Det känns som om jag känner dig nära varje dag
Du håller mitt hjärta
Du torkar bort mina tårar för allt som var förut
Du visar mig att lyckan finns i regnbågens slut
Ser pojken
Vi skrattar och vinkar i kapp
Torkar hans tårar, fär allt som varit förut
Och visar honom att lyckan finns i regnbågens slut
Man brukar prata om att det finns ett liv före och efter man fått barn.
För någon som har gått igenom en tragedi och sorg brukar det också finnas ett före och ett efter.
Jag förändrades helt efter vår tragedi, sörjde min son och sedan min mor i ett långt svept, som kändes som en evighet och som idag känns som väldigt längesedan.
Jag skulle behövt få tid att vara mamma till Emanuel. Jag skulle behövt mer tid med min mamma. Det var precis innan hon blev sjuk som vi kom varandra som närmast. Jag saknar hennes varma famn, hennes röst, hennes förståelse, hennes ord, hennes händer som kramade mina. Jag saknar att bara kunna ringa, jag saknar att bara kunna brista ut i gråt och efter en stund brista ut i ett skrattanfall. Man kunde alltid alltid ringa till mamma oavsett humör. Jag har aldrig någonsin tvekat i mina samtal till min mamma.
Jag har två helt underbara barn som jag älskar över allt annat på denna jord. Jag skulle kunna göra allt för dom. Jag har en man som jag inte klarar mig utan, han är mitt fäste och min trygghet, han får mig att må bra, jag kan skratta och gråta med honom och vara mig själv. Utan han är jag inte helt.
Jag känner att jag saknar någon eller något, ett barn kanske, det känns som om att det är en pusselbit som saknas... Men jag vet inte om det är ett barn eller om det är något annat som gör att jag känner så här. Är det kanske för att när jag sörjde mitt barn så gick det ihop med sorgen av min mamma. Frågor som jag inte vet om jag har svar på, eller har jag det? Om jag letar långt kanske jag finner det.....
Du håller mitt hjärta
Du torkar bort mina tårar för allt som var förut
Du visar mig att lyckan finns i regnbågens slut
Ser pojken
Vi skrattar och vinkar i kapp
Torkar hans tårar, fär allt som varit förut
Och visar honom att lyckan finns i regnbågens slut
Man brukar prata om att det finns ett liv före och efter man fått barn.
För någon som har gått igenom en tragedi och sorg brukar det också finnas ett före och ett efter.
Jag förändrades helt efter vår tragedi, sörjde min son och sedan min mor i ett långt svept, som kändes som en evighet och som idag känns som väldigt längesedan.
Jag skulle behövt få tid att vara mamma till Emanuel. Jag skulle behövt mer tid med min mamma. Det var precis innan hon blev sjuk som vi kom varandra som närmast. Jag saknar hennes varma famn, hennes röst, hennes förståelse, hennes ord, hennes händer som kramade mina. Jag saknar att bara kunna ringa, jag saknar att bara kunna brista ut i gråt och efter en stund brista ut i ett skrattanfall. Man kunde alltid alltid ringa till mamma oavsett humör. Jag har aldrig någonsin tvekat i mina samtal till min mamma.
Jag har två helt underbara barn som jag älskar över allt annat på denna jord. Jag skulle kunna göra allt för dom. Jag har en man som jag inte klarar mig utan, han är mitt fäste och min trygghet, han får mig att må bra, jag kan skratta och gråta med honom och vara mig själv. Utan han är jag inte helt.
Jag känner att jag saknar någon eller något, ett barn kanske, det känns som om att det är en pusselbit som saknas... Men jag vet inte om det är ett barn eller om det är något annat som gör att jag känner så här. Är det kanske för att när jag sörjde mitt barn så gick det ihop med sorgen av min mamma. Frågor som jag inte vet om jag har svar på, eller har jag det? Om jag letar långt kanske jag finner det.....
