Älskade barn

Jag älskar verkligen barn. Idag efter jobbet var jag och hälsade på en vän som fick barn fyra dagar innan vår Ängel kom. Vi gick med våra magar under hösten och längtade tills vi kunde få vara lediga samtidigt, promenera med våra barnvagnar och ha lite mysig tid ihop. Nu blev det inte riktigt så och idag var jag och hälsade på henne och hennes fina lilla tös. Vi fikade ihop i deras nyrenoverade hus, vi pratade om hennes förlossning, min förlossning och om min lilla fina son... Och så självklart pratade vi om lilltjejen som fanns i hennes famn. Det blev också en del ammande, blöjbyten och lite mys-tid med bebisen. Jag kan ju inte hålla mig borta, jag tog ju mig självklart friheten att hålla henne och mysa lite också. Så enormt vacker liten flicka med en ljus fin stämma och mycket lik sina fina föräldrar. Föräldrarna är så stolta över deras lilla vackra dotter.Efter ett av blöjbytena, så böjde jag mig ner nära henne, så där nära att våra blickar verkligen möttes... Jag höll hennes små händer, smekte hennes kinder, pratade lugnt med henne, då vart hon väldigt tyst, log lite och betraktade mig med förundran. Och ett lugn bara sänkte sig över oss. Jag kände mig lugn och blev helt harmonisk. Älskade fina barn. Jag har också en liten son tänkte jag, och jag tror han fanns där, ovanför min vänstra skuldra och log mot lilltjejen han med.

Söta lilla Elsa hos sin fina mamma

 
Barn är en gåva... Och jag vet att vi också kommer få ha egna barn som lever i våra liv. Alla kan FÅ barn om man verkligen önskar och längtar, på ett eller annat sätt. Det är en gåva att få ett barn till sig. 

Jag vill ge dig, av Ann Jolin

Med en obönhörlig kraft och mjukhet

berör du mitt allra innersta.

Letar dig fram till varje liten vrå.

Dyrkar upp hjärtats låsta rum.

Väcker känslor jag inte trodde fanns.

Väcker mitt slumrande jag.

Jag vill ge dig det finaste jag har.

Jag lägger mitt hjärta i dina händer.

Det är fullt av kärlek.

Det är fullt av längtan.

Jag ger det till dig.

Du gör med det vad du vill.

Mitt hjärta det är ditt.

Only pain in my heart

Idag har jag besökt min fina tandläkare Åsa. Jag fick lagat två tänder, och hela munnen bedövades. Eller ja, det kändes så.. Det kändes som hela ansiktet var bedövat. Men jag har inga problem med att gå till tandläkaren. Hon är så himla trevlig och någon gång har jag nästintill somnat. Varför jag tycker om henne så mycket är, för att hon har gett mig nya tänder efter en liten incident. För tre år sedan råkade jag ut för en fallolycka i en stentrappa på mitt gamla jobb. Jag stressade på jobbet, för att vi skulle åka till Tunisien på semester några timmar senare.. jag hade hela famnen full med dokument och pärmar, föll framstupa i stentrappan och...  jag slog mina två/tre framtänder, fick fläskläpp och skrapsår i ansiktet och (säkert en lättare hjärnskakning på köpet .) Vi åker till Tunisien, för det gjorde ju inte direkt ont. Gick till tandläkare där, som tog röntgenbilder.. Men menade att jag lika gärna kunde vänta till jag skulle hem om en vecka. Så sagt och gjort, när jag kom hem från semestern gick jag till tandläkaren. Och förskräckt undrade både hon och tandsköterskan om jag inte hade tandvärk, eller värk över huvudtaget....? Nae, sa jag, det enda var ju bara att det inte var så kul och vara tandlös. Och hon berättade då att jag borde haft ont, för att nervtrådarna hängde typ utanför... Jaha, sa jag, det var de som man kände om man petade med tungan eller? 

Så jag fick gå ett antal gånger till tandläkaren och hade inte ont en endaste gång. Det stack till en gång under rotfyllningen dock, men det gjorde inte ont. Tandläkaren och sköterskan sa att om jag nu inte kände något varken under resan med nervtrådar som stack ut eller under behandlingarna, så skulle jag nog kunna föda barn utan problem. 

Och min förlossning kommer jag aldrig glömma, även om vår älskade och vackra Ängel inte fick stanna hos oss så var det vackraste och på något sett det lyckligaste ögonblicket jag någonsin varit med om. Och det uppstod en enorm kärlek inom mig, en kärlek som är obeskrivlig. Att föda barn gör inte alls ont, men att förlora ett barn är fruktansvärt plågsamt och det gör obeskrivligt ont, lämnar stora djupa sår och ärr efter sig.

Och nu kan ni få le lite grann, för här kommer en galen bild på mig i Tunisien för tre år sedan.

No one said it was so hard...

Har musikterapi denna förmiddag med Coldplay och Muse, som smörjer min själ och lagar den lite. Jag hade en härlig dag igår, och kvällen avrundades med flera skrattanfall med min kollega, som tyvärr är sista dagen hos oss idag. Men vi har fått så himla bra kontakt och skrattar så grymt mycket ihop, så vi kommer ju fortsätta ses. På måndag ses vi på körträningen, det var ju hon som introducerade mig i kören. Och så har vi kört bodystep ihop, så det ska vi väl försöka fortsätta med. Och gå långpromenader och så.

Inatt drömde jag, en dröm i drömmen.... helt knäppt, först drömde jag att jag och Jörgen var ute och gick, helt plötsligt hade vi en barnvagn där med en sprattlande bebis i, och vi var så nöjda över barnvagnsköpet och gick där stolta på stan och körde vårt barn.  Vi gick in i en hiss och det lilla barnet satt upp i vagnen, jag sa till Jörgen -´ser du va lik han är dig'... Jörgen bara tittade på mig, jag ignorerade honom för en stund och klappade det lilla barnet på huvudet och kittlade han i magen, men helt plötsligt börjar barnet prata och säga ´-sluta, ta inte i mig. Du är inte min mamma´.. Jag vaknar som upp i hissen, ser mig omkring  i hissen, där sitter en man med sin son i en paraplysulky, pojken är typ 3 år. Barnet och pappan tittar frågande på mig, och jag rycker till. Vänder mig om till Jörgen, som står bortvänd och petar på hissknapparna.  Sedan vänder hans sig om och tittar på mig med sorgsna ögon och säger, ´det kommer bli bra någon dag´... Sedan vaknar jag. Det var som att jag somnade i hissen och drömde mig bort, i själva drömmen. Som inception ifall ni har sett den...
Jag hoppas inte man blir sådär konstig iallafall. Men så jag har tänkt på vår lilla Manne-pojke och ska nu åka köpa blommor och lämna i kapellet där hans urna finns... Första gången jag ska dit. Och jag ska våga mig dit alldeles ensam. Jag ska vara ensam med min son. Min son, som finns i en urna.... Usch va konstigt det känns. Fast jag tror det blir bra, jag behöver få göra det.

Imorse kände jag dåligt samvete. Skuldkänslor för att jag skrattar som inget har hänt, pratar som inget har hänt, längtar efter barn som att jag aldrig har varit gravid, som att jag aldrig burit vår Ängel i magen, som om att jag aldrig har fött min son, genomgått en förlossning eller känt hans varma kropp mot min.... Fast jag tänker på det hela tiden och bär alltihop inom mig, men jag orkar inte alltid prata om det. Men igår pratade jag med en tjej som jag aldrig någonsin har pratat med tidigare. Jag bara spydde ut ord, ord om vår lilla älskade son, ord om hur mycket jag saknade honom... Och att den kärleken jag upplevde när han kom till oss, när jag fick se honom, känna honom, hud mot hud, hans kropp mot min... Den kärleken är något obeskrivligt, det är bara en mamma eller en pappa som kan känna den kärleken till sina barn. Den kärleken är högre än något annat i hela denna värld, det är på en helt annan nivå. Nu förstår jag.... Nu förstår jag alla föräldrar och hur man kan gå i döden för sitt barn. Och nu förstår jag min egen mor, min egen far och deras kärlek till oss, deras barn. Och kärleken till min sons pappa, den är också på en helt annan nivå, högre än någonsin. Det är ju vår son, vårt vackra fina älskade barn som vi har tillsammans.
Den tjejen som jag pratade med igår, hade själv en liten son... Det bästa, vackraste och finaste hon vet. Den kärleken jag beskrev förstod hon ju, för hon känner ju likadant för sin son. Och även kärleken till pojkens pappa är ju också på en helt annan speciell nivå.

Men jag kan nu få ångest efter hur mycket jag emellanåt längtar efter att få ha en levande dotter eller son vid mitt bröst, höra andetagen och känna hjärtat slå mot mitt... Och jag får sedan skuldkänslor, för att det är som att jag försöker ersätta honom... Men det vill jag ju inte, för det går ju ALDRIG... Det går aldrig att ersätta, sudda ut eller ta bort.

Den som betyder mest för mig är min älskade man, och det märks säkert i denna bloggen. Den handlar stundtals väldigt mycket om vår kärlek.

Kärleksvisan -- 2010-12-31

Dagen efter lilleman kom till oss och lämnade oss alldeles för tidigt, satt vi hemma i vårt hus, tomma och chockade över allt som hänt, det var nyårsafton... Fredagen den 31 december 2010. Vi hade verkligen aldrig tänkt oss årets slut så här. Vi hade nog tänkt oss att fira nyår med några fina vänner, skåda fyrverkier, skåla, kyssas och glädjas över framtiden... Och i januari, då skulle vår älskade son komma till oss och vi skulle haft ett förändrat och härligt liv framför oss med ett barn i vårt hus.

Istället kramades vi hårt, skakade av sorg, höll varandras händer och torkade varandras tårar medan kärleksvisan spelades, innan klockan slog tolv. Jag hoppas innerligt att detta år, 2011 ska sluta med hopp och glädje. Vi gör allt vi kan för att må så bra vi kan, för vi lever här och nu, stöttar varandra i glädje, sorg, nöd och lust...

Glädje

Igår hade jag en dag fylld med glädje. Speciellt kvällen, då jag fick premiärsjunga med Rejocie gospelkör i kyrkan där vi tog vårt sista farväl av vår lilla Ängel. När jag väl kom till kyrkan med Malin, så kändes det som en ilning längs ryggraden. Men faktum var, att det inte var en läskig ilning. Utan mer som en rysning av välbehag. Som att han fanns i kyrkan, som att hans ande svepte omkring oss. Då kändes det först som att jag skulle börja gråta, men på något magiskt sätt så kom inga tårar. Det var bara så enormt härligt att få sjunga med denna fina kören. Det var så skönt att få sjunga av sig, sjunga med hela kroppen och själen. Det är ju det som är gospel. Jag blev stärkt av att vara där och sjunga. Vi sjung bland annat en av de många Emanuel-låtarna och en del andra härliga låtar. Det var så vackert, kraftfullt och berörande. Det var underbart. Jag var så glad när jag vandrade hem med vetskapen att jag ska dit igen, nästa måndag. 
Jag är så glad över att vi valde de vackra namnen till vår son. Ängel Emanuel. Som en legend från forna dagar. En legend från bibeln. Från början när vi tänkte namn, så var det helt andra namn. Mer fornnordiska och amerikanska namn. Men det var omständigheterna som gjorde det hela. Och vad vi kände när vi såg på honom. Han var och är fortfarande en ängel, så vi gav honom två förnamn Ängel Emanuel. Om man vill göra det lätt för sig, kan man ju kalla lilleman för Manne också. Det är smeknamnet för Emanuel. Jag visste ju redan var Emanuel stod för, då min brorson heter Noah Emanuel. Noah är ett hebreiskt namn och står förmodligen för tröst och vila. 
Emanuel är också ett hebreiskt namn, kommer från (עִמָּנוּאֵל, Emmanuel eller Imanu'el) med betydelsen Gud är med oss. Därav så många gospel-låtar med detta namn.  
För mig är namnbetydelsen given, att Emanuel (vår son) är med oss. Vart vi än är, så finns han med oss. Han lever i våra hjärtan och ibland känner vi hans ande sväva förbi. Och på så sätt kan vi leva vidare med honom. Det ger oss en styrka. Och om vi nu ska gå in på vad just jag tror på,(nu blir jag riktigt personlig) så tror jag att Gud är en kraft eller energi, alltså ingen person eller ande. Och att varje människa besitter denna kraften, men att det är upp till varje människa att hitta den och sedan hitta ett sätt att använda den. Vissa kanske använder den ibland, vissa varje dag och andra inte alls. 

We've discovered a baby boy... Emanuel
We have felt the hope in the air that You are breathing 
We have seen the peace on Your face while You've been sleeping 
We have wanted a piece of that hope... Emanuel 

Ur Emanuel av Alathea (Gospel)

Ögonblick av livsnjutning i Luleå

Jag har haft en suverän helg med strålande sol, fondueafton med fantastiska människor, skoterutflykter med min kärlek, vadat i snö, kört fast, fått soppatorsk med skotern, promenerat ex antal kilometer i snö, myst o fikat i skärgården, badat bastu... varit på stan med fina Maria... sett underbara Eat Pray and Love, analyserat Inception - skrattat och snackat om livets bekymmer och glädjeämnen med älskade Linda... och upptäckt en fantastisk choklad från Anton Berg, med Havsalt och mandel... Det är livsnjutning en helg i Luleå.

Jag vill tacka finaste Linda för senast. Du gav mig extra livsgnista och inspiration. Massa kärlek till dig för allt du ger.

Show me your smile then, Don't be unhappy,
Can't remember when I last saw you laughing,
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Cause you know I'll be there

Tack igen!

TACK ANN-LOUISE FÖR AWARDEN!

 

När började du blogga?

Jag började blogga 7 januari 2011, drygt en vecka efter vår Ängel tog sina vingar och flög upp till himlen.

2. Vad handlar din blogg om och vad skriver du om i den?

Bloggen handlar om vår vackra och älskade son Ängel Emanuel, som gjorde avtryck i våra hjärtan innan han for till de andra änglabarnen. Det handlar om livet efter händelsen, den handlar om att kämpa, om relationer, känslor, tankar och drömmar samt även vardagliga saker. 

3. Vad gör din blogg speciell?

Det är en änglamammas blogg, som är lika unik som alla andra änglamammors bloggar. Den är personlig, ärlig, jag skriver mycket om mina drömmar och om relationer.

4. Vad fick dig att börja blogga?

Egenterapi och bearbetning. Få skriva av mig. Har haft blogg innan, men på detta sätt. Precis som Ann-Louise skriver så har kommentarer visat sig vara ovärderligt. Det har fått mig att tänka i nya banor.

5. Vad skulle du vilja ändra i din blogg?

Vet inte, designen kanske=) 

Vad gör jag utan hoppet?

Det är fredag idag. Fredagar har alltid varit en dag jag haft som favoritdag. Nu har jag inga favoritdagar längre. Det är så mycket som har förändrats i våra liv sedan torsdagen den 30 december,  dagen som min son föddes och togs ifrån oss, dagen när en av mina brorsöner kom ut till livet, dagen när mina föräldrar gifte sig, dagen innan nyårsafton, en dag som jag vanligtvis förknippar med lycka, kärlek och förväntan. Men inte längre. Det kommer för alltid vara en dag att minnas och våra tankar kommer alltid gå till vår son den dagen. Vi kommer alltid skicka upp vita ballonger till honom den dagen och be om hans välsignelse och att han ska vaka över oss varje dag.
Jag har förändrats men är självklart den samma ändå, jag är fortfarande Monica. Men känslorna tar mer över nu än tidigare. Det finns inte längre en bra balans mellan glädje och sorg längre. Ena stunden kan jag skratta högt och nästan få ont i magen av att skratta, i nästa andetag kan jag gråta så att jag nästan tappar andan.  


Med min man kan jag uttrycka mina känslor hur jag vill, när jag vill, vart jag vill... Med honom kan jag skratta mig fördärvad och gråta mig till sömns. Men ibland vill jag bara vara också. Igår när vi hade lagt oss för natten, la jag mitt huvud på hans bröst. Han klappade mig kärleksfullt och långsamt över håret, smekte över mitt öra, min kind, länge... Hans handling förklarade allt... Tyst mumlade vi i mun på varandra - ' jag älskar dig...'


Hjälp mig leva och klara idag..
Ge mig din stillhet, ta mig långt härifrån
Låt mig glömma och starta på nytt
Jag vill vara viktlös och sårbar
och hjälplöst falla i din famn

Det är så mycket man får perspektiv på just nu. Det känns som att man sitter på andra parkett och skådar livet, just då får man perspektivet. Vad betyder livet? Vad är viktigt i livet? Jag vet att jag ältar mycket i bloggen. Men sluta läs då!!! Den är till för att skriva av sig och en del i terapiarbetet. 
.. Jag längtar så hemskt mycket efter ett litet barn att hålla i min famn. Längtan är större än någonsin. Åh jag saknar vår Ängel. Men han kommer ALDRIG tillbaka. Inget kan ersätta. Men jag vill bli mamma till ett levande barn. Ett barn att ta hand om, ge min kärlek till, snusa, mysa och pussa på. Jag kan längta efter sömnlösa nätter, skrik från ett levande barn, blöjbyten, såriga bröstvårtor från amningen, konstiga vanor..... Eller bara den lilla stunden, när mitt barn ligger utmattad på mitt bröst och jag hör hur hon andas. Vilken känsla!!!  Men rädslan är större än någonsin och tar över ibland mer än längtan, med farhågor om allt hemskt som kan hända ett litet litet barn, som man tror ligger skyddat i mammas mage. Många säger, försök inte tänka på det, du är ju inte där än igen.... Men hur lätt är det att INTE tänka?  Klart jag tänker på framtiden. Klart jag önskar att allt ska gå bra och att vi i framtiden ska få syskon till vår son. Om jag önskar att vi får barn, så blandas önskan med rädsla. För det är ju det jävligaste vi har varit med om. Att få säga adjö till vår lilla son. Men vad gör vi då utan våra drömmar, förhoppningar och förväntningar om vi inte kan få ha dom och blanda dom med rädslan?  Ska vi bara strunta i allt? Bara vara apatiska då? Eller ska vi bara ta bort dom drömmarna? Och kanske drömma om något helt annat? Jag har ingen aning just nu.


Jag måste citera en annan änglamamma, det är så SJUKT BRA skrivet: "...Sorgen går alltid brevid. Hand i hand med mig. På andra sidan går glädjen. Glädjen är rufsig i pälsen. Sliten. Men den finns där brevid mig. En dag kanske det är sorgen som är rufsig. Och glädjen håller mig i handen." 


Ikväll ska vi ha en riktigt härlig fredagskväll med våra fina vänner, det blir fondue med massa mat, vin o tillbehör.

Mod

Om en stund ska jag ta mig modet att besöka min andra arbetsplats, mitt andra hem, stället jag vanligtvis spenderar mycket fritid på. Jag har varit där sedan 2004 och jag spenderade även en del fritid där under graviditeten, nämligen gymmet jag är instruktör på och själv brukade träna på. Jag har en kollega som ska följa med och hålla handen. Vi ska köra bodystep, det ska bli så himla roligt.
Och för en stund sedan stod jag och min man och kramades hårt, vi skrattade och jag kände mig plötsligt väldigt glad och varm i kroppen, en riktig ärlig känsla som jag minns från tiden innan vi förlorade vår Ängel. Jag blev så glad att det kom tårar. Konstiga jag. Utan min man skulle jag inte orka, han gör mig levande.

Idag slog det mig, att det bara är två månader och två dagar sedan, vår lilleman kom till jorden och vände om, upp till himlen. Så lite tid som har gått, alldeles nyss men ändå känns det så långt borta. Jag minns det som igår, förlossningen, hans varma mjuka kropp mot mitt bröst. Jag drömmer om han nästan varje natt, vaknar med gråten i halsen. Tårarna har torkat, men hjärtat blöder ständigt. Vi vet varför han tog ifrån oss, men det känns ändå obegripligt.

You are always on my mind

Första dagen och en massa tacksamhet

Idag var första dagen på jobbet, efter allt som hänt. Alltså första dagen jag verkligen jobbade. Kändes faktiskt väldigt bra och skönt att komma tillbaka. Jag börjar nu på deltid, för jag orkar inte med heltid och en massa olika projekt. För jag jobbar i en sådan bransch med massa projekt, uppdrag och nätverk. Jag brinner för mitt jobb, det gör jag. Men det är tufft att komma tillbaka till en sådan miljö, efter det vi har gått igenom och fortfarande går igenom. Just för att det rör det sociala nätverket, alla kontakter och samarbeten man haft, alla har vetat om att vi väntat barn och klappat på magen, önskat oss lycka till och allt... Många av dessa vet ju om vad som har hänt nu, dels för att mina kollegor har berättat och att de sett annonsen i tidningen. Vilket i sig är ganska skönt, man behöver liksom inte förklara sig jämt. 

Så jag känner mig glad och pigg=) Imorgon har jag lite roliga uppdrag att se fram emot. Till helgen ska vi ha riktig fredagsmys med några vänner som hjälpte oss lite extra med just begravningen och tog hand och pysslade om oss under den perioden efter förlossningen då vi var totalt psykiskt och fysiskt knäckta.  Jag hade till och med fått eksem kring ögonen, för att jag hade gråtit så jäkla mycket den tiden. (Och det är ännu inte så länge sedan, mindre än två månader.) 

Till helgen ska jag dessutom hälsa på en vän som jag inte umgåtts med på väldigt länge, jag ser fram emot det jättemycket. Hon var med när vi begravde lilleman och jag blev väldigt glad över att se henne där.

Jag var och är än idag väldigt rörd och tacksam över att så många fina vänner deltog när vi fick ta vårt sista avsked. Jag tänker också på hur glad jag är över ALLA underbara vänner vi har och så sjukt(!!) tacksam över ALLA de vänner som orkade, som ställde upp för oss, fanns där för oss och fortfarande finns där, vännerna som stöttade oss under den riktigt tuffa perioden och även nu med jämna mellanrum ringer och hör av sig. (För det är när man minst tror det, som man behöver det). Om ni som känner er träffade, läser detta, så vill jag att ni ska veta att det betyder så väldigt mycket för oss att ni bryr er om oss, att ni ringer bara för att höra hur man mår, höra hur det gick första dagen på jobbet, frågar om vi ska fika, äta middag, gå på bio, gå en promenad eller bara ringa för att säga hej! Det betyder mer än ni tror. 

... "Someone to face the day with

Make it through all the rest with

Someone I'll always laugh with

Even at my worst I'm best with you

It's like you're always stuck in second gear 

When it hasn't been your day, your week, your month, 

or even your year...

I'll be there for you

When the rain starts to pour

I'll be there for you

Like I've been there before

I'll be there for you

'Cuz you're there for me too"...