng, stoppade en napp i munnen och sluddrade något jag inte förstod och log med hela ansiktet, sen så vaknade jag... Svettig och varm. Förkrossad över att de bara var en dröm.

"Dina små fötter
fick inte göra några avtryck
i den här världen
men du var en rörelse så stor
att den fyllde hela min kropp
och mitt hjärta ropar efter dig
tills det slutar slå"

Freaky

Från att gå från sorgsen och ledsen, har det nästan förvandlats till någon slags ilska emellanåt. Jag blir arg när jag tänker på att vi skulle varit en familj med ett litet barn. Eller kanske mer irriterad ibland. För precis ett år sedan fick jag ett plus på graviditetstestet, vi var så lyckliga. Och när de tolv första veckorna var till ända berättade vi till alla, jobb, kompisar med flera.. Vi vill vara säkra på att allt skulle gå bra. Men just nu känns det som att det inte spelade någon roll. Och OM jag blir gravid igen, när ska man då berätta. Det spelar ju ingen roll, för det finns inga garantier. Och just nu känns det som exakt varenda kotte är gravida eller nyss fött friska fina underbara barn. Att vi reser och är ute på äventyr är nog ett sätt för oss att lindra smärtan. När vi sen kommer tillbaka till verkligheten då smyger sig smärtan på oss och det går som i en bergochdalbana. Jag förstår alla som får barn tätt inpå en sådan här händelse, och att många mår lite bättre av det. Det lindrar smärtan och helar själen lite grann, även om man alltid kommer få leva med denna sorgen och smärtan och att det inte finns någon som ersätter en annan människa. Under jörgens konferensdagar i london, var jag med på en middag och då satte det sig en tjej bredvid mig och vi pratade lite. Hon doktorerade precis som Jörgen, men de hade tagit längre tid än väntat. De hade varit föräldraledighetet och tjänstledighet med mera... Då tänkte jag, -"hmm, undra om hon kanske hade varit med om samma sak som oss, eller om de hade svårt och bli gravid och kanske adopterat... Eller nae, hon har nog säkert fått friska barn på direkten" ... Och jag fattade inte varför jag tänkte så konstigt om just hon. Och dagen efter, när Jörgen kom hem efter jobbet, så berättade han att den här tjejen också hade förlorat sitt första barn, efter flera års kämpande att få barn. Sedan hade de adopterat, och när de kom hem från adoptionsresan var hon gravid och födde sedan sitt andra barn.. Så idag har hon två levande barn. Så.. Var fasen hände i min skalle? Jag hade ju aldrig träffat henne innan. Lite freaky tyckte jag att det var.

Nu ska jag sussa strax. London var underbart!

Synsk eller?

Ibland undrar jag om jag är synsk eller om mitt undermedvetna spelar mig ett spratt! Jag drömmer om saker som slår in. Jag hade innan jag blev gravid drömt att jag hade ett litet barn i mina armar som inte andades. Och jag har drömt att personer jag känner får barn (inget konstigt visserligen,)andra som separerar, som dör eller blir sjuka. Det har ju inte slagit in alla gånger men... Så nu väntar jag på ett par vi känner som ska adoptera att de får ta hem ett syskonpar. De sa drömmen, men lite mer invecklad såklart.

Jag har själv tänkt på adoption, men de är ingen lek och man vet aldrig hur det kommer bli. Och de jag känner som har adopeterat har kämpat i åratal för att få barn och lagt ner massor av energi, pengar och tid, men framförallt har relationer satts på prov och massor av känslor att hantera!

Jag har läst en bok nyss 40minus tror jag den heter, en toppenbok som speglar verkligheten om barnlöshet, relationer och sådant. Rekommenderas starkt!

Ikväll flyttar vi från Greenwich till en vän som bor i centrala London. Det kommer bli kul. Idag är det ingen sol, men någorlunda temperatur ändå. Nu är de kaffedax!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Efter helgen med Valborg- och Första majfirande har vi packat oss iväg till London. Jörgen har konferens med designforskarskolan och jag hängde med på resan! Så nu när dom har workshops o grejer då har jag fritid. Ska promenera till Themsen o ta båten till London city! Och så ska jag fota lite. Förutom fota, så ska jag strosa i lite butiker. Bland annat ska jag på varuhuset Selfridge! Och kanske gå på Victoria & Albert museum. Det är väldigt fint väder, så är det varmt blir det Hyde Park och en bok!

Förra året vi var i London såg vi fram emot att bli gravida och få barn. Lite senare var jag gravid och innan året tog slut föddes vår vackra son Emanuel. Nu är vi här igen och längtar mer än någonsin efter en levande dotter eller son.
Jag undrar hur detta året kommer sluta...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vår ängel fyra månader....

Fyra månader bara? Känns på ett sätt som att det var igår men samtidigt som att det var flera år sedan. Så mycket som har hänt oss på kort tid, olycka, trauma, födsel, vårt första barn, död, sorg och smärta.

Jag tycker varje gång det blir den 30e varje månad, att det blir jobbigt. Alla tankar om han hade funnits hos oss, vad hade han då haft för sig och hur hade han utvecklats. Vem han hade varit mest lik. Jag tror ju att han hade varit en liten kopia av mig faktiskt. Ego som jag är;-) Emanuel hade samma hårfärg som jag hade när jag föddes, visserligen hade Jörgen också den hårfärgen och han är ju mörkhårig idag. Han hade nog haft några småsmå lockar i nacken, hans stora nyfikna ögon och stort leende på läpparna. Han hade säkerligen haft det tjorvigt med magen, precis som jag när jag var liten... Skitjobbigt att tänka på det, men jag kan inte bara sluta tänka tyvärr. Ibland skulle det vara skönt ifall man bara kunde stänga av, stänga av sina känslor och speciellt tankarna.

Vi saknar dig, älskade ängel!

Hormoner?

Jag ska försöka döva smärtan, men vet inte hur. Jo jag ska köpa en cykel i eftermiddag!

Under påsken firade vi en av Jörgens bästa vänner, trettioårskalas. Det var väldigt trevligt och vi sjöng och skrattade hela kvällen. Under småtimmarna i gryningen, kom vi in på ett djupt samtalsämne. Vi pratade om relationer, livet, känslor, döden och hemska saker som händer runt omkring oss. Vi kom ju självklart in på vår son och min mans vän berättade att han hade tagit vår sons död väldigt hårt. Hans känsla var ärlig. Hans rädsla för att själv skaffa barn. Tankarna for iväg på att det var ju han som skulle spelat fotboll med lillkillen, lärt honom trixa och nicka, lekt och sprungit på fotbollsplanen. Han skulle funnits där för vår son utifall något skulle hända oss… Han berättade själv hur han hade känt så för vårt barn… Och hur chockad han blev när Jörgens mamma ringde och berättade. För på morgonen hade ju han och Jörgen åkt skridskor, vi skojade om att föda barn på isrinken och livet lekte.. senare på dagen när vi kom hem rasade vår värld samman… Nu fick han istället finnas där för oss. Jag visade bild på lilleman och hans ögon blev tårfyllda. Livet är så orättvist och det finns inget man kan ta för givet. Det finns inga garantier någonstans och man kan inte gömma sig för något. Oavsett vad det handlar om. Fick nyligen veta att en bekants syster (28 år) fick en stroke och är numera blind för alltid. Finns inget att göra. Och det var ju ändå en ok utväg enligt läkarna, hon kunde nämligen dött.  Så sjuk värld.

Idag mår jag bättre. Kanske var lite hormonrusningar igår? Man kan säga att jag har en ganska bra dag idag, förutom att jag har mensen från helvetet. Sorry :-( om det finns några känsliga läsare, men det är typ liknande Niagarafallen eller vad man brukar säga, brösten värker och jag är trött i kroppen. Tror att kroppen har börjat komma tillbaka och hormonerna rusat igång. Skönt eller inte, jag vet inte. Men man vet att man lever åtminstone. Måste få fråga er kvinnliga läsare, om ni vill svara, när fick ni tillbaka mensen efter graviditeten med era änglabarn och även ni andra också såklart …? Och hade era menstruationscyklar rubbats efteråt? Det vore intressant att veta. Om ni inte vill kommentera officiellt skicka gärna ett mail till mig: monica.k.normark@gmail.com

Kraft

Behöver kraft att klara idag. Tung i kroppen, hjärta och själen. Hade så mycket hopp i mig under påskhelgen. Men just idag har jag inget hopp, jag känner att jag inte har hoppet med mig just nu. Jag vill ha mitt barn här. Jag vill ha honom här hos mig.

Min famn är tom och själen min känns också tom. Vi sörjer fortfarande och frågar varandra när sorgen ska försvinna. Och det verkar ju vara hopplöst att bli av med den... Just idag ser jag inte ens fram emot våra resor vi ska göra. Jag är fysiskt trött också, får se hur jag kommer orka denna dagen. Om några minuter har jag ett möte med en samarbetspartner. Vi börjar med det mötet och hoppas att jag kommer orka resten av arbetsdagen. Skulle behöva träna efter allt jäkla godis och strunt man har ätit under påskhelgen. Men vet inte om jag orkar det heller...

En tung dag helt enkelt...

Påminnelse

Det är påsk nu. Det är vår och inte lika kallt längre. Jag vaknar tidigt på morgonen och blir störd i drömmen då vi precis har fått mötas. När jag får leka med dig, min son. När jag får möta din blick och se dig le. Det är då jag längtar tillbaka till dig, jag vill somna om, stänga ute världen och få hitta dig i igen.

Det hade varit den tiden nu om du hade levt, då vi hade kunnat notera ditt vackra leende flera gånger och höra ditt lilla skratt. Varför var jag tvungen och gå nio hela månader med dig och föda dig. Jag borde se det som en gåva, såklart! Du var en gåva till oss. Men så smärtsamt att inte få behålla dig och se dig växa upp.. Det är så sjukt alltihopa och stundtals känns det som att jag nästan förnekar alltihopa. Men när allt kommer omkring så påminns jag så mycket om dig min son. Som nu när vi ska åka till din farmor och farfar. Det var ju förmodligen där ditt hjärta slutade slå... innan vi åkte hem till Luleå. 

Och det finns fortfarande en liten liten mörk rand på magen(som syns mest när man är solbränd), lite svaga magmuskler och några kilon för mycket som påminner din mamma om att du faktiskt har levt i magen i nio månader. Och vaggan påminner oss om den tid som skulle bli vår... Vi ville vi inte ta ner från övervåningen. Min man tyckte det var onödigt. Vaggan är så vacker bara som den möbel den är. Den e fylld med lite diverse mjukdjur och skallror som är våra gamla och begagnade. Allt annat har vi i lådor o boxar i garaget, som vi förhoppningsvis får ge till din lillasyster eller lillebror.

Jag somnade på altanen idag, solen brände i ansiktet och det var så himla skönt. Så nu ska vi äta lite påsktårta innan vi beger oss till Västerbotten. Det kommer bli roligt. Vi ska på 30-årskalas bland annat.

Glad påsk alla fina där ute!

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick... Och kommer alltid vara.

…Så mycket som smärtar
och människor omkring
Som tar all den kraft du har kvar
Det blåser så hårt nu…

Jag skulle inte klara mig utan dig. Jag skulle aldrig orka… Jag försöker vara stark för din skull men ibland orkar inte jag och blir så fruktansvärt svag. Och det är okej att känna så. Nu går det ändå ganska bra, det är som att jag har vant mig att det gör så jävla ont… Jag försöker sova, gå upp på morgonen, äter frukost, går till jobbet, ibland orkar jag träna, ibland vill jag bara äta godis dock, jag ler och skrattar och försöker vara så ”normal” som möjligt… Du lever ju här med mig varje dag. Och det är ju du som gör min dag. Det är vi, du och jag, som har skapat oss ett liv tillsammans. Ett liv som vi vanligtvis älskar att leva. Men just nu går dagarna upp och ner, utan vår son känns allt så tomt. Vi skulle ju haft sömnlösa nätter på grund av en skrikande bebis, inte sömnlösa nätter på grund av tomheten efter dig, smärta och sorg.  Och det gör så ont i mig att se din smärta, men jag gissar att det är samma för dig… När tårarna kommer och jag inte orkar hålla emot då försöker du vara stark fastän du också skulle vilja gråta och skrika. Jag vet vad du går igenom och du vet vad jag går igenom, för vi går igenom en sorg och bär med oss smärtan hela tiden, varje dag. Många frågar mestadels hur jag eller vi mår. Men hur mår du min finaste. Och när andra runt omkring frågar dig eller oss, så ska du alltid vara så stark. Det är okej att visa sin smärta och sin sorg.  Jag vet att din sorg är lika tung som min.

Men jag är nog expert på att skjuta bort smärtsamma känslor emellanåt och bara vara gamla vanliga jag… Jag vet att jag ibland kan vara bra på att trycka ner känslorna lång långt där nere. Saken är den att denna sorg som har hänt oss har lett till att det för min del har bubblat upp en massa andra känslor, tankar, sorg och historia. Det blir dubbelt så jobbigt då…

”Sorgen väcker liv igen. Änglabarn kom till oss…”

” Allt är ljus som jag ser, i din blick, när jag ber… Änglabarn.”

Jag kommer ihåg allt som om det var för en liten stund sedan. Hur rummet blev ljust när du kom, den starka doften av blod, mitt sista gnutta hopp om att du kanske levde i alla fall, men allt var så tyst, tårarnas smak av salt, din varma fina kropp, dina stora fina ögonlock med långa ljusa ögonfransar som gömde dina stora ögon. Du är det absolut vackraste jag varit med om. Som en stark och passionerad förälskelse som slutar i ett brustet hjärta, som den vackraste krispigaste vinterdag, som en vass kniv som hugger i hjärtat och sakta sakta vrider om i slow motion… 

Den jävligaste stunden i livet, var den när du gick…

Smärtan försvinner aldrig, man lär sig att leva att det gör fruktansvärt ont hela tiden.

Löjrom

Alltså måste bara säga att Kalix löjrom är så galet gott!!! Dyrt men gött. Vi åt det till förrätt på födeledagsmiddag ute på restaurang. Jörgen min man fyllde år i lördags. Och några andra vänner fyllde oxå år i veckan. Så vi firade lite. Om en och en halv vecka åker vi till London. Jörgen ska jobba och jag följer med som bihang! Vi ska både bo på hotell och hos en kompis på helgen... Efter London e det bara tre veckor kvar till vår USAtrip!! Åh så kul de ska bli!

Förrätt



Varmrätt


- Posted using BlogPress from my iPhone