Tårar igen

Tårarna kom idag. I massor. Som att jag har samlat tårar i flera månader och nu brast det.

Jag och Jörgen besökte sjukhuset idag. Det var ett bra besök och jag har en bra läkare, tog prover, ultraljud med mera. Och nu har jag fått ytterligare remisser för en massa konstiga prover som ska iväg till forsknings labb i Umeå. De ska tas om 2-3 veckor. Så fler svar får jag kanske i december. Tills dess får vi leva ovetandes och vara som vanligt.

Efter sjukhusbesöket kändes det först bra. Men sedan kom allt över mig eller oss. Jag kände mig liten, skör, ovetandes, rädd och allt. Sjukt jobbigt. Sedan fick jag ångest över en del annat också.

Vi lade oss i soffan i rummet bredvid den tomma vaggan från sekelskiftet som nu är fylld med nallar och gossedjur. Jag kramade om en nalle jag fick av min pappa när jag var i 10 års åldern och Jörgen kramade om mig hårt hårt. Det är så mycket just nu. Allt som händer livet. Och livet är så skört!
Tårarna bara fortsatte och fortsatte, blötte ner både nalle och tröja. All energi bara drogs ut. Men på något magiskt sätt så plockade jag upp energi och på kvällen kunde jag alert leda Indoor Walking!





- Posted using BlogPress from my iPhone

So afraid

Är lite rädd. Rädd för imorgon ska vi till sjukhuset. Och jag ska få ta flera prover och tester, svara på frågor hit och dit, göra ultraljud, utredningen har tagit fart och förhoppningsvis får man lite svar. Vill inte, tycker det är lite jobbigt. Sjukhus är jobbiga... Men det kommer gå bra. Hoppas jag.

För egentligen ska jag vara glad, för det händer lite kul grejer nu. Jag ska byta jobb bland annat. Mycket är likt det jobb jag har, fast lite mer internationella kontakter, lite mer affärsutveckling, mer inriktad mot IT-branschen och men fortfarande en del projekt. Min titel på anställningsavtalet var kommunikation och marknadsansvarig, men inbegriper mycket mer än bara namnet. Jag kommer arbeta med affärsutveckling för små och medelstora bolag inom IT, leda projekt och även ha hand om marknadsföringen och kommunikationen utåt från företaget. Jag tar över en kompis jobb faktiskt. Jag trivs jättebra på mitt nuvarande jobb, men kände mig ändå redo för nya uppdrag, lite nya människor och nya miljöer. Och nu fick jag en ny och rolig möjlighet, så jag tog den =) så det är det roliga som händer i mitt liv. Och att jag har påbörjat en tjejklassiker. Att jag har gått tillbaka och leder gruppträning på gymet som jag tidigare har varit på. Det känns också himla bra, där är alla väldigt glada och man blir superpeppad av att leda pass och träna. Så jag leder under denna tiden pass i Indoor Walking, Spinning och BodyPump. Annars så är jag också ledare i lite annat också.

Jag och min man gör saker tillsammans och försöker bara leva i nuet. Och min man är verkligen världens bästa, han är så himla bra på att få mig att förstå vad som är viktigt här och nu. Och det är vi, det är OSS. Jag hade aldrig klarat allt, om inte han hade funnits vid min sida. Eller så hade jag klarat det, men det hade varit sjukt jobbigt!

Igår innan jag somnade, fastnade han på bild. En bild framför mig. Hans varma lealösa kropp, hans röda läppar och hans stora ögonlock, i min famn,  vid mitt bröst... Där du inte längre fick stanna. 

Glöm inte att kolla på Sanning och Konsekvens på TV3 ikväll, som bland annat handlar om när kvinnor förlorar barn sent i graviditeten.

Carpe Diem

Ibland

Ibland gör det så ont. Så ont så att ögonen svider, att jag får kramp i magen och hjärtat hoppar över ett slag. Det finns inga ord att säga längre... Och tårarna är alldeles för salta och torkar snabbt in på kinderna. Jag ser på dig och du ser på mig... Du säger att jag är den finaste i världen. Och jag säger att du är kärlek, och att jag inte kan tänka mig ett liv utan dig.

Jag tar fram hårlocken, hårlocken som tillhörde vårt älskade liv. Vårt finaste underverk, vår son som kämpade men inte längre orkade. Jag smeker din hårlock, och kan inte förstå att det har gått över 9 månader sedan du lämnade oss. Lika länge som du fanns hos oss, i min mage, lika långt tid har gått nu.
Ofattbart. Tiden går för fort. Och jag vill på något sätt bara stanna tiden för ett ögonblick.

Nu är vi här, på väg i livet, någonstans. Och kärleken är starkare än någonsin. Ingen kan älska som vi.

I was made for loving you

Jag har följt en del olika bloggar de senaste året, de är några änglamammor, några om ofrivillig barnlöshet, några mammor med handikappade barn, singeltjejer över 30, några som förlorat sin partner i svår sjukdom, några som själv är sjuka...  Och alla skriver vi för att vi behöver skriva av oss men också kanske för att få gehör av någon annan som har varit eller är i samma situation. Det behöver vi. Vi behöver bekräftelse, få svar, få ett bollplank, få stöd och support av andra. Det är viktigt för oss. Vi är bara människor. 


Just nu har jag varit lite dålig på blogga, det kommer och går. Ibland har jag stort behov av att skriva och ibland inte. Det går upp och ner liksom. Idag vill jag skriva för att jag är glad, jag är så himla glad av en jättekul anledning. Det har inget med barn att göra faktiskt, som kanske många skulle tro... Att jag skulle skriva.. JAAA ÄNTLIGEN GRAVID IGEN!! MEN NEJ, det handlar om något helt annat. Men jag kommer att berätta snart=) För mig är det så fantastiskt kul! Det ger mig energi!


Och på något sätt så är det ett nytt kapitel i mitt liv! En utveckling. Och jag hoppas att det kommer gå bra.
Slutet av nästa vecka så ska vi till min läkare, och jag tycker fortfarande de är jobbigt och tufft. Men de är något som måste göras. Och ja, det är så att jag har flera anledningar till att besöka sjukhuset och läkare. Det är diagnoser, utredningar, grejer och journaler som skrivs... Bla bla, men det måste jag, för att jag och Jörgen ska kunna leva i nuet. 


Att fokusera på livet, testa på mindfulness för ett ögonblick! Och lev här och nu! Fånga dagen för fasen. VAD vill du göra just nu under de förutsättningarna du har nu? Byta jobb, göra en tjejklassiker, starta eget, bli aerobicsinstruktör, söka till Robinson, till Idol, gå en danskurs eller skriva en bok? Gör det! Vad hindrar dig! 


Min bästa vän, min älskade livspartner, ger mig kraft och energi. Vi har självklart drömmar, fast vi lever mycket här och nu. Min man har visat mig hur viktigt det är att inte fokusera för hårt på framtiden, utan mer på livet just NU! För om vi inte LEVER nu, VEM säger att vi lever IMORGON? 

Tonight I wanna give it all to you

In the darkness

Theres so much I wanna do

And tonight I wanna lay it at your feet

cause girl, I was made for you

And girl, you were made for me

I was made for lovin you baby

You were made for lovin me

And I cant get enough of you baby

Can you get enough of me

Tonight I wanna see it in your eyes

Feel the magic

Theres something that drives me wild

And tonight were gonna make it all come true

cause girl, you were made for me
And girl I was made for you

Imorgon springer jag Lidingö tjejlopp!!! 1/4 av tjejklassikern.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Sad but true

Hysteriskt glad, Fruktansvärt Ledsen... Frustration, irritation, uppgivenhet, kamp, styrka, svaghet, häftig, stressad, energisk, glad, ilska, inspiration, förståelse, rädsla, sorg, ler igen, tårar, lycka, kärlek, hat, besvikelse, utmaningar, uppmaningar, hopp, förnekelser, tro, bekräftelse, framtid, vilja, försvinna....

Idag är jag svag, och idag har jag en anledning till det. Men jag orkar inte skriva om det, alltså vad anledningen är. Det spelar ändå ingen roll, för det är som det är... Allt kanske ändå har en betydelse, även fast jag har svårt att ta in det. Och nu handlar det inte om saknaden, eller att lilla Emanuel inte finns... Utan något annat som egentligen borde ha sin egen blogg. Som jag egentligen inte orkar skriva om, fast jag har ändå ett behov av  att skriva ändå... Jag vill, men ändå inte... Jag vill, jag behöver få ut det, men bara på mina villkor. Inte att någon annan ska tvinga sig på mig. För då blir jag tokig.  Om två veckor är det läkarbesök, jag är rädd... För att jag inte kommer orka....

I'm your dream, make you real
I'm your eyes when you must steal
I'm your pain when you can't feel
Sad but true

I'm your dream, mind astray
I'm your eyes while you're away
I'm your pain while you repay
You know it's sad but true

Högt över molnen

Idag har jag tagit halvdag och kompade ut vid lunch! Skönt! Behövde det. Har varit mycket kvällsjobb/övertid och imorgon blir det oxå lång dag, så nu ligger jag i soffan och tar det lugnt. Så skönt. Jag ska ändå leda Indoor Walking vid halv fem, så då blir det mycket tempo o svett;)

Idag ringde vår kurator från sjukhuset, som vi inte hört av sen februari. Hon ville meddela att de nu bildats en samtalsgrupp, eftersom de nu finns ett antal i samma situation. Hon förstod ifall vi tyckte de kändes sent, men samtidigt kan jag tycka att de är viktigt att få byta erfarenheter och för mig känns det bra att vara tillhands och även stötta andra som är nyligen drabbade.
Nu ska jag vila lite.

Ciao!


Ps; de här gåvorna fick jag när jag kom innanför dörren.



- Posted using BlogPress from my iPhone

A brand new day

Det kanske blir så att jag börjar på ett nytt kapitel i min enorma bok. Jag är redo att vända blad, så nu kör vi strax, ska bara vässa penna och hämta ett gäng papper. Det kan ju inte aldrig bli värre, det kan ju nästan bara bli bättre. 

Jag har bara en enormt bra dag, och framtiden ser ljus ut. Och jag är så glad!! 

Typ så här glad=) 

(hittade en gammal bild på mig, när jag var lite mörkare med längre hår, oj)

Stuck in reverse

I torsdags så var jag och en kollega på ett projektmöte på annan ort. Och där träffade jag en man som jag hade haft kontakt med i arbetet för nästan två år sedan. Jag hjälpte han och några andra att starta upp en verksamhet. Han kramade om mig och vi började småprata, och då säger han, - "Men ja just det, du har ju hunnit bli mamma också, visst? När man är gravid sprids ryktet fort. Men att jag också var tvungen att begrava min son, det ryktet sprider sig inte alls lika väl. För nu har det ju gått ett bra tag. Det är ju hunnit vara (vinter), vår och sommar. Och nu är det höst.

Så ja, jag berättade. Att jag blev mamma, men fick inte behålla min son. Att hans hjärta slutade slå och han förlorade livet. Och han blev helt paff och sorgsen i blicken, han visste inte vad han skulle säga. Och dum som jag är, försöker jag pladdra på ändå och säger; - Men livet måste gå vidare ändå. 
Det var ju för att jag själv insåg hur konstig situationen blev.

Jag tar nu min sista kur Primolut, men jag är mer och mer skeptiskt till varför jag äter det. Ja, jag äter ju det för att balansera hormonerna och för att menstrationscykeln ska vara mer regelbunden enligt läkaren. Men förhoppningsvis leder det till något bra.  Och jag blir också fundersam och ibland lite irriterad när vissa tycker att jag skyndar för snabbt och att jag oroar mig i onödan, men herregud du har ju blivit gravid relativt snabbt, du har ju fått ett barn, du är ju ung och det klart att du ska få bli mamma till massa levande barn! 
Nae, vet du, vår son är död, och jag är inte 25 tyvärr, jag är snart 32. Den mest fertila perioden för en kvinna är mellan 20-25, efter det, så går det sakta sakta nedåt att bli gravid på naturligt sätt... Och ja, hade jag vetat det jag vet idag om;  att jag själv har en missbildning i blodgenerna och att jag under en graviditet skulle ha behövt ta sprutor varje dag eller varje vecka. Att graviditeten inte skulle bli som en lek... 
För det var så det kändes under de 9 månaderna jag väntade på att Liten skulle komma till oss, det kändes som en lek. Och alla bekanta som var gravida, klagade över foglossningar och illamåendet. Nae, livet kändes så skönt, trots att jag mådde illa under ett visst antal veckor, men annars kändes allt toppen, Liten slog volter, sparkade och puttade i magen. Jag träffade andra blivande mammor och tränade gravidgympa, promenerade och mådde så bra. Jag hade ingen aning om detta, förrän flera månader efter förlossningen.

Min syster skrev till mig när vi förlorade Liten; 

Jag vill vara hos dig, krama, trösta och ta hand om dig, säga att allt kommer bli..men jag kan ju inte det, jag kan inte säga att allt blir bra nu. Liten kommer inte tillbaks...

Och så är det ju, Liten kommer inte tillbaka och vi har insett det. Men han finns hos oss på något magiskt sätt ändå. Och han är bandet som knyter mig och Jörgen närmare och starkare till varandra. Det finns ingen annan som Emanuels pappa, min älskade man Jörgen. 

Och vi längtar tills den dagen vi kommer få uppleva vårt andra barn, ett syskon, en son eller dotter som kommer växa upp hos oss. 

I wanted to run...

Timmarna bara gick, fast det kändes som att allt stod stilla. Jag ville springa, så fort jag bara kunde. Långt in i de djupaste och mörkaste skogarna och gömma mig med dig. Jag hade klätt dig varmt, och med mormors stickade mössa och virat in dig i en varm pläd, snön ringlade sakta vackert ner från den stjärnklara himlen utanför fönstret. Du fanns ju där hos mig och jag hade ju längtat så. Jag smekte dina rosiga kinder och kysste din heta panna, viskade -"Vi kommer alltid vara tillsammans." Hela dagen var vi med dig. Jag ville aldrig släppa taget, jag ville ha kvar dig i min famn för evigt.
Fly från verkligheten och in i vår egna lilla värld med dig.

8 månader och 7 dagar senare, står vi här idag och saknar. Saknar vår son. Det kan ingen ta ifrån oss.

Vi tar inget för givet längre. Eller det har jag nästan aldrig gjort heller.....



- Posted using BlogPress from
my iPhone