Stuck in reverse

I torsdags så var jag och en kollega på ett projektmöte på annan ort. Och där träffade jag en man som jag hade haft kontakt med i arbetet för nästan två år sedan. Jag hjälpte han och några andra att starta upp en verksamhet. Han kramade om mig och vi började småprata, och då säger han, - "Men ja just det, du har ju hunnit bli mamma också, visst? När man är gravid sprids ryktet fort. Men att jag också var tvungen att begrava min son, det ryktet sprider sig inte alls lika väl. För nu har det ju gått ett bra tag. Det är ju hunnit vara (vinter), vår och sommar. Och nu är det höst.

Så ja, jag berättade. Att jag blev mamma, men fick inte behålla min son. Att hans hjärta slutade slå och han förlorade livet. Och han blev helt paff och sorgsen i blicken, han visste inte vad han skulle säga. Och dum som jag är, försöker jag pladdra på ändå och säger; - Men livet måste gå vidare ändå. 
Det var ju för att jag själv insåg hur konstig situationen blev.

Jag tar nu min sista kur Primolut, men jag är mer och mer skeptiskt till varför jag äter det. Ja, jag äter ju det för att balansera hormonerna och för att menstrationscykeln ska vara mer regelbunden enligt läkaren. Men förhoppningsvis leder det till något bra.  Och jag blir också fundersam och ibland lite irriterad när vissa tycker att jag skyndar för snabbt och att jag oroar mig i onödan, men herregud du har ju blivit gravid relativt snabbt, du har ju fått ett barn, du är ju ung och det klart att du ska få bli mamma till massa levande barn! 
Nae, vet du, vår son är död, och jag är inte 25 tyvärr, jag är snart 32. Den mest fertila perioden för en kvinna är mellan 20-25, efter det, så går det sakta sakta nedåt att bli gravid på naturligt sätt... Och ja, hade jag vetat det jag vet idag om;  att jag själv har en missbildning i blodgenerna och att jag under en graviditet skulle ha behövt ta sprutor varje dag eller varje vecka. Att graviditeten inte skulle bli som en lek... 
För det var så det kändes under de 9 månaderna jag väntade på att Liten skulle komma till oss, det kändes som en lek. Och alla bekanta som var gravida, klagade över foglossningar och illamåendet. Nae, livet kändes så skönt, trots att jag mådde illa under ett visst antal veckor, men annars kändes allt toppen, Liten slog volter, sparkade och puttade i magen. Jag träffade andra blivande mammor och tränade gravidgympa, promenerade och mådde så bra. Jag hade ingen aning om detta, förrän flera månader efter förlossningen.

Min syster skrev till mig när vi förlorade Liten; 

Jag vill vara hos dig, krama, trösta och ta hand om dig, säga att allt kommer bli..men jag kan ju inte det, jag kan inte säga att allt blir bra nu. Liten kommer inte tillbaks...

Och så är det ju, Liten kommer inte tillbaka och vi har insett det. Men han finns hos oss på något magiskt sätt ändå. Och han är bandet som knyter mig och Jörgen närmare och starkare till varandra. Det finns ingen annan som Emanuels pappa, min älskade man Jörgen. 

Och vi längtar tills den dagen vi kommer få uppleva vårt andra barn, ett syskon, en son eller dotter som kommer växa upp hos oss.