Evighet

Jag vill alltid stanna här
För här är jag fri
Du är den värld jag lever i
Ingenting kan stoppa mig
Det blåser en vind i hjärtat som brinner
Och kärlek vinner

Finaste ängeln som finns

Det är vår ängel. Lilla Ängel Emanuel. Han var hos oss inatt igen. Jag kände han svepa omkring oss, det luktade hud och sedan luktade det färskt blod... Och jag log och min själ var lugn.
Jag hade svårt inatt, men inatt hoppas jag kunna få somna;)



- Posted using BlogPress from my iPhone

Det kommer annat emellan och det är bra...

Varför säger man att man går i väntans tider? Det är något man förväntar och väntar sig... Men det blir inte alltid så. Och allt fler som jag nu träffat har varit med om detta, och det känns som att det sprider sig som en löpeld... Vad är det som är fel? Om inte det har hänt, så är det många som fått hjärtsjuka barn eller faktiskt också en del små barn som fått cancer.  Åh vad jag tycker det är hemskt att se små barn lida. Det gör ont i mammahjärtat då. Men man kan ju inte hålla på och tänka negativt, men när man en gång varit med om att se sitt barn död så är det inte allt lika givet längre, livet alltså. 

Blir vi gravida igen, då kommer vi bli fantastiskt glada och försöka njuta av att vara här och nu och vara glada över just det. Men det kommer vara en tid full av blandade känslor. Då får vi ta det då. 

På tisdag börjar jag nytt jobb. Känns konstigt men jättespännande. Och imorgon ska jag göra en till tatuering runt fotleden, med följande text;

In aeternum in corde meo...

Har ju ett smycke från spädbarnsfonden med den texten, och eftersom jag älskar fotlänkar (smycken), så kan jag ju lika gärna tatuera in det. Så har jag alltid med mig det. 

Igår var vi och såg Melissa Horn med ett par vänner som var upp och hälsade på. Älskar Melissa, hon är underbar. Skaffade mig vinylskivan som hon signerade till mig=) Så bjuder jag på en fantastisk låt, som är min favorit just nu. Ibland känner jag så här, men jag kommer alltid sakna, och aldrig glömma...  

Kärlek

Älskar

Jag älskar min man. Han är värdens bästa och den jag älskar mest i hela världen. Han gör mitt liv komplett. Utan honom känner jag mig inte hel. Han är min bästa vän, min livskamrat.

Just nu håller vi på och renoverar i tvättstugan. Det kommer bli så fint, tänk hur kul det kommer bli och tvätta, vika och stryka tvätt ;-) Hatar nämligen att stryka o vika tvätt... Urk va tråkigt det är=( Vi var i Haparanda i fredags som en dagsutflykt. Handlade på IKEA och var på en bilfirma och köpte nya däck. Mycket billigare blev det, tjänade ett par tusen på att köpa och byta dom där.

I torsdags började jag känna av en finne på kinden, (brukar sällan ha finnar), och nu är det som värsta stoppljuset på kinden. Förut fick jag alltid finnar några dagar innan mens. Men efter graviditeten har inte det riktigt hört till de vanliga. Jag har haft någon finne någon månad efter graviditeten, men under våren och sommaren, har jag inte haft en enda. Jag har ju ätit gulkroppshormon juni-september och då har det inte heller dykt upp någon finne.  Och nu får man värsta bamsingen. Plus att man ska byta jobb nästa vecka. Kanske det är en blandning av hormoner och stress, eftersom jag nu inte äter gulkroppshormon. Är det någon därute som har ätit gulkroppshormon, och har känt någon förändring i kroppen både under och efter behandlingen? Känt på något sätt skönt att inte äta det nu, så får vi se hur kroppen har blivit efter detta. Förhoppningsvis är jag mer regelbunden nu, och kan lära känna min kropp lättare. Om ca 9-10 dagar, är jag remitterad till labbet för att lämna blodproverna som ska skickas iväg till andra orter i Sverige. Sedan blir det att vänta 6-7 veckor för att få svar på allt =) Oj vilket konstigt inlägg detta blev.. men men.

Tur att jag har världens bästa man och fina människor som finns runt omkring mig, hade varit tungt annars.

Ha en trevlig söndag eftermiddag och kväll!

vackert

För nio år sedan, sedan igen för sju år sedan. Så var det här en sång som jag gick ofta och sjöng på av olika anledningar. Nu ploppade upp på spotify! Vackert, smärtsamt, kärleksfullt, sorgligt och flera minnen och bilder...

Så är vi här igen
Du lurar mig med ord
Lågan andas än
men vi har väntat länge nog
Långt bort
ett vingslag mot dag
Långt bort
det hjärta som slog

Du frågar mig
om jag kan minnas vägen hem
Och jag kan se på dig
att du inte vet till vem
Vart ska du med din vilsenhet
och vart ska jag om du tvekar igen

Kom när vinden vänt
och blåser ut från land
Kom med ljuset tänt
och utan lögn i din hand
Jag lovar inga stjärnor i natt
Allt jag lovar är en annan strand

Mot okända hav
vill du följa med
Mot okända hav
genom regn och storm
Mot okända hav
Var inte rädd
Jag bara ger dig en del
av allt du gav

höstdag

Har haft en riktig härlig och skön helg. Har haft en träningsdag på IKSU i Umeå med 14 kollegor från mitt gym, och vi tränade från morgon till kväll med allt från danspass, bodyattack, cykel, indoor walking och annat. Grymt skoj! Idag är man stel och har lite träningsvärk. Så ingen träning idag, utan jag har istället  haft en skön söndag med en MaryKay klass och fyllt på med lite produkter som tagit slut och fått lite sminktips med mera. Jag använder MK och tycker de funkar bra för mig. Behövde dock en mer fuktgivande och avsvalkande ögon som eftersom jag ibland får lite svullna ögon pga allergi, så nu har jag införskaffat en ögongel och fyllt med andra produkter.
På senare delen av eftermiddagen åkte jag hem till en vän som jag inte hunnit umgåtts med på ett tag. Så det var jättekul att ses igen. Så vi pratade på om allt mellan himmel och jord, jag fick lite pussar av hennes lille pojk, som fyller två år i januari. Det känns helt galet, att han fyller två. Jag kom ju ihåg när vi träffade honom första gången, sju dagar gammal. Jag kom ihåg när jag träffade min vän på parkeringen, hon hade på sig en sommarfin klänning, solen sken och det var slutet av maj eller början av juni. Hennes ansikte lyste och ögonen gnistrade. Då hade hon lillkillen i magen och när det var som kallast under vintern och snön låg täckt över hela vårt landskap, då kom han till världen. Efterlängtad och älskad från från första stund.

Tiden går så sjukt fort. Jag får panik över att tiden rasar förbi. Det går lite för galet fort och jag hinner inte med. Jag hinner ju fan inte ens blinka. Har fått frågan ofta bland vissa om vi inte tycker det är jobbigt att vara med folk och vänner som har barn. Men det tycker vi absolut inte, vi tycker ju om våra vänner och deras barn minst lika mycket. Jag älskar ju barn.  Men om det är något jag ibland, men bara ibland kan tycka är jobbigt, är vänner och bekanta som är höggravida. Jag är ju självklart så himla glad för deras skull, det är ju underbart att vara gravid. Tycker jag iallafall. Jag hade ju en så himla bra graviditet om man jämför med många andra. Mådde lite illa en kortkort period, och hade lite grejer som låg i kläm i ryggen, men de fixade ju en sjukgymnast på ett kick, utöver det var ju allt så bra. Och Emanuel sparkade och rörde på sig tidigt i magen, så jag kände i tidigt stadiet sparkarna. Eftersom jag var ganska tränad och det var något som barnmorskan påpekade ofta att det var bra att jag var så vältränad och att jag också höll mig i lagom form under graviditeten, så tog man ju för givet att allt stod rätt till och att det skulle gå bra!

Äsch jag förstår inte varför jag skrivet om det här igen. Det måste ju bli tradigt och jobbigt och läsa detta. Men å andra sidan är det ju en blogg, som är dagbok för mig där jag skriver om hur jag känner och tänker.

Nu är det söndag och snart blir det film och popcorn. Hoppas ni har det bra i höstmörkret.

Tänk om...

Det finns mycket tankar, mycket känslor. Ibland undrar jag om det är verkligen är sant allt som har hänt i livet. Tänk att vi har fått uppleva både liv, död och vår son. Tänk om vi hade vetat det vi vet idag, då hade kanske vi haft en unik liten kille hos oss. Tankarna dyker upp ibland. Men samtidigt så saknade han det centrala systemet för de vita blodkropparna, inget immunförsvar, så han hade kanske inte alls hade orkat kämpa. Han mår nog bra där uppe bland molnen, min kille.

The beating of my own heart was the only sound i heard. I can see your red lips and your curly hair in front of me. I miss you, most of all, my little darling, when Autumn leaves start to fall.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tårar igen

Tårarna kom idag. I massor. Som att jag har samlat tårar i flera månader och nu brast det.

Jag och Jörgen besökte sjukhuset idag. Det var ett bra besök och jag har en bra läkare, tog prover, ultraljud med mera. Och nu har jag fått ytterligare remisser för en massa konstiga prover som ska iväg till forsknings labb i Umeå. De ska tas om 2-3 veckor. Så fler svar får jag kanske i december. Tills dess får vi leva ovetandes och vara som vanligt.

Efter sjukhusbesöket kändes det först bra. Men sedan kom allt över mig eller oss. Jag kände mig liten, skör, ovetandes, rädd och allt. Sjukt jobbigt. Sedan fick jag ångest över en del annat också.

Vi lade oss i soffan i rummet bredvid den tomma vaggan från sekelskiftet som nu är fylld med nallar och gossedjur. Jag kramade om en nalle jag fick av min pappa när jag var i 10 års åldern och Jörgen kramade om mig hårt hårt. Det är så mycket just nu. Allt som händer livet. Och livet är så skört!
Tårarna bara fortsatte och fortsatte, blötte ner både nalle och tröja. All energi bara drogs ut. Men på något magiskt sätt så plockade jag upp energi och på kvällen kunde jag alert leda Indoor Walking!





- Posted using BlogPress from my iPhone

So afraid

Är lite rädd. Rädd för imorgon ska vi till sjukhuset. Och jag ska få ta flera prover och tester, svara på frågor hit och dit, göra ultraljud, utredningen har tagit fart och förhoppningsvis får man lite svar. Vill inte, tycker det är lite jobbigt. Sjukhus är jobbiga... Men det kommer gå bra. Hoppas jag.

För egentligen ska jag vara glad, för det händer lite kul grejer nu. Jag ska byta jobb bland annat. Mycket är likt det jobb jag har, fast lite mer internationella kontakter, lite mer affärsutveckling, mer inriktad mot IT-branschen och men fortfarande en del projekt. Min titel på anställningsavtalet var kommunikation och marknadsansvarig, men inbegriper mycket mer än bara namnet. Jag kommer arbeta med affärsutveckling för små och medelstora bolag inom IT, leda projekt och även ha hand om marknadsföringen och kommunikationen utåt från företaget. Jag tar över en kompis jobb faktiskt. Jag trivs jättebra på mitt nuvarande jobb, men kände mig ändå redo för nya uppdrag, lite nya människor och nya miljöer. Och nu fick jag en ny och rolig möjlighet, så jag tog den =) så det är det roliga som händer i mitt liv. Och att jag har påbörjat en tjejklassiker. Att jag har gått tillbaka och leder gruppträning på gymet som jag tidigare har varit på. Det känns också himla bra, där är alla väldigt glada och man blir superpeppad av att leda pass och träna. Så jag leder under denna tiden pass i Indoor Walking, Spinning och BodyPump. Annars så är jag också ledare i lite annat också.

Jag och min man gör saker tillsammans och försöker bara leva i nuet. Och min man är verkligen världens bästa, han är så himla bra på att få mig att förstå vad som är viktigt här och nu. Och det är vi, det är OSS. Jag hade aldrig klarat allt, om inte han hade funnits vid min sida. Eller så hade jag klarat det, men det hade varit sjukt jobbigt!

Igår innan jag somnade, fastnade han på bild. En bild framför mig. Hans varma lealösa kropp, hans röda läppar och hans stora ögonlock, i min famn,  vid mitt bröst... Där du inte längre fick stanna. 

Glöm inte att kolla på Sanning och Konsekvens på TV3 ikväll, som bland annat handlar om när kvinnor förlorar barn sent i graviditeten.

Carpe Diem

Ibland

Ibland gör det så ont. Så ont så att ögonen svider, att jag får kramp i magen och hjärtat hoppar över ett slag. Det finns inga ord att säga längre... Och tårarna är alldeles för salta och torkar snabbt in på kinderna. Jag ser på dig och du ser på mig... Du säger att jag är den finaste i världen. Och jag säger att du är kärlek, och att jag inte kan tänka mig ett liv utan dig.

Jag tar fram hårlocken, hårlocken som tillhörde vårt älskade liv. Vårt finaste underverk, vår son som kämpade men inte längre orkade. Jag smeker din hårlock, och kan inte förstå att det har gått över 9 månader sedan du lämnade oss. Lika länge som du fanns hos oss, i min mage, lika långt tid har gått nu.
Ofattbart. Tiden går för fort. Och jag vill på något sätt bara stanna tiden för ett ögonblick.

Nu är vi här, på väg i livet, någonstans. Och kärleken är starkare än någonsin. Ingen kan älska som vi.