Vår ängel fyra månader....

Fyra månader bara? Känns på ett sätt som att det var igår men samtidigt som att det var flera år sedan. Så mycket som har hänt oss på kort tid, olycka, trauma, födsel, vårt första barn, död, sorg och smärta.

Jag tycker varje gång det blir den 30e varje månad, att det blir jobbigt. Alla tankar om han hade funnits hos oss, vad hade han då haft för sig och hur hade han utvecklats. Vem han hade varit mest lik. Jag tror ju att han hade varit en liten kopia av mig faktiskt. Ego som jag är;-) Emanuel hade samma hårfärg som jag hade när jag föddes, visserligen hade Jörgen också den hårfärgen och han är ju mörkhårig idag. Han hade nog haft några småsmå lockar i nacken, hans stora nyfikna ögon och stort leende på läpparna. Han hade säkerligen haft det tjorvigt med magen, precis som jag när jag var liten... Skitjobbigt att tänka på det, men jag kan inte bara sluta tänka tyvärr. Ibland skulle det vara skönt ifall man bara kunde stänga av, stänga av sina känslor och speciellt tankarna.

Vi saknar dig, älskade ängel!

Hormoner?

Jag ska försöka döva smärtan, men vet inte hur. Jo jag ska köpa en cykel i eftermiddag!

Under påsken firade vi en av Jörgens bästa vänner, trettioårskalas. Det var väldigt trevligt och vi sjöng och skrattade hela kvällen. Under småtimmarna i gryningen, kom vi in på ett djupt samtalsämne. Vi pratade om relationer, livet, känslor, döden och hemska saker som händer runt omkring oss. Vi kom ju självklart in på vår son och min mans vän berättade att han hade tagit vår sons död väldigt hårt. Hans känsla var ärlig. Hans rädsla för att själv skaffa barn. Tankarna for iväg på att det var ju han som skulle spelat fotboll med lillkillen, lärt honom trixa och nicka, lekt och sprungit på fotbollsplanen. Han skulle funnits där för vår son utifall något skulle hända oss… Han berättade själv hur han hade känt så för vårt barn… Och hur chockad han blev när Jörgens mamma ringde och berättade. För på morgonen hade ju han och Jörgen åkt skridskor, vi skojade om att föda barn på isrinken och livet lekte.. senare på dagen när vi kom hem rasade vår värld samman… Nu fick han istället finnas där för oss. Jag visade bild på lilleman och hans ögon blev tårfyllda. Livet är så orättvist och det finns inget man kan ta för givet. Det finns inga garantier någonstans och man kan inte gömma sig för något. Oavsett vad det handlar om. Fick nyligen veta att en bekants syster (28 år) fick en stroke och är numera blind för alltid. Finns inget att göra. Och det var ju ändå en ok utväg enligt läkarna, hon kunde nämligen dött.  Så sjuk värld.

Idag mår jag bättre. Kanske var lite hormonrusningar igår? Man kan säga att jag har en ganska bra dag idag, förutom att jag har mensen från helvetet. Sorry :-( om det finns några känsliga läsare, men det är typ liknande Niagarafallen eller vad man brukar säga, brösten värker och jag är trött i kroppen. Tror att kroppen har börjat komma tillbaka och hormonerna rusat igång. Skönt eller inte, jag vet inte. Men man vet att man lever åtminstone. Måste få fråga er kvinnliga läsare, om ni vill svara, när fick ni tillbaka mensen efter graviditeten med era änglabarn och även ni andra också såklart …? Och hade era menstruationscyklar rubbats efteråt? Det vore intressant att veta. Om ni inte vill kommentera officiellt skicka gärna ett mail till mig: monica.k.normark@gmail.com

Kraft

Behöver kraft att klara idag. Tung i kroppen, hjärta och själen. Hade så mycket hopp i mig under påskhelgen. Men just idag har jag inget hopp, jag känner att jag inte har hoppet med mig just nu. Jag vill ha mitt barn här. Jag vill ha honom här hos mig.

Min famn är tom och själen min känns också tom. Vi sörjer fortfarande och frågar varandra när sorgen ska försvinna. Och det verkar ju vara hopplöst att bli av med den... Just idag ser jag inte ens fram emot våra resor vi ska göra. Jag är fysiskt trött också, får se hur jag kommer orka denna dagen. Om några minuter har jag ett möte med en samarbetspartner. Vi börjar med det mötet och hoppas att jag kommer orka resten av arbetsdagen. Skulle behöva träna efter allt jäkla godis och strunt man har ätit under påskhelgen. Men vet inte om jag orkar det heller...

En tung dag helt enkelt...

Påminnelse

Det är påsk nu. Det är vår och inte lika kallt längre. Jag vaknar tidigt på morgonen och blir störd i drömmen då vi precis har fått mötas. När jag får leka med dig, min son. När jag får möta din blick och se dig le. Det är då jag längtar tillbaka till dig, jag vill somna om, stänga ute världen och få hitta dig i igen.

Det hade varit den tiden nu om du hade levt, då vi hade kunnat notera ditt vackra leende flera gånger och höra ditt lilla skratt. Varför var jag tvungen och gå nio hela månader med dig och föda dig. Jag borde se det som en gåva, såklart! Du var en gåva till oss. Men så smärtsamt att inte få behålla dig och se dig växa upp.. Det är så sjukt alltihopa och stundtals känns det som att jag nästan förnekar alltihopa. Men när allt kommer omkring så påminns jag så mycket om dig min son. Som nu när vi ska åka till din farmor och farfar. Det var ju förmodligen där ditt hjärta slutade slå... innan vi åkte hem till Luleå. 

Och det finns fortfarande en liten liten mörk rand på magen(som syns mest när man är solbränd), lite svaga magmuskler och några kilon för mycket som påminner din mamma om att du faktiskt har levt i magen i nio månader. Och vaggan påminner oss om den tid som skulle bli vår... Vi ville vi inte ta ner från övervåningen. Min man tyckte det var onödigt. Vaggan är så vacker bara som den möbel den är. Den e fylld med lite diverse mjukdjur och skallror som är våra gamla och begagnade. Allt annat har vi i lådor o boxar i garaget, som vi förhoppningsvis får ge till din lillasyster eller lillebror.

Jag somnade på altanen idag, solen brände i ansiktet och det var så himla skönt. Så nu ska vi äta lite påsktårta innan vi beger oss till Västerbotten. Det kommer bli roligt. Vi ska på 30-årskalas bland annat.

Glad påsk alla fina där ute!

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick... Och kommer alltid vara.

…Så mycket som smärtar
och människor omkring
Som tar all den kraft du har kvar
Det blåser så hårt nu…

Jag skulle inte klara mig utan dig. Jag skulle aldrig orka… Jag försöker vara stark för din skull men ibland orkar inte jag och blir så fruktansvärt svag. Och det är okej att känna så. Nu går det ändå ganska bra, det är som att jag har vant mig att det gör så jävla ont… Jag försöker sova, gå upp på morgonen, äter frukost, går till jobbet, ibland orkar jag träna, ibland vill jag bara äta godis dock, jag ler och skrattar och försöker vara så ”normal” som möjligt… Du lever ju här med mig varje dag. Och det är ju du som gör min dag. Det är vi, du och jag, som har skapat oss ett liv tillsammans. Ett liv som vi vanligtvis älskar att leva. Men just nu går dagarna upp och ner, utan vår son känns allt så tomt. Vi skulle ju haft sömnlösa nätter på grund av en skrikande bebis, inte sömnlösa nätter på grund av tomheten efter dig, smärta och sorg.  Och det gör så ont i mig att se din smärta, men jag gissar att det är samma för dig… När tårarna kommer och jag inte orkar hålla emot då försöker du vara stark fastän du också skulle vilja gråta och skrika. Jag vet vad du går igenom och du vet vad jag går igenom, för vi går igenom en sorg och bär med oss smärtan hela tiden, varje dag. Många frågar mestadels hur jag eller vi mår. Men hur mår du min finaste. Och när andra runt omkring frågar dig eller oss, så ska du alltid vara så stark. Det är okej att visa sin smärta och sin sorg.  Jag vet att din sorg är lika tung som min.

Men jag är nog expert på att skjuta bort smärtsamma känslor emellanåt och bara vara gamla vanliga jag… Jag vet att jag ibland kan vara bra på att trycka ner känslorna lång långt där nere. Saken är den att denna sorg som har hänt oss har lett till att det för min del har bubblat upp en massa andra känslor, tankar, sorg och historia. Det blir dubbelt så jobbigt då…

”Sorgen väcker liv igen. Änglabarn kom till oss…”

” Allt är ljus som jag ser, i din blick, när jag ber… Änglabarn.”

Jag kommer ihåg allt som om det var för en liten stund sedan. Hur rummet blev ljust när du kom, den starka doften av blod, mitt sista gnutta hopp om att du kanske levde i alla fall, men allt var så tyst, tårarnas smak av salt, din varma fina kropp, dina stora fina ögonlock med långa ljusa ögonfransar som gömde dina stora ögon. Du är det absolut vackraste jag varit med om. Som en stark och passionerad förälskelse som slutar i ett brustet hjärta, som den vackraste krispigaste vinterdag, som en vass kniv som hugger i hjärtat och sakta sakta vrider om i slow motion… 

Den jävligaste stunden i livet, var den när du gick…

Smärtan försvinner aldrig, man lär sig att leva att det gör fruktansvärt ont hela tiden.

Löjrom

Alltså måste bara säga att Kalix löjrom är så galet gott!!! Dyrt men gött. Vi åt det till förrätt på födeledagsmiddag ute på restaurang. Jörgen min man fyllde år i lördags. Och några andra vänner fyllde oxå år i veckan. Så vi firade lite. Om en och en halv vecka åker vi till London. Jörgen ska jobba och jag följer med som bihang! Vi ska både bo på hotell och hos en kompis på helgen... Efter London e det bara tre veckor kvar till vår USAtrip!! Åh så kul de ska bli!

Förrätt



Varmrätt


- Posted using BlogPress from my iPhone

Letar

Jag letar i sömnen efter mitt barn. Någonstans finns han och jag hör hans röst.. Han finns i rummet. Jag letar och söker febrilt men finner honom inte. Jag hör bara hans röst och hans förtvivlande gråt. Han gråter för att han saknar sin mamma och pappa, han gråter för att vi inte kan se han...
I mina nattliga drömmar träffar jag ibland honom och jag möter hans blick, ögonens färg är av de djupaste blå... men tyvärr slutar oftast den fina drömmen i en mardröm. Oftast att något hemskt händer mig faktiskt. Jag drömmer inte längre lika mycket mardrömmar och ibland kan jag sova lugnt i några timmar utan att vakna. Ibland tänker jag på om vi hade åkt in tidigare... Då hade han kanske levt här med oss.

Jag har fått distans och perspektiv på livet. Och funderar nu på att ta mig mod och förverkliga en av alla mina drömmar...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Livet

Livet är märkligt. Livet är farligt. Livet har inga garantier för någon. Så varför springa och jaga? Varför ska man stressa? Varför är en bra fråga ibland att ställa sig? Eller vad håller jag på med? Tänk att sorg och stora livskriser gör att man får distans på saker och ting. Och man ställer sig frågan Varför? Och just nu ställer jag inte frågan som Varför hände det oss eller Varför dog vår son. Utan nu ställer jag mig frågan Varför i andra sammanhang, och är det något jag då upptäcker att jag gör saker som inte finns ett bra eller vettigt svar på.. Ja då kanske man ska tänka om... Varför gör man till exempel inte sakar man drömmer om att göra? Eller varför försöker man åtminstone inte? Till exempel om man alltid önskat resa till Afrika eller önskat hoppa fallskärm, simma med delfiner, starta ett eget företag med mera... Jag ska iallafall försöka göra det saker jag vill göra. Jag börjar med att gå på en konsert på söndag då, som bara jag vill... Och imorgon fyller min man och en annan vän år. I onsdags fyllde två andra vänner år. Så vi firar detta på en mysig restaurang ikväll.

Livet

 

Livet finns bara där

Självklart och som om det alltid funnits

Rutinerna tar över

Vi hinner inte

Dagarna bara rusar iväg

Och vi följer med

som om vi var tvungna till det

Men vem har sagt

att vi måste springa genom livet?

Vem har bestämt

att allt ska gå så fort?

En dag kanske allting stannar upp

Inom loppet av bara några minuter

kan hela vår värld förändras

Den värld vi tar för given

De människor vi älskar

men inte alltid talar om det för

När de försvinner

finns inte längre någon självklarhet

(okänd författare)

Hans avtryck i mitt hjärta

Superfint smycke blev det. Ska ju tatuera mig också tids nog. Får vänta tills nya tider släpps...
 

- Posted using BlogPress from my iPhone

Topp dag!

Idag var en topp dag, trots grått väder. Igår var ett topp väder med ett lagom bra humör. Jag började dagen med att klampa in hos min frisör strax innan åtta på morgonen för att få till en snygg frippa. Och jajamensan den var lika fin som när Lisa gjorde den för två månader sedan. Dock undrar jag om den kommer vara lika lätt att fixa till själv, det märker jag imorgon bitti =)

Sen hade jag en superbra jobbdag då jag deltog i en konferens om Hållbar Utveckling i Norrbotten. Det handlade om hur vi i länet kan göra ord till handling när det gäller klimat och miljön, i konferensen deltog olika personer från näringslivsaktörer(som jag också kommer ifrån), organisationer, företag, kommuner och nyckelpersoner i länet.  Det var något som jag verkligen tyckte var intressant, flera diskussioner och känslor väcktes hos deltagarna. Efter en hel konferensdag blev det Indoor Walking med en vän. Och det var superkul, och jag känner mig faktiskt för första gången pepp på att börja instruera igen. Att leda pass var ju något av det roligaste jag visste förut. Så jag kommer nog igen när som helst=)  

Och sista helgen i april kommer vi i gospelkören få sjunga på en galleria i stan. Kommer bli så roligt!!

Jag idag!=)

Nu ska jag ha lite relaxkväll och mumsa på lite snabb-pannacotta(vaniljkesella och färska bär!) och se lite DH.

Kort o gott så hade jag en väldigt bra dag!