Mamma men utan barn

Mamma utan barn, det är jag. Jag är en mamma till en son, men han finns inte här hos oss. Han finns på en ljusare och finare plats, där han kan leka på Herrens ängar med dom andra små barnen. Han fattas oss något så oerhört.
Om jag möter någon som vi bara är lite bekanta med, någon från föräldragruppen eller gravidgympan och de bara säger hej och går vidare, misstänker dom eller vet dom? När man idag möter dessa personerna och inte pratar, funderar man på... Om jag hade haft med mig vår son just nu, då hade vi ju pratat... Inte sant? Men jag känner inte direkt för att börja prata(ta initiativet) med någon som man knappt känner om varför jag inte har med mig vårt barn, jag vill inte göra mig till besvär kan man väl säga. För det blir en besvärlig situation för kanske båda den man möter och för en själv, eller?

Jag har iallafall börjat smälta de provsvaren vi har fått hittills och självklart funderar jag fortfarande till viss del. Men vi kan ju ändå inte göra något åt det som har varit och vi kan inte heller förutse eller göra något idag för det som framtiden har att erbjuda oss. Jag får en känsla att vi ändå kommer få en frisk liten parvel, ett syskon till Ängel Emanuel, i framtiden.

Och imorgon börjar jag jobba, det känns skönt och roligt att få komma tillbaka. Men jag börjar på deltid, eftersom jag har lite svårt för att koncentrera mig just nu och stress är inte någon bra idé för mig... Eller för vem är stress bra för egentligen..?

Börja om på nytt

Är det, det man gör? Börjar om på nytt? Hmm, det känns inte som att man börjar om på nytt, utan mest som att allt känns annorlunda fast ändå inte. Till veckan ska jag prova på att börja jobba igen, det ska bli spännande och förhoppningsvis kommer allt gå bra.

Vilken trevlig helg vi har haft. Men finbesök från Hudiksvall och allt, Jennie, Johannes och deras lilla Tove var här hela lördagen, så mysigt hade vi. Jag tycker verkligen om att vara med våra vänner och med deras små fina barn. Jag älskar barn, tycker om att leka, hålla och mysa med dom. Barn är något av det bästa som finns och förgyller livet för ett ögonblick!
Promenader, god mat, vin, skratt, solsken och så har vi skaffat oss en skoter idag. Jätteskoj! Så nu blir det åka av.  Jag har goda känningar i själen och i tankarna , just idag iallafall. Det känns som om att veckan kanske kan bli bra.

Här leker jag med underbara lilla Tove! Hon ville åt min iphone.

Snow day - mammas lilla flicka

Idag är en snowday, blåsigt och snö som yr i luften. 
Det är en ganska bra dag idag, själen känns inte lika trött och orolig som igår. Jag tror det var chocken kring provsvaren som gav sig till känna bara. Jag ska nog följa mitt hjärtas röst, låta ödet visa vägen, försöka göra som min mamma sa igår, "låta naturen ha sin gilla gång och det som sker, sker". Så sa hon till en läkare som ville göra fostervattensprov på mamma när hon var gravid med mig. Mamma hade fött fyra barn innan mig och ja, jag är en liten sladdis. 
Så hon var 36 år när hon var gravid med mig (då var det inte lika vanligt att man var närmare 40 när man fick barn som nu) . De ville alltså göra fostervattensprov för att mamma var 36 år, men de sa aldrig vilka risker de medför om man gör fostervattensprov, att risken att hitta avvikelser är lika hög som att fostret dör. Men mamma tyckte inte det var någon idé att göra ett sådant prov, hon var gravid med sitt femte barn och längtade efter att få hålla en liten igen i hennes armar.  Vid en rutinkontroll i slutet av 1979, verkade det ha uppstått komplikationer, det var något fel. Läkarna ville inte ta några risker, barnet fick ingen näring och det verkade vara en havandeskapsförgiftning. Den 2 januari 1980 vid 12-tiden satte dom igång förlossning och vid 14.30 kom jag, gav mina föräldrar ett glädjetjut och fortsatte sedan att suga på fingrarna som jag hade gjort i magen. Lyckliga och utmattade, äntligen kom jag ut deras lilla friska dotter... En lillasyster till mina fyra äldre syskon som skulle få ta hand om mig, gosa och mysa med mig. Mina föräldrar har fem fantastiska unika barn, två flickor och tre pojkar. Deras äldsta pojke, min äldsta bror är förståndshandikappad, men trots det var dom inte rädda för att skaffa fler barn. Nu fick de en frisk dotter strax efter sin förstfödda pojke, och sedan fick de två till friska söner ganska så nära inpå. Ett antal år senare kom lilla jag.   Jag känner mig så älskad, omhändertagen och trygg. Jag fick välja mina två fina föräldrar och mina underbara äldre syskon, som jag älskar lika mycket allihopa. Jag skulle inte vilja byta ut någon av dom för något. 


Kanske är det lika bra och ta ödet i handen. Leva livet, göra det som man vill och det som sker, sker. Så nu ska jag snart ut på stan, kolla lite grejer och sedan ska jag handla mat, ska hitta på något gött käk till ikväll och fundera ut något trevligt till middag imorrn när våra vänner kommer. Kanske lite laxcarpaccio till förrätt, cognacflamberad oxfilé och något smarrigt till dessert..? 
För att också visa att vi faktiskt lever lite, så kan jag säga att vi planerar en skön New York-resa med våra finaste vänner, vi planerar också en härlig sommarsemester på Island med min älskade vän och hennes familj som bor där och så ser vi fram emot ett norrländskt slottsbröllop i slutet av juli! Och så längtar jag lite till min familj i Göteborg och min syster i Stockholm. Tror det blir att hälsa på i vår, i GBG eller Sthlm. 

Ur snow day:

"you'll say, "you're not too tired for this life, and it's not gonna matter if you fall down twice.

you're not too tired for this life, and it's not gonna matter if you fall down twice."

you're my medicine!"

Oro och rädsla

Min själ är trött. Jag är orolig, funderar mycket i ena stunden och i nästa andetag tänker jag inte alls. Från lugn till panik, till bara tårar...  Igår fick vi svar från vår fina läkare och underbara barnmorska. De var så fina, de gav oss svar på de prover som hade gjorts och svarade på alla våra funderingar och frågor vi hade. Igår kändes det ganska skönt att få svar på varför vår älskade finaste Ängel togs ifrån oss. För de hade upptäckt saker som orsakade att vår Ängel dog, otroligt att det verkligen fanns svar. Men svaren är inte helt klara ännu, eftersom de tömde mig på en hel del blod för att göra analyser på mitt blod. De kommer ta flera veckor innan vi får dom svaren. Som sagt igår kändes det ganska bra, men sedan kom natten och det kändes inte alls speciellt bra. Idag är det verkligen sjukt tungt. Tankarna i natt snurrade om vår lilla kille, vår Ängel, svaren vi fick, framtiden som är så oviss och så långt ifrån en dans på rosor som man kan komma... Det är med en stor fruktan, rädsla och oro vi måste ta svåra beslut i framtiden. Svåra beslut i vårt gemensamma liv. Egentligen borde vi bara leva livet och låta ödet få visa vägen. Uppkommer konsekvenser, så tar vi dom då. Men eftersom det jävligaste i livet är att förlora och begrava sitt eget barn, så är man så in i helvete rädd!!!

Och nu handlar inte bara rädslan om att förlora sitt barn, utan om så mycket mycket mer. Det handlar om våra liv. 

Vår älskade son i vecka 20 

Så vi väntar på de kommande svaren, när svaren kommer då kan vi fundera, diskutera och sedan ta beslut, livets svåra beslut.

By the way så var jag på jobbet idag. Nästa vecka börjar jag igen, börjar i lugnt tempo. Men då är jag iallafall back in business. Och det ser ut som att jag kommer åka på en kul grej den 23e mars. Få träffa Norrbottens unga kreativa entreprenör, morgondagens framtid.

En ängel har fått en lillasyster!

Ååååh! Jessi har fått en liten Mimmi!!!! En änglamamma och en änglapappa som fått en liten tjej! Ängeln Mio i himmelen har fått en syster på jorden!

Är så jäkla glad för deras skull att allt gick bra. Jag blir varm i hela kroppen och tårarna bara sprutar. En livslevande liten flicka har dom fått. 

Nervös

Idag är inte en bra dag. Det är för jävla jobbigt rent ut sagt, gråter för ingenting och jag känner mig helt och hållet splittrad. Jag känner mig trasig och svag idag. Det känns inte alls bra. Min Jörgen frågade om jag ville följa på en konferensmiddag på teaterrestaurangen, trerätters och allt. Men jag sa att jag inte visste om jag orkade gå, efter läkarbesöken och allt. För jag vet inte hur jag kommer känna. För just nu mår jag riktigt taskigt. Är rätt så nervös inför läkarbesöket, alla korten läggs på borden. Ont i magen har jag av all oro. Vet inte hur jag ska palla med besöket på mvc efteråt. Suck, suck!

Men så länge medans jag är orolig och gör tusen grejer samtidigt för att upprätta hålla en någorlunda glad fasad, kan jag ju lika gärna lägga upp en bild på min nya frisyr jag fick förra veckan på Killerqueen i stan, måste säga att jag är väldigt nöjd med frippan, (första gången sen jag flyttade hit för åtta år sedan). Bilden är grynig, men den är ju tagen med mobilkamera oxå.
Nu ska jag gå ut på en promenad i kylan, passa på när solen är framme.

Imorgon är en annan dag

Det är så himla vackert ute nu, denna ljusa vackra vintern. Vacker krispig blå himmel, solens strålar som gnistrar i snön och tiden verkar stå stilla. Lika vackert som dagen då vi begravde vår älskade son. Och skickade upp ljuslyktor till himmelen till vår Ängel.

Kommer aldrig någonsin glömma, du lever kvar inom mig, så länge livet ger mig tid. Jag drömde om en lillasyster inatt, en ljus liten flicka som var minst lika vacker som sin storebror. I drömmen var hon lik sin pappa, förutom lite över ögonen där var hon lik sin mormor. Det var natt i drömmen, fast vi var vakna alla tre.. jag, din pappa och din lillasyster. Vi tittade på foton och andra minnen från dig och vi jämförde dina fot/handavtryck med din syster. Vi kikade på min skuldra och såg din hand där, på samma ställe vilade nu din systers hand och smekte över min hud. Vi bar på din syster i omgångar, vaggade, vyssade och sjöng små visor. När hon somnade, la vi oss bredvid henne och bara tittade. Sen började jag gråta, för att du inte fanns med oss. Du skulle också finnas där och med förundran skulle du klappa på din lilla lillasyster. I drömmen, drömde jag också parallellt om våra katter och att Molly hade råkat bajsa på sin egen svans. Jag vaknade upp helt yrvaken av att klockan ringde. Ingen bebis, och inte heller någon katt som hade bajsat på sin egen svans. Däremot behöver vi köpa mer kattsand ;-)

Imorgon är det dags, imorgon ska vi till sjukhuset och få svar på alla våra frågor, förhoppningsvis...  Vad som hände? Vad hände med vår son egentligen?? Och hur ser vår framtid ut, kommer vi någonsin kunna få ett levande och friskt barn? Så vi ska träffa en av läkarna, (faktiskt han som gav oss beskedet) och vår fantastiska barnmorska Kajsa! Sedan har jag en tid för efterkontroll hos min barnmorska på vårdcentralen, så då får vi se så allt är som det ska med mig.

Nu ska jag ta mig ut i kylan på en promenad.

För precis två år sedan...

... då lovade vi varandra att älska varandra i glädje och i sorg, tills döden skiljer oss åt. Våra löften löd så här: 

Du är min trygghet i livet, med dig kan jag vara mig själv. Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig. Vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Vi har varit gifta i två år och träffades för sju år sedan i april, när vi båda var studenter, levde på nudlar och lånade pengar, bodde i korridorsrum eller delade lägenhet med polare. 

Min man är min allra bästa vän, min älskade och det mest käraste jag har. Jag älskar honom mer än livet självt. Jag är inte själv rädd för döden, men kan stundtals vara rädd för att döden ska ta min man eller någon annan närstående. 

Jag är helt genomskinligt grå utan honom vid min sida. Utan honom kan jag inte andas, leva eller må bra. När han är ledsen, är jag ledsen, när han är glad, blir jag också glad.. Han är min pusselbit, min andra hälft och utan honom är jag inte hel. 

Vi har under denna tiden tillsammans upplevt de bästa, lyckligaste, mest underbara, spännande, mest smärtsamma och värsta stunder och perioder en människa kan gå igenom. Allt från kärlek, smärta, sjukdomar, bröllop, fest, äventyr, vår son, födelse, död och sorg. Utan min man, min bästa vän och älskade hade jag aldrig orkat. Men med honom vid min sida orkar jag. Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu, helt orubblig.

Jag och min man i Malaysia

Tänker på dig, Ängel Emanuel!

Jag tänker på när du fanns i min mage och när jag kunde känna dina livfulla sparkar. Jag kom ihåg första gången jag kände dina första sparkar, det var mitt i sommaren, jag och din pappa låg i gräset och njöt av solens strålar, i Ungern. Sen dess var du ett riktigt energiknippe, till och med när vi fick se dig första gången hade barnmorskan svårt att följa dig=)

Du älskade musik och få vara med på kalas och konserter, tror du dansade där inne i magen... De gånger vi var och lyssnade på Johnossi, Movitz, Timbaktu, Twisted Sisters, Melissa Horn och alla andra liveartister. Vi älskade att känna dig varje dag, varje kväll... Varje kväll när jag och din pappa höll våra händer om dig, pratade eller sjung till dig, svarade du alltid på vår kärlek.  Vi längtade så tills vi skulle få hålla dig i våra armar och se ditt ansikte, känna dina andetag, höra ditt hjärta slå. Jag glömmer aldrig när du snart skulle anlända, då läkarna sa att ditt hjärta inte slog längre... Som naglar mot glas, som en mardröm, som en film eller som en hård smäll i ansiktet.

Den 30 december, fick vi äntligen se dig, du som var så efterlängtad och så älskad från allra första stund. Det vackraste, den lyckligaste och den svåraste stunden i livet var när vi fick dig till oss, när vi fick se dig och hålla dig nära oss. När jag, din pappa och lilla du låg inlindad i lakan... Vi fick känna din värme, men vi fick aldrig höra din röst.

Åh Gud, min älskade Ängel vad jag saknar dig. Ge mig styrka! Åh min Gud, jag kan inte längre längta efter dig min Ängel, jag kan bara sakna. Saknaden är oändlig. 

För att jag älskar dig, jag ville ge dig allting jag har, jag ville bära dig, du betyder allting för mig... Du skulle aldrig behöva vara rädd, för jag skulle gå bredvid dig. 

Nu står jag här med din pappa och vi står här i livet. Vi andas, här blir vi kvar, för här vill vi stanna, livet är vårt, men vi har svårt att se framtiden som vi kommer få, även om den finns där...

Vi älskar dig så oerhört, "Kis Szivem",  Ängel Emanuel Kutics Normark

Salta tårar

Ansiktet är vått av tårar, salta tårar mot den torra solbrända huden. Tårarna är för allt som händer just nu. Nu är det inte bara vår sorg jag gråter mina tårar för, jag gråter för all sorg och skit som händer för våra fina vänner. Jag vet att jag inte är ensam med sorg och hinder i livet. Men att det händer så mycket orättvisa bland våra vänner gör så ont i mitt hjärta. Jag blir rädd för döden och inte för att jag själv är rädd att dö... Utan för att döden ska ta bort allt och alla jag älskar och har kärt, så att jag blir ensam kvar med ett stort hål i själen och med ett blödande utslitet hjärta som jag håller krampaktigt med mina båda händer. Alla är borta och jag är ensam naken kvar...

Att flera vänner drabbas av svåra sjukdomar, som kanske kan botas, en sjukdom som får dig att stanna upp en stund i livet, en sjukdom som ger dig en begränsad tid kvar att leva och en diagnos som du kommer ha resten av livet och som du dessutom kommer dö av. 

"If this world makes you crazy 

and you've taken all you can bear 

you call me up 

because you know I'll be there 

And I'll see your true colors 

shining through 

I see your true colors 

and that's why I love you 

so don't be afraid to let them show 

your true colors 

true colors are beautiful 

like a rainbow ..."

Tankar och känslor del 2

A hundred days had made me older 

since the last time that I've saw your pretty face 

A thousand lights had made me colder and I don’t think I can look at this the same 

But all the miles had separate 

They disappear now when I’m dreaming of your face 

I’m here without you baby 

but your still on my lonely mind 

I think about you baby 

and I dream about you all the time 

I’m here without you baby 

but your still with me in my dreams 

Urdrag från mina dagboksanteckningar den 5 februari, på väg från Kuala Lumpur till Langkawi: 


"Ibland känns det som att det aldrig har hänt. Men så vaknar man till o så är man där i verkligheten. Där finns ett starkt minne av vår lilla älskling. Hans varma kropp, hans röda läppar o runda kinder. Min stora o vår största gemensamma kärlek, vår största sorg, vår son, vår älskade ängel! Över en månad har gått, det känns som igår men ändå längre bort på något vis. Vi är långt hemifrån, i Malaysia just nu. Det är nog därför det känns nästan som allt är bortblåst. För en stund har vi flytt verkligheten tillsammans. Vi har varit i Singapore och Kuala lumpur, två storstäder och känt lite puls. Mycket intryck, mycket folk, nya miljöer, flera kulturer och religioner som möts, olika språk och olika smaker. Allt är så olika men ändå så lika på något vis, svårt o förklara. Jag ser mycket barn överallt o även många gravida, förmodligen för att vi var mitt i det nyss. Och jag längtar mer än någonsin efter en liten igen. Men nästa gång är det inte Liten i magen, han har redan bott där i nio månader. Nu blir det ett syskon med ett annat smeknamn. Sorgen är fortfarande sjukt stark, men jag lever med den djupt i hjärtat, i hjärtat är den rotad även om inte sorgen syns utanpå hela tiden, så bär jag den hela tiden. I mina tankar finns han varje dag, även om inte varje sekund går dit. Det är som ett brustet hjärta, nästan som när man blir sviken av någon och lämnad av samma person... Fast detta är ännu värre och går aldrig att laga. Utan man får leva med ett ärrat liv för evigt. För alltid är livet förändrat. Man kan lära sig att leva ett så bra och gott liv som möjligt, men det kommer aldrig bli som förut.
.. Jag vill få ta hand om ett eller flera barn, jag vill ha våra barn i famnen. Jag vill pussa, snusa, mysa o bara vara med våra barn. Jag längtar det gör jag.. Och blir vi med barn snart igen så är det meningen. Vi kommer inte stressa på något, utan om ödet vill så får vi barn sinom tid... "

Solnedgång på Langkawi

Igår var en hjärtedag

Igår var det alla hjärtans dag. Inget som jag direkt firat, jag visar kärlek varje dag...  Men däremot har jag kanske skänkt lite extra tankar till alla hjärtebarn, i alla fall de senaste åren. Jag har en brorson som föddes med ett antal avancerade hjärtfel, det var några traumatiska månader/år för hela familjen och det var så fruktansvärt nära att gå rent ut sagt, helt åt helvete. Jag kom ihåg när jag besökte sjukhuset. Ett lugn rådde i sjukhusrummet, min bror och hans fru var lugna, min kära bror hade magrat och jag såg rädslan och oron i ögonen på båda... Där låg lillkillen i den öppna kuvösen, den lilla ljusa fina pojken med sina stora ögon som just nu var slutna, sin röda lilla mun och magra lilla kropp... Han hade minskat i vikt och kämpade tappert på. Och han var så tuff, han kämpade hårt!

Med fantastiska specialistläkare, ett antal operationer och duktig vårdpersonal klarade sig lilla killen, Noah Emanuel. Familjen fick också ett enormt stöd av hjärtebarnsfonden, träffade andra familjer som genomgått samma sak och kunde bearbeta det tunga... Idag flera år senare, är han så gott som symptomfri, men kommer alltid vara ett hjärtebarn. Därför skulle jag vilja skänka pengar till hjärtebarnsfonden, så att forskningen kan framskrida, så att fler barn kan räddas.

Stöd fonden:
http://www.hjartebarnsfonden.org/hjalp_oss_hjalpa.php

Noah Emanuel - fasters hjärtebarn

Känslor o drömmar

Från ett utdrag ur mina dagboksanteckningar om tankar och känslor, den 5 februari:
"Ny dag på ön Koh Lipe, jag har dagdrömt en del idag.. Dock inte när jag läst min bok, badat eller snackat med min man eller någon annan. Jag har dagdrömt om vår lilla pojke, men mest om syskon till honom. I drömmen är det en högljudd liten tjej med ljust lockigt hår som är jättebusig som försöker bära sin lillebror som inte hunnit lära sig gå.. Han skriker och biter henne i armen med de få tänder han har.. Lillebror är väldigt lik sin storebror, med sina stora grönblåa ögon och sin pussvänliga mun. Jag är ensam hemma, Jörgen jobbar, jag har fullt upp med barnen och alla bestyr,  de skriker o gapar så jag får ont i öronen och en lätt huvudvärk smyger sig på... Men jag älskar varenda sekund och är så glad o lycklig över det liv jag fått. Och vår lilla Ängel, vår förstfödda son, ler från himlen! Sen vaknar jag och svetten glänser på kroppen, vi är på en strand utomlands, vi har flytt hemifrån och alla krav och måsten. Vi har fått tid att läka, tänka o hitta en väg tillbaka till livet.
Jag ligger nu i hängmattan på vår lilla bungalows terass, sippar lite singha öl o lyssnar på Rolling Stones, medans mannen min skriver resedagbok bredvid mig och jag räcker ut min hand för att nå hans hand för en liten stund. Just nu känns det jävligt gött rent ut sagt o speciellt för att inte bry sig om något o bara vara här för stunden, för vår skull, försöka njuta av livet vi ändå har. Livet har ju inte tagit slut, även om de stundtals kan kännas så. För ibland känns det överjävligt o man har lust att gömma sig o bosätta sig på en sådan här liten paradisö förevigt.."

Hitta tillbaka till livet

Vi har fått en tid att hitta tillbaka till livet. Eller ja, hitta ett sätt att leva med minnet. Jag har en mörk rand mitt på magen som syns nu när man är solbränd. Och det är märke eller ett minne som är från vår Ängel! Och det är ganska fint. Jag har inte några bristningar eller så alls efter graviditeten, bara den mörka pigmentranden som syns just nu. Jag är stolt, jag är en stolt Änglamamma. Varje dag kikar jag på vår Ängel, åh va vacker han var. Stolt!

Jag skriver mer när vi är tillbaka.