Nu är vi hemma efter två veckors resande. Vi var i New York i åtta dagar, där vi hade massa kul för oss. Allt från shopping, restauranger, båtturer, promenader, tivolibesök, strand, musikal, standup-comedy, baseballmatch med mera.
Jag trivdes så himla bra i NY, vi bodde hos en släkting till våra vänner och det var ju helt fantastiskt bra. Önskade att man kunde bosätta sig där, den staden hade allt;-)
Efter NY så har vi varit på mina syskonbarns studenter, en i Göteborg och en i Stockholm. Och de var fantastiskt kul. Slänger upp bilder på det senare. Och i lördags var det möhippa för min fina vän Carola.
Mitt i allt det här fantastiskt roliga och mysiga, så brast jag ut i gråt efter vi var på min systerdotters utspring vid (studenten). Kommer jag någonsin få uppleva egna barn och deras studentfirande, examen och annat... Vilken lycka, vilken stolthet jag kunde se i min systers ögon, när en glad dotter med betygen i handen springer rakt in i mammas famn....
Sen när vi tog oss hem, kände jag mig bara tom. Det var inget som orsakade det hela. Väl hemma, så började jag gråta. Det kanske är töntigt och vekt, men då får de vara så... Jag behövde bara få gråta en skvätt.
Smärtan finns kvar. Och ibland så blir man påmind. Så är det bara.
