Ibland

Ibland behöver jag verkligen skriva av mig, känslor, frustration, glädje, sorg eller vad det än handlar om. Den senaste tiden vet jag inte riktigt vad jag känner. Jag orkar liksom inte känna efter heller. "Just idag mår jag bra, just idag är jag stark..." som Kenta sjunger, det är lite mentaliteten man får ha, eller iallafall jag. Därför har det ibland känt svårt att skriva. Och ibland har jag inte haft lusten och skriva det jag har känt just då. Men hur som..

På lördag blir det bröllop, igen. Finaste Carola ska gifta sig med sin Daniel. Det kommer bli så kul! Och denna veckan har jag börjat träna igen, eftersom jag har varit sjuk och sedan på resande fot så har jag inte tränat på typ 6 veckor. Så jag har löptränat 7,2 km och styrketränat hittills. Jag har ju gått upp några kilo, sedan januari/februari (jag gick ner de första veckorna efter graviditen). Jag gick ju inte upp så mycket under graviditeten, utan den övervikten jag bär på nu, är från att jag har ätit och druckit gott utan att tänka på något samt att jag inte tränat. Och det är just där det faller. Hade jag tränat då hade jag inte gått upp de här 5 extrakilona. Och så behöver jag gå ner 5 till, det hade varit grymt härligt.... Mest för att när vi gifte oss, då vägde jag 8-9 kg mindre än vad jag gör nu. Och det är bara 2,5 år sedan. Eller om man kollar tillbaka till år 2005 när vi var i Thailand o reste, då vägde jag ännu mindre och hade  typ den  minsta rumpan. Då tränade jag väääldigt mycket, men åt väldigt mycket oxå.

Men helt okej skulle vara om jag gick ner iaf 6-7 kg. Men 5 kg brukar gå ganska fort att gå ner nu när jag börjar träna regelbundet och varvar kondition med styrka.  Oj nu blev det värsta viktnojiga inlägget. Men iallafall, det har jag lite på huvudet nu... träning och viktminskning.

Ha det gott där ute. 

Sinnesjukt

Nu är vi på hemmaplan igen och ska försöka vila upp mig inför jobbstarten. I helgen var vi på ett fantastiskt fint bröllop, min fina vän Kicki o hennes Stefan gifte sig uppe i hennes hemstad Gällivare. Det är verkligen härligt med bröllop, dock blev det fruktansvärt känslosamt under vigseln, när de hade en låt som vi hade under avskedet på Emanuels begravning. Försökte kväva gråten och hulkandet, men det var svårt. Phustade ut efteråt och Jörgen höll om mig hårt. Och påväg till Gällivare lyssnade vi i över två timmar på diskussioner och nyheter kring allt som hänt i Norge! Grinade i bilen, över de familjer som förlorat någon, över de skadade som fortfarande kämpar och alla som vittnade om hela händelsen. De kommer aldrig glömma... Jag grinade för allt sinnessjukt som händer oss, inte alls är rättvist och är helt jäkla galet!

Idag ska Jörgen på svensexa, men får se om han kan ta sig. Han har ett skov just nu och en låsning, så hoppas de kan fixa hans rygg idag.

Jag är toktrött, blir en tupplur tror jag. Åh så gott med semester!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Semestertider

Vi har semester och har varit på Island hos min bästa o finaste vän och familj. Det var så kul och härligt att ses. Mycket skratt, glädje, sol, bad, barnlek, sång, mat, hästar, tårar, prat och fina minnen. Saknar min vän redan.

Nu efter Island bilar vi runt i Mellansverige och hälsar på släkt och vänner. Och jag tänker tillbaka lite men ser mest framåt och på en ljus framtid. Saknar min son och jag skickar alltid min kärlek/tankar till honom varje kväll.

Ciao där ute!

Från Island
















- Posted using BlogPress from my iPhone

Emanuels viloplats

Sitter i bilen påväg söderut och skriver lite.
På vår kyrkogård håller dom på att arrangera en minneslund för små barn. Jag var där igår och fick se platsen som inte riktigt är färdig än. Det ska dit lite plantor o lite buskar. Men det känns rätt för mig att låta vår lilla son vila bland andra barn som av olika anledningar inte heller längre fick leva. Jörgen vill ju också se platsen, det är ett gemensamt beslut som vi ska ta.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Välja livet

Jag väljer livet... Eller vi väljer livet, skulle jag vilja säga. Även om det emellanåt kan vara riktigt sjukt jobbigt och man ibland känner att allt är mörkt och svart. Men trots det, så väljer vi livet. Och nu har jag semester, imorgon tar vi vår bil och åker söderut.. För att faktiskt sedan ta flyget från Sthlm och norröver =) till Island. Och jag ska få träffa min bästa vän, hennes lilla dotter och fina fina man.
ÅH jag längtar...

Vi har varit på en underbart bröllop i helgen, det blir mycket skratt, tårar och fina tal. Vackra och fina vänner till oss som gifte sig och Jörgen var fotograf.







Och på söndagen tog vi det ganska lugnt med fika ute i Karlsvik. Träffade några kändisar=) Fick då tillfälle och mysa lite med underbara lilla Kira då. Och hon skrattade så himla gott och det kittlar gott i hjärtat när små barn skrattar och ler högljutt. Det är verkligen livet.

Jag o Kira. Visste inte att jag var så enormt rolig=)

Underbar läkare

Jag har fått tag i en nygammal läkare! Hon e bäst. Jag ska få bukt med min obalans i kroppen och med hormonerna. Och jag ska påbörja en behandling som ska pågå under tre månader och jag e så glad att något händer. Hon har dessutom gett mig mer information kring mitt medicinska läge än någon annan läkare gjort samt gjort lite research å mina vägnar. Så nu har jag fått mycket till klarhet i min hälsa och livet känns något lättare.Så nu ska jag införskaffa finfina stödstrumpor bland annat=)

Jag är äntligen på väg i livet kanske, och jag tror att det ser ljus där framme på andra sidan.

Alldeles nyss bokade jag och la en handpenning på min fina tatuering som blir till i augusti. Kommer bli så fint med Emanuels avtryck. Träffade en gammal bekant på lunchen och vi började såklart prata på om allt, jag berättade om allt kring förlossningen, graviditeten och så. Sist vi sågs hade jag stor mage och vi önskade varandra god jul ...  Och nu ses vi ett halv år senare och jag då utan min son i min famn eller i vagnen. Det var ett tag sedan jag berättade om förlossningen till någon, för det var ju flera månader folk frågade och vi pratade mycket om det. Men nu var det ett tag sedan. Tur att jag hade stora solglasögon, för jag började såklart gråta när jag berättade om förlossningen och tiden innan och strax efter. Och hjälp vilken resa vi har gjort, och fortfarande gör. Den är inte över alls.

Vi är snart påväg till Skellefteå för att träffa fina vänner, grilla och sedan gå på festival, speciellt för att se och sjunga med ROBYN!! Min stora idol. Så här ska sjungas hela vägen dit.

Kram o hej på er

påmind

Jag tycker det är jobbigt att jag tänker och funderar så mycket. Jag försöker att inte tänka så mycket, för det är ganska jobbigt när man väl kommer på att lilla Emanuel skulle blivit ett halv år imorgon, den 30e juni. Och förmodligen hade han tagit all vår tid och uppmärksamhet. Men nu har vi inget barn som vi kan lägga vår tid på. Idag när Jörgen kom hem från jobbet och jag satt på altanen, så var grannens lilla barnbarn hemma och hade en leksaks-gräsklippare som hade gick omkring med och putte framför sig. Jörgen började direkt prata med den lilla grabben. Och då brände de lite i ögonlocken, hade allt varit som de skulle varit, så hade Jörgen fått ägna uppmärksamheten till en annan liten kille som hade längtat efter sin pappa. Men jag tar ett djupt andetag och bara slår bort tanken.

Jag är så rent ut sagt jäkla less, på dessa tankar och allt runt omkring. Jag önskar att man kunde slå ut det minnet, så jag slapp att bli påmind. För det är så fruktansvärt jobbigt. Därför måste jag ha mycket inbokat och planerat, så jag slipper tänka... Och det har ju visserligen blivit "bättre" eller vad man säger. Smärtan gör inte lika ont och man sörjer inte lika mycket längre. Men det är fortfarande något som saknas och gör sig påmind då och då.

Nu ska jag inte vara så negativ, utan försöka vara positiv. Jag tror att 2012 kommer bli ett fint år, på ett eller annat sätt. Kanske att 2011, slutar bättre än som den började. I övermorgon ska vi se Robyn, på lördag är det bröllop och nästa vecka drar vi.

Kram o hej

Besviken

Ja, jag är besviken. Besviken på livet. Jag trodde att jag redan fått uppleva livets baksida så jag flyttade långt ifrån mitt gamla liv till en ny plats där jag hittade mig själv och där jag också hittade min livskamrat. Jag kunde sova om nätterna igen, jag gjorde allt det där som jag tyckte var roligt att göra, arbetade med det jag hade drömt om,  jag fick vara brud och gifta mig, vi blev med barn ganska snabbt när vi väl hade bestämt oss. Jag upplevde lycka och kärlek och jag kände mig tacksam över livet. Men efter knappt nio månader senare efter ett positivt gravtest, tog livet en annan vändning. Och vår lycka slogs i tusen bitar, som vi idag fortfarande kämpar och letar bitar efter. Visst är jag lycklig med min man, och jag är mer kär än någonsin och så enormt tacksam att han finns i mitt liv. Men det finns något som saknas och ni som läser detta inlägg vet ju redan vad det kan tänkas vara.

Nu är det ca ett halv år sedan förlossningen. Och när jag hör hur andra blir så lätt och snabbt gravida efter en sådan här händelse, så undrar jag varför inte vi också kan få bli gravida igen. Eller är jag dum som tänker så? Jag längtar så... att hjärtat blöder emellanåt att få hålla mitt eget barn, amma och skämma bort hon eller han. Jag kan kika på en bild på vår lilla ängel, och då bara tänka att synd att du inte är här nu med oss. Du finaste ängel, vackra lilla Emanuel, du fattas oss.

Jag har tyvärr fått lite oregelbunden cykel, och jag vet inte om det är vanligt eller inte. Jag har inte gått till någon gynekolog just nu, bara på efterkontroll hos BM, 8 veckor efter förlossningen och då var ju allt bra. Jag har allt från 25 dagar till över 40 dagars cykel. Vi stressar inte... Men jag blir i allafall besviken när inget händer. Inget liv vill växa inom mig längre känns det som. Känner mig kass, värdelös och tom. Är det så det kommer förbli?

Jag är besviken bara.

Sjuk

Usch jag har fått sommar influensa, som det tydligen heter. Låg däckad med 39 graders feber, svullen hals, dunkande huvudvärk, ont i varje led och muskel i kroppen. Nu har febern sjunkit lite, men jag går på panodil, för att hålla febern borta. Så det blir tyvärr ingen arbetsdag imorgon, utan det blir att tillfriskna. Nästa helg ska några vänner gifta sig, så man vill ju vara frisk och kry tills dess.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och se lite gamla "sex and the city" avsnitt ;-)

the time

Tiden går och jag förstår inte att det är bara ett par dagar kvar tills det är ett halvår sedan, vi fick se vår son och säga farväl.  Det är klart så fort jag tänker på den stunden när läkarna bekräfta att hjärtat inte slog, och vilken förtvivlan jag som mamma och Jörgen som pappa kände. Den känslan av smärta och maktlöshet går aldrig att förklara. Att förlossningen är lika tydlig och klar fortfarande, känslan att vara stark för Emanuel och Jörgen skull, går inte att sudda bort. Vi mår så bra som man kan må...Vi kämpar på i livet och ta var dag som den kommer, men har samtidigt mycket planerat. Det är allt från resor, äventyr, jobb, uppdrag och andra idéer. Oavsiktligt och nästan omedvetet är längtan enorm efter ett syskon till Emanuel och ett barn att ta hand om. Både jag och Emanuels pappa känner oss halva och vi har båda ett stort tomrum som vi så gärna vill fylla med egna barn.

Vaggan står vacker och tom i rummet bredvid oss, vi vill inte ta bort den, för vi tror så starkt att någon av våra barn ska få ligga där i. Vaggan är obäddad, men fylld av våra gamla o nya små gossedjur. Katterna hoppar aldrig i, eller klättrar på den. De vet att det inte är en plats för dom, utan till någon annan. Dom är kloka dom...

Idag är det midsommar och vi ska få fina vänner på besök. Det ska bli supertrevligt. Äta sill och grilla. Spela spel, skratta högt och må gott.

Vi ses snart. Glad midsommar!