Snart Jul

Det är snart jul. Och det är med blandade känslor vi firar jul. Samma gäller nyårsafton. Förra nyårsaftonen, hade vi precis lämnat Emanuel i kylrummet på Sunderby Sjukhus. Tom i magen, tom i själen, utan vårt barn i famnen. I tonerna av kärleksvisan, och snöflingor som rasade ner från himlen. 


Jag vill aldrig mer lämna sjukhuset på det viset. Aldrig aldrig mer. Det var sista gången jag gjorde det. Så är det bara. 
Vi tror och hoppas starkt på en ljusare framtid, och vi tror att 2012 kommer bli vårt år. Inget kan bli värre.

2011 har verkligen varit ett tufft, intensivt.. kanske det jobbigaste året, en känslomässig berg och dalbana, som av någon sjuk jäkla anledning har lärt oss mest om livet. Jag är ledsen över att jag aldrig fick lära känna vår Emanuel, men ångrar inte de underbara 37 veckorna och tre dagarna med honom i magen. Jag är ändå glad  att jag födde vår son naturligt, även om han inte fick leva,  jag är glad att jag fick hålla honom nära mitt bröst och känna hans hud mot min... Att få kyssa hans mjuka rosiga kinder, hans slutna ögon och smeka hans mjuka ljusa hår, min lilla son. Du är viktig och älskad oavsett, du finns med oss  i våra hjärtan. Nu gråter jag, för att jag saknar ju dig även om det inte alls syns och märks.

Och jag och E´s pappa är så nära varandra... Sammanvävda, sammanslutna och sammanfogade för alltid.

Och efter årskiftet 2010-2011 så har de varit sjukdomar och dödsbesked bland vänner och bekanta, som fortsatte med det ena och de andra... Och slutet av detta året fick vi reda på att min mamma har Cancer. Jag kände då, att jag inte orkar med. Jag orkar inte.. Men man orkar ändå...

"Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va"