Mina föräldrar är ju här uppe nu, men vi eller jag orkar inte umgås lika mycket som vanligt. Jag vill vara den där solstrålen, som alltid är glad och sprudlande i vanliga fall. Jag vill skratta och sjunga av glädje... Jag vill inte att min mamma och pappa ska se mig så ledsen.
... Idag brast jag ut i gråt efter vi fikat, och min man hade dragit sig undan för att vila. Jag pallrade mig upp till sovrummet, kurade ihop mig bredvid min man, så kramade vi lillkillens nalle emellan oss. Den lilla lurviga bruna nallen som nu luktar mamma och pappa, den ska vi bädda ner hos honom, så vår ängel inte känner sig ensam... Vi hade den nallen först i vaggan i väntan på vår älskade son. Nu har den legat i vår säng...
Phust, ingen energi finns just nu... Man tar tunga och långa andetag för att hämta lite ny energi. Men snart kommer vi igen, för ingen ska få ta ifrån oss livsglädjen. INGEN!!!
Så länge jag andas, hoppas jag. Och det kan ingen ta ifrån mig.
Ängel Emanuel - den 30 december 2010 - För alltid i våra hjärtan
Mamma & Pappa
Jag ska tänka på er mycket på lördag!
SvaraRaderaMonica du skriver så vackert! De berör verkligen, och du är så himla stark o positiv som kan känna att ni ska få tillbaka livsglädjen! De är så enormt stort av dig/er!
SvaraRaderaMin mamma hade varit inne o kollat på bloggen, och hon sa samma sak, "va himla vackert hon skriver"
Jag tänker på dig!
Monica.
SvaraRaderajag håller med Sofie. Du och Jörgen är så starka.
Vi syns imorgon och mina tankar är hos er hela tiden. Kom ihåg att det är ok att tappa fotfästet. Alla vi som är runt er kommer finnas där för att stöda er!