Kan någon hjälpa mig?

Jag satt häromdagen och läste min tidning, en dag som så många förut. Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt, som en efter en har ta'tt slut. Då såg jag en bild av en flicka, med en skadskjuten kråka i famn. Hon springer iväg genom skogen, så fort som hon bara nånsin kan. Hon springer med fladdrande lockar, hon springer på taniga ben. Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber att det inte skall vara försent. Och flickan är liten och hennes hår är så ljust, och hennes kind är så flämtande röd. Och kråkan är klumpig och kraxande svart, och om en stund är den alldeles död. Men flickan hon springer för livet, med en skadskjuten kråka i famn. Hon springer mot trygghet och värme, för det som är riktigt och sant. Hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben. För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt, att finns det liv, är det aldrig försent. Och jag började darra i vånda och nöd, jag skaka av rädsla och skräck. För jag visste ju alldeles tydligt och klart, att det var bilden av mig som jag sett. För mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn, som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig än, som tror det finns nå'n som har svar. Och jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben. Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet, att det redan är all'es för sent.

En liten kille och en lillebror...

Kom till världen igår. Axel har blivit storebror och våra vänner Therese och Daniel är stolta föräldrar! Äntligen kom han:)

Jag är så glad för deras skull. Hoppas kunna få hälsa på snart. Och just nu är vi och hälsar på min mamma som har cancer och cellgiftsbehandlas just nu. Det känns bra att få vara här och rå om. Hon fyller år imorgon men har redan fått sina presenter. Det var velourkläder, mp3spelare och annat smått.

Och snart är det jul och ledighet! Skönt!

När snön faller ner

"Hur länge, hur länge?
Sommaren har gömt, sommaren har gömt

Men jag har inte glömt,
Hur det är att älska dig...", min älskade Emanuelpojke, min änglason.

Jag hoppas du vet att jag älskar dig. Snart har det gått nästan ett år. Och jag vet att du finns hos oss, även om jag inte alltid ser dig. Nu har första snön lagt sig som ett tunt lager i vår stad, och vi hoppas att den består. Dagen när du föddes, snöade enormt mycket ute. Jag minns det som igår.

En dag i taget

Vi tar en dag i taget. Och det känns bra. Jag orkar inte oroa mig över nästa dag. Så vi försöker så. Och det blir bra så. 

Sorg på olika sätt

Idag saknar jag Emanuel. Vår Ängel.

Jag har sett en blond liten flicka i mina drömmar. Hon är glad och skriker högt i drömmen. Jag tycker om att se henne i drömmen. Hon gör mig glad. Men samtidigt ledsen. Jag saknar vår lilla pojke. Lilla lilla vännen. Jag gråter inte, det bara hugger lite i hjärtat. Att han skulle vara snart 11 månader och vara här med oss.

Jag är glad att jag inte drömmer hemska drömmar längre. Jag hatar mardrömmar. Precis innan jag fick veta om mammas tillstånd, kände jag att något var fel. Och  ibland så är det läskigt hur man kan känna saker och se saker.

Vår granne dog av en lång tids sjukdom. Vi har köpt blommor till hennes man, som lever kvar ensam med hunden. Han var inte hemma när vi var förbi, så vi ska dit snart igen. Så sorgligt och tungt, även fast hon hade varit sjuk de senaste två åren.

Cancer

Ordet cancer smakar illa munnen och låter hemskt i öronen. Min mamma har fått cancer och kommer börja cellgiftsbehandlas inom kort. Jag är så ledsen och förkrossad över detta. Jag hoppas, hoppas att hon orkar. Vi behöver henne kvar hos oss. Jag önskar att hon får uppleva fler barnbarn och alla hennes fem barns lycka! Att vi får skratta, sjunga och glädjas länge länge till. Min finaste älskade mor! Jag älskar dig!

Tillägnad min fina mamma

Sjuk

Mamma är sjuk... Och jag är ledsen. Varför bor jag så långt bort. Saknar mina kära.

Min lilla mamma...

Våra änglars helg

Tänder ljus på kyrkogården

Alla helgons dagar

Det är våra änglars dagar nu.. och alla andra vi minns. Imorgon åker vi till barnlunden och tänder ett par ljus för vår finaste Emanuel och ala andra små änglar som vilar där. Det känns så fint att göra det och jag mår bra i själen av att få göra det. Jag vet att han finns där svepandes omkring oss. Idag saknar jag. Jag saknar så där så det sticker i hjärtat. Tänk allt han hade kunnat göra nu vid 10 månaders ålder... Finaste.  

Då vill jag sjunga dessa ord till alla våra kära som vi minns. (denna ska vår kör sjunga på skyltsöndagen (första advent) både på museet och i smedjan)!

Ett sken ifrån ljuset

bakom fönstrets välvda ram

har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor så länge vi är här