söndag 27 mars 2011


Upp och ner varje dag, jag fattar inte när man ska bli normal...? Idag var en ganska bra dag fast en tuff natt med mardrömmar. Det är tydligen vanligt när man varit med om ett sådant här trauma, för det är precis vad det är. Har en fantastisk man, vad skulle jag göra utan honom. Idag hade vi en lååång sovmorgon, åt en god brunch och pratade om livets alla goda ting. Sedan åkte vi iväg handlade lite, tittade på hockey med några kompisar, åt lite mat och badade bastu. Nu softar vi framför millenium trilogins sista film. En skön helt normal söndag!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:En helt vanlig söndag

lördag 26 mars 2011

Apropå hans namn...

Så är det hans namnsdag idag! Emanuel har namnsdag och jag ska fira det med en fika på stan.

Älskade barn, du finns hos oss varje dag och vi känner det. Älskar dig lilla Ängel Emanuel!!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Varför

Varför? Det är den stora frågan. Varför just vi? Varför just vårt barn? Varför just här och nu? Det finns visserligen en hel del medicinska förklaringar som är orsaker till varför han inte finns med oss. Men frågan återstår ändå.

I morse vaknade jag tidigt efter en massa konstiga mardrömmar, jag vaknade av en varm och fuktig bris, den starka doften gör sig påmind och återigen tror jag han var inne i vårt rum för en stund och vände om. Men jag blev inte rädd, utan blev istället väldigt varm inombords. Tårarna rann sakta nerför kinderna, han finns överallt men ändå inte. Nu kallar jag vår son för Emanuel. Ibland är han Ängel. Och stundtals blir det smeknamnet Manne. Vårt första namn till honom var ju Ängel, stunden efter vi fick veta att hans hjärta slutat slå. För det var ju det han hade blivit, en Ängel. Han är bokförd som vårt barn på Skatteverket med namnen; Ängel Emanuel Kutics, Normark.

Jag har läst några historier om några kvinnor som förlorat barn och tiden efter det, hur man känner rent fysiskt och psykiskt. . Min kropp skriker ju efter att få ta hand om ett barn, kroppen och själen var inställt på att bli förälder. Trodde jag aldrig skulle känna så som jag gör. Jag kände ju visserligen så när jag blev gravid. Men nu är känslan mycket starkare. Jag har alltid varit barnkär, men inte så här!  Jag kan tänka mig flera, flera barn... Hela huset fullt med högljudda kids! Men just nu skulle jag bli överlycklig om jag bara får ett endaste barn! Får jag bara ett barn, så blir jag mer än nöjd... Jag kommer vara den lyckligaste i hela världen. Och min man känner precis likadant. Åh så skönt att vi känner lika om detta.

Jag tänker nu på hur mycket Emanuels små kusiner längtade.... Jag tänker på hur mycket Josefine ville att tiden skulle gå fort fort, så bebisen kunde få komma ut och hon kunde få krama och hålla bebisen, hennes första kusin. Jag kom ihåg där under julen att Josefine tyckte nog att det var bäst om det skulle bli en flicka, för de hade så mycket flick-bebiskläder, (så eftertänksamt ändå)!  Och lilla Sanna som bara var förundrad hur en bebis kunde få plats i magen och blev nästan lite rädd när magen var så hård och hur han sparkade lätt tillbaka mot hennes små händer... Och på begravningen så undrade hon varför alla var så ledsna och grät. Tänk att inte ens hunnit fylla tre år och begrava sin första nyfödda lilla kusin.  Helt sjukt!




Den annorlunda lyckan

"Du fattas vid vårt bord
Vi tänder ett särskilt ljus
Folk frågar ibland om jag
har kommit över dig än
Jag undrar så vad dom menar

Du startade ett kugghjul i mig
En kedjereaktion utan slut
Framåt och bakåt

Jag har vävt in dig i mig
Likt ett garn som skiftar färg
i en bildväv

En magisk tråd som påminner mig
om perspektiven Och ger mig nya
motiv med rötter i min själ

Nej, jag har inte kommit över dig
Varför skulle jag det?
Jag lever det du gav
Och jag är lycklig över att du
nådde in till mig och förändrade mig
tår för tår

Det tror jag
är din gåva 
till världen...."

Av Kristina Grahn

fredag 25 mars 2011

Efter två år...

I tisdags träffade jag Linda och urgulliga Felicia! Vi har pratat länge om att ses, och efter typ två år träffas vi... Vi hade en väldigt mysig eftermiddag med Go fika och en glad liten tjej. Bjuder på lite bilder på en väldigt charmig tjej!






- Posted using BlogPress from my iPhone

Andra som ser min son

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev i min blogg. Har haft mycket på jobbet och varit i Jokkmokk på uppdrag, bland annat suttit i juryn för att utse årets UF-företag, framtidens entreprenörer. Jag har haft riktigt roligt och varit riktigt förkyld. Jag har skrattat mycket och faktiskt gråtit ett par tårar.
En nyfunnen vän var också i Jokkmokk och hon berättade att hon hade sett tecken från Vår Ängel, de gånger jag sjungit med kören i kyrkan. Och i måndags när jag inte var där, då såg hon inte tecknen. Det har varit en av de fina lysena i taket som har blinkat i takt med musiken och nu när jag var borta blinkade det inte. Jag har känt honom i kyrkan också, hans ande sveper om mig när vi sjunger och ovanför oss. Jag har känt en varm vind och doften från honom. Det är på riktigt och jag blev så glad att min vän berättade vad hon sett och känt. Hon kände att det var vår Ängel som var där och ville visa att han var där. Och mina tårar bara kom, för jag blev så glad att jag inte var ensam om att känna och se honom.

Jag älskar dig mer än något annat, kärleken till dig mitt barn är obeskrivligt och större än någonsin. Saknaden går inte att förklara, du finns hos oss varje dag.








- Posted using BlogPress from my iPhone


tisdag 22 mars 2011

Hoppet

Det finns hopp tror jag och hoppet är också det sista som sviker en. Och det var hoppet jag hade kvar in i det sista vid förlossningen. Att jag av någon konstig anledning hoppades in i det sista.. Önskade få höra hans röst, hans skrik... Han kom, men det kom aldrig något ljud från min älskade lilla Ängel. 

Men jag har ändå hoppet kvar, även om vissa dagar är riktigt tunga. Jag ska boka en tid hos kuratorn snart. Känner att jag behöver det. Just idag mår jag bra. Eller ah har tyvärr blivit förkyld dock, hostar som en galning på nätterna. Men denna vecka har jag fullt med roliga saker inbokat, och jag ska till Jokkmokk på uppdrag onsdag till torsdag. Första gången jag sover ensam, hemifrån, utan Jörgen. Det blir en utmaning. Nästa vecka far vi till Göteborg. Det ska bli väldigt roligt och hälsa på alla nära och kära. Kramas lite =) 

Jag drömde bara om små barn inatt. Det var små pojkbebisar precis överallt vars jag gick. Det var till och med bebisar till salu på en marknad jag passerade i drömmen. Så himla sjukt. Jag tackade nej när försäljarna försökte propsa på att jag skulle köpa ett barn. Jag fick panik, jag ville inte och bara sprang ifrån marknaden. Då var jag helt plötsligt uppe på en bergsplatå och en massa galna fåglar försökte attackera mig. Istället för att springa tillbaka till marknaden, så hoppade jag från bergstoppen... Och då fångade alla dom här galna fåglarna upp mig på något konstigt sätt, så jag svävade i luften och i bakgrunden spelades In the club, Popular och en utfallslåten från gamla bodypumpskivan på en och samma gång. Skitskum dröm. Jag vet, jag är lite lätt sjuk i huvudet. 


Så här kan det kännas ibland.

Hoppet bleknar av Sandra Danell


Hoppet börjar som ett högt skrik, som sedan dalar ut i en hes viskning

En känsla av styrka som avtar i hopplöshet

vem kan leva utan hopp

en tro om lycka

En lögn som bränner sig fast i själen

Men som tillslut bara lämnar ett litet avtryck av sin existens

Då sorgen blir för tung och hoppet bleknar

och det enda du har kvar är den lilla lågan som kämpar in i det sista för att hålla mörkret borta

åtrån av förväntan svalnar

hoppet går tillslut över i lycka

En lycka att hoppet inte mer behövs

Ett lugn som tar själen till den plats där den en gång kom ifrån

en plats vi inte visste fanns

En plats där hopp inte längre betyder något







söndag 20 mars 2011

Inte jag

Jag är inte mig själv ibland. Eller jag vet inte hur jag ska förklara mig. Men det är panik, ångest, sorg, irritation, ilska, saknad, oro, stress och rädsla... Känslor som blandas ihop på en och samma gång och bubblas upp på ytan för att man tryckt undan dom. I över två och en halv månad har jag tryckt ner känslorna långt in i hjärtat. Känslorna har funnits i mig hela tiden, och jag har ju skrivit om känslorna i bloggen... men idag kom dom upp till ytan, helt okontrollerat. Och då menar jag inte bara tårar och gråt. Utan EN MASSA ANNAT!

Att jag tryckt undan känslorna och försökt vara glad... Glad och stark när jag träffar människor.. Pigga och glada gamla vanliga Monica. Jag försöker glädjas för andra, visa glädje och lycka för andra. Men när jag sedan reflekterar, så känner jag mig i själva verket olycklig, sorgsen och så fruktansvärd naken. Känslan av total maktlöshet.  Det känns som att jag blivit överfallen, berövad på allt jag har, någon har slitit av mig kläderna, slagit sönder min kropp och lämnat mig kvar naken, medvetslös... Jag vaknar plötsligt upp och börjar skaka okontrollerat. Vad fan har hänt? Jag försöker pallra mig upp, men alla ben är brutna och jag kan inte ställa mig upp.  Jag faller ihop och känner hur ögonen blir tunga. Jag somnar in...

Jag flyttade hit för ca åtta år sedan, och man kan säga att jag började ett nytt liv här. Allt som händer i livet är ju det som formar en som människa. Och jag kanske var lite orolig i själen innan jag flyttade upp hit. Det var här i Norrland jag fick vara själv ett litet tag och hittade hem på något vis.  Fick ordning på mitt liv. Och så hittade jag min själsfrände, min finaste och vackraste vän här. Vi har skapat oss ett fint liv här, ett lyckligt liv med en massa underbara vänner omkring oss. Jag kom ihåg kring jul hur fruktansvärt lycklig jag kände mig och verkligen var. Fira jul med min älskade man, med hans fina familj och snart skulle vi få vårt första efterlängtade barn och sen så skulle min familj komma upp och hälsa på och vara med oss och vårt älskade barn. Istället fick våra föräldrar komma till oss under vår svåra tid, och stötta oss. De fick vara med och begrava vår älskade förstfödde son.

Jag vaknade i morse och frågade min man om allt kommer bli bra någon gång. Han svarade att han inte vet om det kommer bli bra. Nej, suckade jag, men någon gång måste det ju bli bättre? Tror du inte att det kommer bli bra..?  Okej, sa han och strök mitt hår, allt kommer bli bra... Och ja, det är nog som många av er brukar säga att efter en tid så kommer det kännas bättre. Men att jag idag har lite svårt att tro det. För jag undrar om jag någonsin kommer bli en normal människa. För just nu känns det mycket värre än precis efter förlossningen. Nu känner jag mig helt knäpp emellanåt. Men det går nog över..

Snart ska jag och min finaste, gå ut och fika i vårsolen. Vi ska grilla på vår uteplats!





fredag 18 mars 2011

I want to be a part of it...

Bara för att skriva om något helt annat, så ska vi ju till New York om ett par månader. Jag har varit i USA tidigare men då i Los Angeles och Las Vegas. Så nu blir det New York och lite puls med ett par vänner. Och då har jag kikat på lite grejer jag skulle kanske vilja göra. 


Kanske lite historiska "landmarks" som Frihetsgudinnan, Empire State Building och Ellis Island.
statue of libertyempire state buildingellis island
Grand Central Station måste man ju bara kolla in!

Sen sägs det att man måste äta pizza New York... 
pizza new york
Eller dumplings...?
En låååång baseballmatch på Yankee Stadium!

Time Square
times square
Eller det coola stället Guggenheim Museum?
guggenheim museum new york
 Radio City Music Hall, kanske har något att bjuda på? 


radio city music hallrockettes
Eller Broadway? 


Mysiga Central park!!



Shopping....






Blir man trött på shopping så varför inte ta sig ut på Long Island för att besöka en strand och slappa.


.. En kompis rekommenderade att ta en avstickare en dag till Washington och vi ska ju ändå vara där borta i 8 dagar. För vem vill inte kolla in Vita Huset eller strosa runt i mysiga Georgetown?



(alla bilder är lånade) 





Fredag igen

Fredag igen och jag känner mig inte direkt glad övet att det är fredag. Snarare mer orolig i själen. Jag kan inte längre ta beslut om saker vi ska göra ikväll... Jag orkar liksom inte ta en massa beslut, speciellt när det inte är några viktiga. Jag vill bara följa med och ibland kanske jag bara vill vara för mig själv och vila. Ett beslut är taget iallfall och det är att jag ska träna innan det blir kväll. Jag är visserligen jättetrött, men eftersom jag har lite smått ångest över de där extrakilona och jag vägrar hålla på med dieter, så behöver jag träna. Jag har 5 kg att gå ner... Men har inte orken att fixa det. Det som är bra, är att en kompis har köpt träningskort som börjar på måndag, så nu har jag en vän som kan dra i mig. Om jag ska börja instruera snart igen, är det ju bra att komma i form...

Jag gråter väldigt lätt nuförtiden. Igår pratade jag med min "svägerska" som jag inte pratat med sen flera år, då hon och min bror separerat sedan länge och jag flyttade ju upp till Norrland. Blev så fruktansvärt glad över att hon ringde. Vi pratade om lilla Ängel Emanuel, förlossning, graviditeter och annat... Så nästa gång jag är i Göteborg tänkte jag träffa henne. Hon har alltid betytt väldigt mycket för mig, under uppväxten och tonåren. Som en extra storasyster... Igår saknade jag min familj väldigt mycket alla i Göteborg och min storasyster i Stockholm. Jag funderade på, om jag hade bott närmare så kunde man ju åkt dit idag eller ikväll, men nu bor vi ju så långt långt ifrån. Jag saknar inte själva staden och miljön, för det var naturen och miljön jag förälskade mig i häruppe. Men nu åker vi ju ner snart, flygbiljetten är redan köpt, så jag får träffa nära o kära.

Nu ska jag inte deppa ihop här, utan nu ska jag hämta ut biljetter till en musikfestival imorgon. Vi ska se fina Håkan Hellström lira. Och innan det ska vi hälsa på en kär vän o hennes lilla familj i Piteå.

onsdag 16 mars 2011

Jag sväljer gråten

Jag sväljer gråten. Varje dag sväljer jag gråten. Idag svalde jag gråten flera gånger och jag har varit så nära att bara bryta ihop, men jag har bitit ihop och försökt vara stark. Jag var på stan med en kär vän idag och i en butik träffade jag en bekant, hon hade ju hört vad som hade hänt och beklagade. Jag var så sjukt nära att gråta men gjorde ändå inte det, alla känslorna kom, jag blev lite het i ansiktet, darrade lite på rösten och harklade mig, svalde och drog ett djupt andetag som om att jag skulle dyka ner på 20 meters djup eller något. Sedan pratade jag om det som att det var världens mest normala... Och det har hänt flera gånger denna veckan. Som när jag är på gymet som jag ändå nu är till varje vecka och snälla fina kollegor, ett fåtal gulliga kunder och medlemmar frågar om vad som hänt och hur jag mår.. Då kommer ju allt tillbaka och jag sväljer gråten. Men jag blir faktiskt väldigt tacksam och rörd att folk bryr sig och pratar med mig! Och egentligen skulle jag säkert kunna gråta inför alla dessa trevliga människor, det är ju inte för det... men det blir så himla obekvämt för alla parter. Idag såg jag också en tjej från föräldragruppen, med sin fina barnvagn,  jag såg henne från rulltrappan i gallerian. När hon till slut såg mig, vinkade hon glatt, ropade hej och jag ropade hej och vinkade tillbaka. Det var den tjejen i gruppen som var beräknad exakt samma dag som mig. Det gör så sjukt jävla ont att inte få ha vårt barn här. Jag som alltid är en så lättsam och glad person... Jag orkar inte vara så här ledsen i själen.. Jag vill vara glad. Jag har bra och dåliga dagar.  Men jag kämpar ihjäl mig varje varje dag... Jag vill inte vara trasig, jag vill bli hel igen. Lycklig igen. Jag visste inte att något sådant här skulle sätta sådana djupa smärtsamma spår. Det kändes som om att jag skulle kräkas på jobbet idag, för att jag mådde så himla dåligt. Jag kände inte igen mig. Jag är inte "sån" tänkte jag, jag måste vara stark och inte gråta, jag svalde gråten igen. Jag har svalt gråten så många gånger de senaste två veckorna, och jag svalde gråten så jävla många gånger idag att när jag kom hem så bröt jag ihop i min mans armar... Min älskade stackars man fick vara stark för en stund och bara hålla om mig. Jag sa förlåt flera gånger mellan tårarna, för jag vill inte "dra" ner honom mer, eftersom jag vet att han också sväljer gråten. Han bara höll om mig, klappade mig, smekte mina kinder och sa att - "man får gråta!" " Du får gråta hur mycket du vill, för jag älskar dig ändå!"

Ibland önskar jag att jag kunde fara till himlen och hälsa på en liten stund, en liten stund för att få vara med honom... Snusa på honom, se in i hans ögon, se honom le och skratta högt, smeka hans små fingrar och tår igen, pussa på hans lilla söta nos och känna hans kropp mot mitt bröst. Jag älskar min son så högt som bara en mor till ett barn kan göra.
Jag önskar så att någon bara kunde ge mig smärtlindrande och ta bort denna fruktansvärda smärta, för det gör så ont så att jag kan känna smärtan i mina fingertoppar.
Den sista bilden på dig i magen, 6 dagar innan du kom!

Ja, jag ser hur månen lyser ner på mig
Jag tänker - 'Kan man fara dit, kan jag hitta dig?'
En resa bortom rum och tid
Kräver barnens fantasi att göra tanken fri...
Tårar från himlen när änglarna gråter
Är tårar av glädje och tårar av hopp
Tårar från himlan när regndroppar faller
Blir till en flod som bär kärlekens bud