I was made for loving you

Jag har följt en del olika bloggar de senaste året, de är några änglamammor, några om ofrivillig barnlöshet, några mammor med handikappade barn, singeltjejer över 30, några som förlorat sin partner i svår sjukdom, några som själv är sjuka...  Och alla skriver vi för att vi behöver skriva av oss men också kanske för att få gehör av någon annan som har varit eller är i samma situation. Det behöver vi. Vi behöver bekräftelse, få svar, få ett bollplank, få stöd och support av andra. Det är viktigt för oss. Vi är bara människor. 


Just nu har jag varit lite dålig på blogga, det kommer och går. Ibland har jag stort behov av att skriva och ibland inte. Det går upp och ner liksom. Idag vill jag skriva för att jag är glad, jag är så himla glad av en jättekul anledning. Det har inget med barn att göra faktiskt, som kanske många skulle tro... Att jag skulle skriva.. JAAA ÄNTLIGEN GRAVID IGEN!! MEN NEJ, det handlar om något helt annat. Men jag kommer att berätta snart=) För mig är det så fantastiskt kul! Det ger mig energi!


Och på något sätt så är det ett nytt kapitel i mitt liv! En utveckling. Och jag hoppas att det kommer gå bra.
Slutet av nästa vecka så ska vi till min läkare, och jag tycker fortfarande de är jobbigt och tufft. Men de är något som måste göras. Och ja, det är så att jag har flera anledningar till att besöka sjukhuset och läkare. Det är diagnoser, utredningar, grejer och journaler som skrivs... Bla bla, men det måste jag, för att jag och Jörgen ska kunna leva i nuet. 


Att fokusera på livet, testa på mindfulness för ett ögonblick! Och lev här och nu! Fånga dagen för fasen. VAD vill du göra just nu under de förutsättningarna du har nu? Byta jobb, göra en tjejklassiker, starta eget, bli aerobicsinstruktör, söka till Robinson, till Idol, gå en danskurs eller skriva en bok? Gör det! Vad hindrar dig! 


Min bästa vän, min älskade livspartner, ger mig kraft och energi. Vi har självklart drömmar, fast vi lever mycket här och nu. Min man har visat mig hur viktigt det är att inte fokusera för hårt på framtiden, utan mer på livet just NU! För om vi inte LEVER nu, VEM säger att vi lever IMORGON? 

Tonight I wanna give it all to you

In the darkness

Theres so much I wanna do

And tonight I wanna lay it at your feet

cause girl, I was made for you

And girl, you were made for me

I was made for lovin you baby

You were made for lovin me

And I cant get enough of you baby

Can you get enough of me

Tonight I wanna see it in your eyes

Feel the magic

Theres something that drives me wild

And tonight were gonna make it all come true

cause girl, you were made for me
And girl I was made for you

Imorgon springer jag Lidingö tjejlopp!!! 1/4 av tjejklassikern.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Sad but true

Hysteriskt glad, Fruktansvärt Ledsen... Frustration, irritation, uppgivenhet, kamp, styrka, svaghet, häftig, stressad, energisk, glad, ilska, inspiration, förståelse, rädsla, sorg, ler igen, tårar, lycka, kärlek, hat, besvikelse, utmaningar, uppmaningar, hopp, förnekelser, tro, bekräftelse, framtid, vilja, försvinna....

Idag är jag svag, och idag har jag en anledning till det. Men jag orkar inte skriva om det, alltså vad anledningen är. Det spelar ändå ingen roll, för det är som det är... Allt kanske ändå har en betydelse, även fast jag har svårt att ta in det. Och nu handlar det inte om saknaden, eller att lilla Emanuel inte finns... Utan något annat som egentligen borde ha sin egen blogg. Som jag egentligen inte orkar skriva om, fast jag har ändå ett behov av  att skriva ändå... Jag vill, men ändå inte... Jag vill, jag behöver få ut det, men bara på mina villkor. Inte att någon annan ska tvinga sig på mig. För då blir jag tokig.  Om två veckor är det läkarbesök, jag är rädd... För att jag inte kommer orka....

I'm your dream, make you real
I'm your eyes when you must steal
I'm your pain when you can't feel
Sad but true

I'm your dream, mind astray
I'm your eyes while you're away
I'm your pain while you repay
You know it's sad but true

Högt över molnen

Idag har jag tagit halvdag och kompade ut vid lunch! Skönt! Behövde det. Har varit mycket kvällsjobb/övertid och imorgon blir det oxå lång dag, så nu ligger jag i soffan och tar det lugnt. Så skönt. Jag ska ändå leda Indoor Walking vid halv fem, så då blir det mycket tempo o svett;)

Idag ringde vår kurator från sjukhuset, som vi inte hört av sen februari. Hon ville meddela att de nu bildats en samtalsgrupp, eftersom de nu finns ett antal i samma situation. Hon förstod ifall vi tyckte de kändes sent, men samtidigt kan jag tycka att de är viktigt att få byta erfarenheter och för mig känns det bra att vara tillhands och även stötta andra som är nyligen drabbade.
Nu ska jag vila lite.

Ciao!


Ps; de här gåvorna fick jag när jag kom innanför dörren.



- Posted using BlogPress from my iPhone

A brand new day

Det kanske blir så att jag börjar på ett nytt kapitel i min enorma bok. Jag är redo att vända blad, så nu kör vi strax, ska bara vässa penna och hämta ett gäng papper. Det kan ju inte aldrig bli värre, det kan ju nästan bara bli bättre. 

Jag har bara en enormt bra dag, och framtiden ser ljus ut. Och jag är så glad!! 

Typ så här glad=) 

(hittade en gammal bild på mig, när jag var lite mörkare med längre hår, oj)

Stuck in reverse

I torsdags så var jag och en kollega på ett projektmöte på annan ort. Och där träffade jag en man som jag hade haft kontakt med i arbetet för nästan två år sedan. Jag hjälpte han och några andra att starta upp en verksamhet. Han kramade om mig och vi började småprata, och då säger han, - "Men ja just det, du har ju hunnit bli mamma också, visst? När man är gravid sprids ryktet fort. Men att jag också var tvungen att begrava min son, det ryktet sprider sig inte alls lika väl. För nu har det ju gått ett bra tag. Det är ju hunnit vara (vinter), vår och sommar. Och nu är det höst.

Så ja, jag berättade. Att jag blev mamma, men fick inte behålla min son. Att hans hjärta slutade slå och han förlorade livet. Och han blev helt paff och sorgsen i blicken, han visste inte vad han skulle säga. Och dum som jag är, försöker jag pladdra på ändå och säger; - Men livet måste gå vidare ändå. 
Det var ju för att jag själv insåg hur konstig situationen blev.

Jag tar nu min sista kur Primolut, men jag är mer och mer skeptiskt till varför jag äter det. Ja, jag äter ju det för att balansera hormonerna och för att menstrationscykeln ska vara mer regelbunden enligt läkaren. Men förhoppningsvis leder det till något bra.  Och jag blir också fundersam och ibland lite irriterad när vissa tycker att jag skyndar för snabbt och att jag oroar mig i onödan, men herregud du har ju blivit gravid relativt snabbt, du har ju fått ett barn, du är ju ung och det klart att du ska få bli mamma till massa levande barn! 
Nae, vet du, vår son är död, och jag är inte 25 tyvärr, jag är snart 32. Den mest fertila perioden för en kvinna är mellan 20-25, efter det, så går det sakta sakta nedåt att bli gravid på naturligt sätt... Och ja, hade jag vetat det jag vet idag om;  att jag själv har en missbildning i blodgenerna och att jag under en graviditet skulle ha behövt ta sprutor varje dag eller varje vecka. Att graviditeten inte skulle bli som en lek... 
För det var så det kändes under de 9 månaderna jag väntade på att Liten skulle komma till oss, det kändes som en lek. Och alla bekanta som var gravida, klagade över foglossningar och illamåendet. Nae, livet kändes så skönt, trots att jag mådde illa under ett visst antal veckor, men annars kändes allt toppen, Liten slog volter, sparkade och puttade i magen. Jag träffade andra blivande mammor och tränade gravidgympa, promenerade och mådde så bra. Jag hade ingen aning om detta, förrän flera månader efter förlossningen.

Min syster skrev till mig när vi förlorade Liten; 

Jag vill vara hos dig, krama, trösta och ta hand om dig, säga att allt kommer bli..men jag kan ju inte det, jag kan inte säga att allt blir bra nu. Liten kommer inte tillbaks...

Och så är det ju, Liten kommer inte tillbaka och vi har insett det. Men han finns hos oss på något magiskt sätt ändå. Och han är bandet som knyter mig och Jörgen närmare och starkare till varandra. Det finns ingen annan som Emanuels pappa, min älskade man Jörgen. 

Och vi längtar tills den dagen vi kommer få uppleva vårt andra barn, ett syskon, en son eller dotter som kommer växa upp hos oss. 

I wanted to run...

Timmarna bara gick, fast det kändes som att allt stod stilla. Jag ville springa, så fort jag bara kunde. Långt in i de djupaste och mörkaste skogarna och gömma mig med dig. Jag hade klätt dig varmt, och med mormors stickade mössa och virat in dig i en varm pläd, snön ringlade sakta vackert ner från den stjärnklara himlen utanför fönstret. Du fanns ju där hos mig och jag hade ju längtat så. Jag smekte dina rosiga kinder och kysste din heta panna, viskade -"Vi kommer alltid vara tillsammans." Hela dagen var vi med dig. Jag ville aldrig släppa taget, jag ville ha kvar dig i min famn för evigt.
Fly från verkligheten och in i vår egna lilla värld med dig.

8 månader och 7 dagar senare, står vi här idag och saknar. Saknar vår son. Det kan ingen ta ifrån oss.

Vi tar inget för givet längre. Eller det har jag nästan aldrig gjort heller.....



- Posted using BlogPress from
my iPhone