Glädje

Igår hade jag en dag fylld med glädje. Speciellt kvällen, då jag fick premiärsjunga med Rejocie gospelkör i kyrkan där vi tog vårt sista farväl av vår lilla Ängel. När jag väl kom till kyrkan med Malin, så kändes det som en ilning längs ryggraden. Men faktum var, att det inte var en läskig ilning. Utan mer som en rysning av välbehag. Som att han fanns i kyrkan, som att hans ande svepte omkring oss. Då kändes det först som att jag skulle börja gråta, men på något magiskt sätt så kom inga tårar. Det var bara så enormt härligt att få sjunga med denna fina kören. Det var så skönt att få sjunga av sig, sjunga med hela kroppen och själen. Det är ju det som är gospel. Jag blev stärkt av att vara där och sjunga. Vi sjung bland annat en av de många Emanuel-låtarna och en del andra härliga låtar. Det var så vackert, kraftfullt och berörande. Det var underbart. Jag var så glad när jag vandrade hem med vetskapen att jag ska dit igen, nästa måndag. 
Jag är så glad över att vi valde de vackra namnen till vår son. Ängel Emanuel. Som en legend från forna dagar. En legend från bibeln. Från början när vi tänkte namn, så var det helt andra namn. Mer fornnordiska och amerikanska namn. Men det var omständigheterna som gjorde det hela. Och vad vi kände när vi såg på honom. Han var och är fortfarande en ängel, så vi gav honom två förnamn Ängel Emanuel. Om man vill göra det lätt för sig, kan man ju kalla lilleman för Manne också. Det är smeknamnet för Emanuel. Jag visste ju redan var Emanuel stod för, då min brorson heter Noah Emanuel. Noah är ett hebreiskt namn och står förmodligen för tröst och vila. 
Emanuel är också ett hebreiskt namn, kommer från (עִמָּנוּאֵל, Emmanuel eller Imanu'el) med betydelsen Gud är med oss. Därav så många gospel-låtar med detta namn.  
För mig är namnbetydelsen given, att Emanuel (vår son) är med oss. Vart vi än är, så finns han med oss. Han lever i våra hjärtan och ibland känner vi hans ande sväva förbi. Och på så sätt kan vi leva vidare med honom. Det ger oss en styrka. Och om vi nu ska gå in på vad just jag tror på,(nu blir jag riktigt personlig) så tror jag att Gud är en kraft eller energi, alltså ingen person eller ande. Och att varje människa besitter denna kraften, men att det är upp till varje människa att hitta den och sedan hitta ett sätt att använda den. Vissa kanske använder den ibland, vissa varje dag och andra inte alls. 

We've discovered a baby boy... Emanuel
We have felt the hope in the air that You are breathing 
We have seen the peace on Your face while You've been sleeping 
We have wanted a piece of that hope... Emanuel 

Ur Emanuel av Alathea (Gospel)

Ögonblick av livsnjutning i Luleå

Jag har haft en suverän helg med strålande sol, fondueafton med fantastiska människor, skoterutflykter med min kärlek, vadat i snö, kört fast, fått soppatorsk med skotern, promenerat ex antal kilometer i snö, myst o fikat i skärgården, badat bastu... varit på stan med fina Maria... sett underbara Eat Pray and Love, analyserat Inception - skrattat och snackat om livets bekymmer och glädjeämnen med älskade Linda... och upptäckt en fantastisk choklad från Anton Berg, med Havsalt och mandel... Det är livsnjutning en helg i Luleå.

Jag vill tacka finaste Linda för senast. Du gav mig extra livsgnista och inspiration. Massa kärlek till dig för allt du ger.

Show me your smile then, Don't be unhappy,
Can't remember when I last saw you laughing,
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Cause you know I'll be there

Tack igen!

TACK ANN-LOUISE FÖR AWARDEN!

 

När började du blogga?

Jag började blogga 7 januari 2011, drygt en vecka efter vår Ängel tog sina vingar och flög upp till himlen.

2. Vad handlar din blogg om och vad skriver du om i den?

Bloggen handlar om vår vackra och älskade son Ängel Emanuel, som gjorde avtryck i våra hjärtan innan han for till de andra änglabarnen. Det handlar om livet efter händelsen, den handlar om att kämpa, om relationer, känslor, tankar och drömmar samt även vardagliga saker. 

3. Vad gör din blogg speciell?

Det är en änglamammas blogg, som är lika unik som alla andra änglamammors bloggar. Den är personlig, ärlig, jag skriver mycket om mina drömmar och om relationer.

4. Vad fick dig att börja blogga?

Egenterapi och bearbetning. Få skriva av mig. Har haft blogg innan, men på detta sätt. Precis som Ann-Louise skriver så har kommentarer visat sig vara ovärderligt. Det har fått mig att tänka i nya banor.

5. Vad skulle du vilja ändra i din blogg?

Vet inte, designen kanske=) 

Vad gör jag utan hoppet?

Det är fredag idag. Fredagar har alltid varit en dag jag haft som favoritdag. Nu har jag inga favoritdagar längre. Det är så mycket som har förändrats i våra liv sedan torsdagen den 30 december,  dagen som min son föddes och togs ifrån oss, dagen när en av mina brorsöner kom ut till livet, dagen när mina föräldrar gifte sig, dagen innan nyårsafton, en dag som jag vanligtvis förknippar med lycka, kärlek och förväntan. Men inte längre. Det kommer för alltid vara en dag att minnas och våra tankar kommer alltid gå till vår son den dagen. Vi kommer alltid skicka upp vita ballonger till honom den dagen och be om hans välsignelse och att han ska vaka över oss varje dag.
Jag har förändrats men är självklart den samma ändå, jag är fortfarande Monica. Men känslorna tar mer över nu än tidigare. Det finns inte längre en bra balans mellan glädje och sorg längre. Ena stunden kan jag skratta högt och nästan få ont i magen av att skratta, i nästa andetag kan jag gråta så att jag nästan tappar andan.  


Med min man kan jag uttrycka mina känslor hur jag vill, när jag vill, vart jag vill... Med honom kan jag skratta mig fördärvad och gråta mig till sömns. Men ibland vill jag bara vara också. Igår när vi hade lagt oss för natten, la jag mitt huvud på hans bröst. Han klappade mig kärleksfullt och långsamt över håret, smekte över mitt öra, min kind, länge... Hans handling förklarade allt... Tyst mumlade vi i mun på varandra - ' jag älskar dig...'


Hjälp mig leva och klara idag..
Ge mig din stillhet, ta mig långt härifrån
Låt mig glömma och starta på nytt
Jag vill vara viktlös och sårbar
och hjälplöst falla i din famn

Det är så mycket man får perspektiv på just nu. Det känns som att man sitter på andra parkett och skådar livet, just då får man perspektivet. Vad betyder livet? Vad är viktigt i livet? Jag vet att jag ältar mycket i bloggen. Men sluta läs då!!! Den är till för att skriva av sig och en del i terapiarbetet. 
.. Jag längtar så hemskt mycket efter ett litet barn att hålla i min famn. Längtan är större än någonsin. Åh jag saknar vår Ängel. Men han kommer ALDRIG tillbaka. Inget kan ersätta. Men jag vill bli mamma till ett levande barn. Ett barn att ta hand om, ge min kärlek till, snusa, mysa och pussa på. Jag kan längta efter sömnlösa nätter, skrik från ett levande barn, blöjbyten, såriga bröstvårtor från amningen, konstiga vanor..... Eller bara den lilla stunden, när mitt barn ligger utmattad på mitt bröst och jag hör hur hon andas. Vilken känsla!!!  Men rädslan är större än någonsin och tar över ibland mer än längtan, med farhågor om allt hemskt som kan hända ett litet litet barn, som man tror ligger skyddat i mammas mage. Många säger, försök inte tänka på det, du är ju inte där än igen.... Men hur lätt är det att INTE tänka?  Klart jag tänker på framtiden. Klart jag önskar att allt ska gå bra och att vi i framtiden ska få syskon till vår son. Om jag önskar att vi får barn, så blandas önskan med rädsla. För det är ju det jävligaste vi har varit med om. Att få säga adjö till vår lilla son. Men vad gör vi då utan våra drömmar, förhoppningar och förväntningar om vi inte kan få ha dom och blanda dom med rädslan?  Ska vi bara strunta i allt? Bara vara apatiska då? Eller ska vi bara ta bort dom drömmarna? Och kanske drömma om något helt annat? Jag har ingen aning just nu.


Jag måste citera en annan änglamamma, det är så SJUKT BRA skrivet: "...Sorgen går alltid brevid. Hand i hand med mig. På andra sidan går glädjen. Glädjen är rufsig i pälsen. Sliten. Men den finns där brevid mig. En dag kanske det är sorgen som är rufsig. Och glädjen håller mig i handen." 


Ikväll ska vi ha en riktigt härlig fredagskväll med våra fina vänner, det blir fondue med massa mat, vin o tillbehör.

Mod

Om en stund ska jag ta mig modet att besöka min andra arbetsplats, mitt andra hem, stället jag vanligtvis spenderar mycket fritid på. Jag har varit där sedan 2004 och jag spenderade även en del fritid där under graviditeten, nämligen gymmet jag är instruktör på och själv brukade träna på. Jag har en kollega som ska följa med och hålla handen. Vi ska köra bodystep, det ska bli så himla roligt.
Och för en stund sedan stod jag och min man och kramades hårt, vi skrattade och jag kände mig plötsligt väldigt glad och varm i kroppen, en riktig ärlig känsla som jag minns från tiden innan vi förlorade vår Ängel. Jag blev så glad att det kom tårar. Konstiga jag. Utan min man skulle jag inte orka, han gör mig levande.

Idag slog det mig, att det bara är två månader och två dagar sedan, vår lilleman kom till jorden och vände om, upp till himlen. Så lite tid som har gått, alldeles nyss men ändå känns det så långt borta. Jag minns det som igår, förlossningen, hans varma mjuka kropp mot mitt bröst. Jag drömmer om han nästan varje natt, vaknar med gråten i halsen. Tårarna har torkat, men hjärtat blöder ständigt. Vi vet varför han tog ifrån oss, men det känns ändå obegripligt.

You are always on my mind

Första dagen och en massa tacksamhet

Idag var första dagen på jobbet, efter allt som hänt. Alltså första dagen jag verkligen jobbade. Kändes faktiskt väldigt bra och skönt att komma tillbaka. Jag börjar nu på deltid, för jag orkar inte med heltid och en massa olika projekt. För jag jobbar i en sådan bransch med massa projekt, uppdrag och nätverk. Jag brinner för mitt jobb, det gör jag. Men det är tufft att komma tillbaka till en sådan miljö, efter det vi har gått igenom och fortfarande går igenom. Just för att det rör det sociala nätverket, alla kontakter och samarbeten man haft, alla har vetat om att vi väntat barn och klappat på magen, önskat oss lycka till och allt... Många av dessa vet ju om vad som har hänt nu, dels för att mina kollegor har berättat och att de sett annonsen i tidningen. Vilket i sig är ganska skönt, man behöver liksom inte förklara sig jämt. 

Så jag känner mig glad och pigg=) Imorgon har jag lite roliga uppdrag att se fram emot. Till helgen ska vi ha riktig fredagsmys med några vänner som hjälpte oss lite extra med just begravningen och tog hand och pysslade om oss under den perioden efter förlossningen då vi var totalt psykiskt och fysiskt knäckta.  Jag hade till och med fått eksem kring ögonen, för att jag hade gråtit så jäkla mycket den tiden. (Och det är ännu inte så länge sedan, mindre än två månader.) 

Till helgen ska jag dessutom hälsa på en vän som jag inte umgåtts med på väldigt länge, jag ser fram emot det jättemycket. Hon var med när vi begravde lilleman och jag blev väldigt glad över att se henne där.

Jag var och är än idag väldigt rörd och tacksam över att så många fina vänner deltog när vi fick ta vårt sista avsked. Jag tänker också på hur glad jag är över ALLA underbara vänner vi har och så sjukt(!!) tacksam över ALLA de vänner som orkade, som ställde upp för oss, fanns där för oss och fortfarande finns där, vännerna som stöttade oss under den riktigt tuffa perioden och även nu med jämna mellanrum ringer och hör av sig. (För det är när man minst tror det, som man behöver det). Om ni som känner er träffade, läser detta, så vill jag att ni ska veta att det betyder så väldigt mycket för oss att ni bryr er om oss, att ni ringer bara för att höra hur man mår, höra hur det gick första dagen på jobbet, frågar om vi ska fika, äta middag, gå på bio, gå en promenad eller bara ringa för att säga hej! Det betyder mer än ni tror. 

... "Someone to face the day with

Make it through all the rest with

Someone I'll always laugh with

Even at my worst I'm best with you

It's like you're always stuck in second gear 

When it hasn't been your day, your week, your month, 

or even your year...

I'll be there for you

When the rain starts to pour

I'll be there for you

Like I've been there before

I'll be there for you

'Cuz you're there for me too"...

Mamma men utan barn

Mamma utan barn, det är jag. Jag är en mamma till en son, men han finns inte här hos oss. Han finns på en ljusare och finare plats, där han kan leka på Herrens ängar med dom andra små barnen. Han fattas oss något så oerhört.
Om jag möter någon som vi bara är lite bekanta med, någon från föräldragruppen eller gravidgympan och de bara säger hej och går vidare, misstänker dom eller vet dom? När man idag möter dessa personerna och inte pratar, funderar man på... Om jag hade haft med mig vår son just nu, då hade vi ju pratat... Inte sant? Men jag känner inte direkt för att börja prata(ta initiativet) med någon som man knappt känner om varför jag inte har med mig vårt barn, jag vill inte göra mig till besvär kan man väl säga. För det blir en besvärlig situation för kanske båda den man möter och för en själv, eller?

Jag har iallafall börjat smälta de provsvaren vi har fått hittills och självklart funderar jag fortfarande till viss del. Men vi kan ju ändå inte göra något åt det som har varit och vi kan inte heller förutse eller göra något idag för det som framtiden har att erbjuda oss. Jag får en känsla att vi ändå kommer få en frisk liten parvel, ett syskon till Ängel Emanuel, i framtiden.

Och imorgon börjar jag jobba, det känns skönt och roligt att få komma tillbaka. Men jag börjar på deltid, eftersom jag har lite svårt för att koncentrera mig just nu och stress är inte någon bra idé för mig... Eller för vem är stress bra för egentligen..?

Börja om på nytt

Är det, det man gör? Börjar om på nytt? Hmm, det känns inte som att man börjar om på nytt, utan mest som att allt känns annorlunda fast ändå inte. Till veckan ska jag prova på att börja jobba igen, det ska bli spännande och förhoppningsvis kommer allt gå bra.

Vilken trevlig helg vi har haft. Men finbesök från Hudiksvall och allt, Jennie, Johannes och deras lilla Tove var här hela lördagen, så mysigt hade vi. Jag tycker verkligen om att vara med våra vänner och med deras små fina barn. Jag älskar barn, tycker om att leka, hålla och mysa med dom. Barn är något av det bästa som finns och förgyller livet för ett ögonblick!
Promenader, god mat, vin, skratt, solsken och så har vi skaffat oss en skoter idag. Jätteskoj! Så nu blir det åka av.  Jag har goda känningar i själen och i tankarna , just idag iallafall. Det känns som om att veckan kanske kan bli bra.

Här leker jag med underbara lilla Tove! Hon ville åt min iphone.

Snow day - mammas lilla flicka

Idag är en snowday, blåsigt och snö som yr i luften. 
Det är en ganska bra dag idag, själen känns inte lika trött och orolig som igår. Jag tror det var chocken kring provsvaren som gav sig till känna bara. Jag ska nog följa mitt hjärtas röst, låta ödet visa vägen, försöka göra som min mamma sa igår, "låta naturen ha sin gilla gång och det som sker, sker". Så sa hon till en läkare som ville göra fostervattensprov på mamma när hon var gravid med mig. Mamma hade fött fyra barn innan mig och ja, jag är en liten sladdis. 
Så hon var 36 år när hon var gravid med mig (då var det inte lika vanligt att man var närmare 40 när man fick barn som nu) . De ville alltså göra fostervattensprov för att mamma var 36 år, men de sa aldrig vilka risker de medför om man gör fostervattensprov, att risken att hitta avvikelser är lika hög som att fostret dör. Men mamma tyckte inte det var någon idé att göra ett sådant prov, hon var gravid med sitt femte barn och längtade efter att få hålla en liten igen i hennes armar.  Vid en rutinkontroll i slutet av 1979, verkade det ha uppstått komplikationer, det var något fel. Läkarna ville inte ta några risker, barnet fick ingen näring och det verkade vara en havandeskapsförgiftning. Den 2 januari 1980 vid 12-tiden satte dom igång förlossning och vid 14.30 kom jag, gav mina föräldrar ett glädjetjut och fortsatte sedan att suga på fingrarna som jag hade gjort i magen. Lyckliga och utmattade, äntligen kom jag ut deras lilla friska dotter... En lillasyster till mina fyra äldre syskon som skulle få ta hand om mig, gosa och mysa med mig. Mina föräldrar har fem fantastiska unika barn, två flickor och tre pojkar. Deras äldsta pojke, min äldsta bror är förståndshandikappad, men trots det var dom inte rädda för att skaffa fler barn. Nu fick de en frisk dotter strax efter sin förstfödda pojke, och sedan fick de två till friska söner ganska så nära inpå. Ett antal år senare kom lilla jag.   Jag känner mig så älskad, omhändertagen och trygg. Jag fick välja mina två fina föräldrar och mina underbara äldre syskon, som jag älskar lika mycket allihopa. Jag skulle inte vilja byta ut någon av dom för något. 


Kanske är det lika bra och ta ödet i handen. Leva livet, göra det som man vill och det som sker, sker. Så nu ska jag snart ut på stan, kolla lite grejer och sedan ska jag handla mat, ska hitta på något gött käk till ikväll och fundera ut något trevligt till middag imorrn när våra vänner kommer. Kanske lite laxcarpaccio till förrätt, cognacflamberad oxfilé och något smarrigt till dessert..? 
För att också visa att vi faktiskt lever lite, så kan jag säga att vi planerar en skön New York-resa med våra finaste vänner, vi planerar också en härlig sommarsemester på Island med min älskade vän och hennes familj som bor där och så ser vi fram emot ett norrländskt slottsbröllop i slutet av juli! Och så längtar jag lite till min familj i Göteborg och min syster i Stockholm. Tror det blir att hälsa på i vår, i GBG eller Sthlm. 

Ur snow day:

"you'll say, "you're not too tired for this life, and it's not gonna matter if you fall down twice.

you're not too tired for this life, and it's not gonna matter if you fall down twice."

you're my medicine!"

Oro och rädsla

Min själ är trött. Jag är orolig, funderar mycket i ena stunden och i nästa andetag tänker jag inte alls. Från lugn till panik, till bara tårar...  Igår fick vi svar från vår fina läkare och underbara barnmorska. De var så fina, de gav oss svar på de prover som hade gjorts och svarade på alla våra funderingar och frågor vi hade. Igår kändes det ganska skönt att få svar på varför vår älskade finaste Ängel togs ifrån oss. För de hade upptäckt saker som orsakade att vår Ängel dog, otroligt att det verkligen fanns svar. Men svaren är inte helt klara ännu, eftersom de tömde mig på en hel del blod för att göra analyser på mitt blod. De kommer ta flera veckor innan vi får dom svaren. Som sagt igår kändes det ganska bra, men sedan kom natten och det kändes inte alls speciellt bra. Idag är det verkligen sjukt tungt. Tankarna i natt snurrade om vår lilla kille, vår Ängel, svaren vi fick, framtiden som är så oviss och så långt ifrån en dans på rosor som man kan komma... Det är med en stor fruktan, rädsla och oro vi måste ta svåra beslut i framtiden. Svåra beslut i vårt gemensamma liv. Egentligen borde vi bara leva livet och låta ödet få visa vägen. Uppkommer konsekvenser, så tar vi dom då. Men eftersom det jävligaste i livet är att förlora och begrava sitt eget barn, så är man så in i helvete rädd!!!

Och nu handlar inte bara rädslan om att förlora sitt barn, utan om så mycket mycket mer. Det handlar om våra liv. 

Vår älskade son i vecka 20 

Så vi väntar på de kommande svaren, när svaren kommer då kan vi fundera, diskutera och sedan ta beslut, livets svåra beslut.

By the way så var jag på jobbet idag. Nästa vecka börjar jag igen, börjar i lugnt tempo. Men då är jag iallafall back in business. Och det ser ut som att jag kommer åka på en kul grej den 23e mars. Få träffa Norrbottens unga kreativa entreprenör, morgondagens framtid.