Letar

Jag letar i sömnen efter mitt barn. Någonstans finns han och jag hör hans röst.. Han finns i rummet. Jag letar och söker febrilt men finner honom inte. Jag hör bara hans röst och hans förtvivlande gråt. Han gråter för att han saknar sin mamma och pappa, han gråter för att vi inte kan se han...
I mina nattliga drömmar träffar jag ibland honom och jag möter hans blick, ögonens färg är av de djupaste blå... men tyvärr slutar oftast den fina drömmen i en mardröm. Oftast att något hemskt händer mig faktiskt. Jag drömmer inte längre lika mycket mardrömmar och ibland kan jag sova lugnt i några timmar utan att vakna. Ibland tänker jag på om vi hade åkt in tidigare... Då hade han kanske levt här med oss.

Jag har fått distans och perspektiv på livet. Och funderar nu på att ta mig mod och förverkliga en av alla mina drömmar...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Livet

Livet är märkligt. Livet är farligt. Livet har inga garantier för någon. Så varför springa och jaga? Varför ska man stressa? Varför är en bra fråga ibland att ställa sig? Eller vad håller jag på med? Tänk att sorg och stora livskriser gör att man får distans på saker och ting. Och man ställer sig frågan Varför? Och just nu ställer jag inte frågan som Varför hände det oss eller Varför dog vår son. Utan nu ställer jag mig frågan Varför i andra sammanhang, och är det något jag då upptäcker att jag gör saker som inte finns ett bra eller vettigt svar på.. Ja då kanske man ska tänka om... Varför gör man till exempel inte sakar man drömmer om att göra? Eller varför försöker man åtminstone inte? Till exempel om man alltid önskat resa till Afrika eller önskat hoppa fallskärm, simma med delfiner, starta ett eget företag med mera... Jag ska iallafall försöka göra det saker jag vill göra. Jag börjar med att gå på en konsert på söndag då, som bara jag vill... Och imorgon fyller min man och en annan vän år. I onsdags fyllde två andra vänner år. Så vi firar detta på en mysig restaurang ikväll.

Livet

 

Livet finns bara där

Självklart och som om det alltid funnits

Rutinerna tar över

Vi hinner inte

Dagarna bara rusar iväg

Och vi följer med

som om vi var tvungna till det

Men vem har sagt

att vi måste springa genom livet?

Vem har bestämt

att allt ska gå så fort?

En dag kanske allting stannar upp

Inom loppet av bara några minuter

kan hela vår värld förändras

Den värld vi tar för given

De människor vi älskar

men inte alltid talar om det för

När de försvinner

finns inte längre någon självklarhet

(okänd författare)

Hans avtryck i mitt hjärta

Superfint smycke blev det. Ska ju tatuera mig också tids nog. Får vänta tills nya tider släpps...
 

- Posted using BlogPress from my iPhone

Topp dag!

Idag var en topp dag, trots grått väder. Igår var ett topp väder med ett lagom bra humör. Jag började dagen med att klampa in hos min frisör strax innan åtta på morgonen för att få till en snygg frippa. Och jajamensan den var lika fin som när Lisa gjorde den för två månader sedan. Dock undrar jag om den kommer vara lika lätt att fixa till själv, det märker jag imorgon bitti =)

Sen hade jag en superbra jobbdag då jag deltog i en konferens om Hållbar Utveckling i Norrbotten. Det handlade om hur vi i länet kan göra ord till handling när det gäller klimat och miljön, i konferensen deltog olika personer från näringslivsaktörer(som jag också kommer ifrån), organisationer, företag, kommuner och nyckelpersoner i länet.  Det var något som jag verkligen tyckte var intressant, flera diskussioner och känslor väcktes hos deltagarna. Efter en hel konferensdag blev det Indoor Walking med en vän. Och det var superkul, och jag känner mig faktiskt för första gången pepp på att börja instruera igen. Att leda pass var ju något av det roligaste jag visste förut. Så jag kommer nog igen när som helst=)  

Och sista helgen i april kommer vi i gospelkören få sjunga på en galleria i stan. Kommer bli så roligt!!

Jag idag!=)

Nu ska jag ha lite relaxkväll och mumsa på lite snabb-pannacotta(vaniljkesella och färska bär!) och se lite DH.

Kort o gott så hade jag en väldigt bra dag!

Karma och varför han inte finns...

Andra smider planer för och ibland åt mig. Känns bra att folk ser till att jag har det bra... Eller bättre iallafall! Bekanta och ibland okända människor är så fantastiskt omtänksamma av sig. Om ni känner er träffade ta åt er, jag är så tacksam över era tankar och er vänlighet.
Ibland tror jag på Karma. Att saker man gjort i sitt förra liv får man igen i nästa liv och så vidare...


Emanuels död har varit det absolut värsta jag har varit med om, och jag har varit med om en del riktigt tuffa och jobbiga saker under mitt 31-åriga liv. Att få leva över sina barn och begrava dom är inte normalt, det brukar vara tvärtom. Stundtals har jag undrat vad vi har gjort för att förtjäna detta och kan även nu känna det ibland. Tyvärr finns det ingen som kan stå till svars eller någon/något att skylla på. Vår son fick syrebrist i magen på grund av blodproppar. Varför blodpropparna uppstod kan eventuellt ha att göra med det kromosomfel som hittades på Emanuel. 70% av cellerna innehöll avvikelser och de övriga cellerna hade normal uppsättning, som du och jag. De hittade inga avvikelser på hans utseende som man ofta hittar vid kromosomfel. När det gäller hans kropp så hade han helt normalt utvecklade organ. Hans hjärta och hjärna såg bra ut och var fullt utvecklade som ett normalt nyfött barn. Däremot saknade han Thymus eller bräss. Brässen producerar vita blodkroppar som kallas T-lymfocyter. Dessa skyddar mot virusinfektioner och har en reglerande och samordnande funktion i vårt immunsystem. Om brässen saknas, mognar inte T-lymfocyterna och barnet föds med en mycket svår immunbrist med risk för livshotande infektioner och sjukdomar. Så kanske änglalivet var det bästa för hans del. Kanske var det naturens gång? Han hade kanske inte kunnat gå på dagis osv... Det hade nog medfört en hel del risker. Både jag och Jörgen är friska och normala,  det finns inget som är ärftligt i detta fall. Det som hände vår son kunde hänt vem som helst och det fanns inget man kunde styra. Tyvärr.... Det var bara hemskt olyckligt!

Om jag nu blir gravid igen blir det ju självklart täta kontroller, ultraljud och undersökningar samt att jag måste ta ställning till att eventuellt göra vissa prover och även ta ställning till att medicineras med blodförtunnande under graviditeten. Men det är ju ett helt annat kapitel.

Oj, där fick ni en hel del information att smälta. Och jag fick ur mig detta i ett blogginlägg. Otroligt...

Dum Spiro, Spero


- Posted using BlogPress from my iPhone

Festligt

Det har varit en kul helg... Med räkfrossa och champagne, fika med trubadursång, besök på stan med god vän, spelkväll och ölkväll med roligt sällskap på Bishops i stan. Och än är inte helgen slut. Det blir enchiladas och lite spel med lite folk ikväll. Men just nu är jag toktrött så jag tror det blir en vilostund i soffan innan jag ska dammsuga detta hus. Oj nu hör jag att Molly har tagit in en liten mus, fasen också. Blir att jaga ut den nu.

Ciao så länge.

Sjuk med dödlig utgång

Under min utredning och o väntan på svar har jag inte tänkt så mycket kring min egen fysiska hälsa. Jag har aldrig varit rädd för att dö, men så för ett par veckor sedan berättade en bekant om hennes förra sambo hennes tilltänkta livspartner, som plötsligt fick leukemi och dog ett år senare, en annan väns syster dog också i leukemi som jag förmodligen förträngt. En annan kompis flickvän dog i en spridd bröstcancer. Och detta är då personer i min ålder. Helt plötsligt började jag tänka på att det kan också hända mig. Jag vill inte dö... Igår fick jag svar. Jag är frisk! Inga direkta avvikelser. Härligt! Nu e de bara att tuta o köra. Carpe diem!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Snö...

Det är bättre idag. Imorse var vi båda rätt starka. Det snöar dock... Blöt äcklig snö! Lite less man är. Just nu känner jag mig rätt stark och efter jobbet åker jag till piteå. Jag ska umgås med en fin vän och hennes lilla dotter, vi ska Pyjamasparty för de är ensamma, hennes sambo är på jobbresa. Det ska bli supermysigt! För på torsdag ska jag ändå jobba på högskolan i Piteå.
Carpe diem!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Livet e en gåva men inte just idag...

Tårarna sprutar och det finns ingen hejd på det. Funkade inte alls idag. Ett telefonsamtal och så vart allt förstört! Två från början starka men nu så fruktansvärt sköra människor i en sorg man försöker trycka undan... Småsaker och bagateller som idag gjorde att hela världen rasade! Allt har ju känt så bra och som vanligt.
Över tre månader har ju gått. Och jag har sovit min första natt utan mardrömmar. Men idag är det kaos i min kropp! Skakar in i märgen, kinderna hettar och rösten är svag. Min kropp känns lealös men ändå tung. Min älskade, jag vill bära dig när du är svag men jag orkar inte just nu... Förlåt... Livet är så jävla orättvist och just i denna stund jag skriver känns allt MENINGSLöST! Tar bussen nu för att skriva årsrapporten hemifrån!





- Posted using BlogPress from my iPhone

Nästan som vanligt

... Det var nästan som vanligt. De senaste veckan har känts ganska som vanligt. Men bara nästan. Jag har en rätt så ny vän som jag umgås en del med och jag tror hon har blivit min tillflykt. Jag upptäckte det idag... Att hon är min tillflykt och med henne kan jag glömma allt jobbigt för en stund. Och hon påminner så enormt mycket om min bästabästa vän som numera bor på Island. Jag kan längta efter våra måndagar. Vi kallar det numera måndagsklubben. Jag och min nyfunna vän kör alltid BodyStep tillsammans i galet tempo, sedan fixa oss, stressa vidare till gospelkören och bara sjunga ut, ändå från tårna.

Även om vi gör en del kul saker som får mig att må bra, så betyder det inte att jag aldrig prata med henne om lilla Emanuel och mina känslor. För det gör jag också. Och det är också hon som har sett hans tecken/signaler på närvaro. Faktum är att det är på grund av Emanuel som vi nu är vänner. Vi träffades i jobbet på en konferens när jag var gravid, närmare bestämt hög-gravid. Och jag tyckte hon var en så enormt driftig, intressant och engagerad person så jag frågade om hon inte skulle vara intresserad av att jobba hos oss. Men nu kom jag ju tillbaka tidigare än tänkt och vi hade ingen möjlighet att ge henne tjänst nu när jag var tillbaka. Men så vi har fortsatt vår bekantskap och är idag nyfunna vänner och gillar att umgås med varandra på fritiden, träna, promenera, prata om allt, sjunga, umgås med mera... Tänk att man kan klicka så med varandra.

Jag är så himla glad över denna nya vänskapen men också så fruktansvärt tacksam och lycklig över de fina vänner som alltid finns där för mig(och ni vet vilka ni är.)... I lördags träffade jag en underbar vän i Göteborg och jag fick en väldigt väldigt fin present av henne. En bok som man fyller med positiva tankar, som jag och alla som hälsar på hos oss/mig kan få skriva i och så fick jag en fin amulett-sten, en lyckobringare. Amuletten har en evighetssymbol på ena sidan och på andra sidan står det "strålande oändlig livskraft". Man ska fylla symbolen med sina tankar, känslor och drömmar. Vad är viktigt för mig? Vad villl jag? Vilka är mina drömmar? Man ska titta på amuletten och upprepa de positiva orden eller sin egen tolkning av symbolen för dig själv, så att den kan genomsyra din dag. Eller så kan man ha med den i väskan eller fickan, för att hela dan vara nära den och dess stärkande budskap.  
Visst var det en fin present? Jag blev väldigt rörd av denna present. Så imorgon åker den med till jobbet, i min jackficka tänker jag ha den... Och hemma lägger jag den i sovrummet.

Tack för idag.