måndag 13 juni 2011

Hemma

Nu är vi hemma efter två veckors resande. Vi var i New York i åtta dagar, där vi hade massa kul för oss. Allt från shopping, restauranger, båtturer, promenader, tivolibesök, strand, musikal, standup-comedy, baseballmatch med mera.
Jag trivdes så himla bra i NY, vi bodde hos en släkting till våra vänner och det var ju helt fantastiskt bra. Önskade att man kunde bosätta sig där, den staden hade allt;-)

Efter NY så har vi varit på mina syskonbarns studenter, en i Göteborg och en i Stockholm. Och de var fantastiskt kul. Slänger upp bilder på det senare. Och i lördags var det möhippa för min fina vän Carola.

Mitt i allt det här fantastiskt roliga och mysiga, så brast jag ut i gråt efter vi var på min systerdotters utspring vid (studenten). Kommer jag någonsin få uppleva egna barn och deras studentfirande, examen och annat... Vilken lycka, vilken stolthet jag kunde se i min systers ögon, när en glad dotter med betygen i handen springer rakt in i mammas famn....
Sen när vi tog oss hem, kände jag mig bara tom. Det var inget som orsakade det hela. Väl hemma, så började jag gråta. Det kanske är töntigt och vekt, men då får de vara så... Jag behövde bara få gråta en skvätt.

Smärtan finns kvar. Och ibland så blir man påmind.  Så är det bara.



5 kommentarer:

  1. Tycker inte att det är vekt eller töntigt utan ganska normalt. Jag ställer mig också frågan om jag kommer få flera barn. Jag tror det är rätt naturligt. Speciellt eftersom du förlorat ett i magen så förstår jag om du tänker att "även om jag blir gravid är det inte säkert att det kommer att resultera i ett levande barn". Men visst skrev du att du eventuellt för några veckor sedan hade ett tidigt missfall, så gravid kan du antagligen bli igen. Kämpa på så får ni förhoppningsvis en liten knodd snart att slösa er kärlek på!

    Härligt att ni haft en så bra semester!! Och nu kommer en fin tid här hemma med härliga sommardagar och ljumma kvällar och nätter!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Kram!!! Tänker så mkt på er! Ses snart.. /Malin

    SvaraRadera
  3. Klart du blir ledsen och det är självklart man måste få vara ledsen när det kommer.

    Det är inget som går över snabbt.

    Låt det ta den tid det behöver..det hände så nyligen. Här kallar de oss nymista i ett år..
    Det säger ju en del.

    STOR kram!

    SvaraRadera
  4. Anna, mamma till 313 juni 2011 21:59

    Hej! Har läst din blogg ganska länge men vet faktiskt inte om jag kommenterat här någon gång, nu känner jag dock att jag vill göra det! Jag har två barn här på jorden och ett barn i himlen. Vad många människor omkring mig inte vet är att "glada" dagar för mig är de tunga. Det är inte lätt att vara änglamamma och inte ha sitt barn hos sig. Man vill sitt barn det bästa och när det är som "bäst" omkring sig finns barnet inte där, man får inte överrösa all sin kärlek och se det skratta. Det är inte konstigt det du känner, du är verkligen inte ensam om att känna så. Jag grät på min födelsedag, ett av mina barn var inte där. Jag grät på julafton för ett av mina barn fick sin julklapp på kyrkogården och jag brister ut i gråt när jag kör bil och ser en fantastisk solnedgång.

    Du kommer att få krama om en glad student du också! Ville bara skriva till dig ikväll att du inte är ensam att brista ut i förtvivlad gråt mitt i glädjen. Kraaam

    SvaraRadera
  5. TACK FINA NI FÖR ERA SNÄLLA O FINA KOMMENTARER! Kramar från mig

    SvaraRadera